Ett jävla rassel
Ärligt talat hade jag skrivit ett inlägg om hur samhället har påverkat oss. Hur samhället gjort det svårare för oss att vara oss själva. Men det blev så in i helvete dåligt så jag raderade allt, satte på Linnea Henriksson (på spoify) och ger fan i att skriva ett nytt idag.
Sammanfattningsvis handlade det om hur folk mer och mer gör sig till, ändrar sig och döljer sitt sanna jag för att passa in eller verka intressant. Samhället ger oss inget val, det är så det i mångt och mycket ser ut. Därför jag uppskattar dem som vågar vara sig själva, vågar gå emot strömmen och vågar stå upp för sin sak. Dessa människor är i mina ögon intressanta, sen skiter jag fullständigt i vad personen kör för bil, har för klocka eller för den delen bor. Problematiken är att många blir nonchalerade på vägen när dem är sig själva, vilket gör att de känner sig tvingade att ändra på sig. Jag vet hur det är, jag har försökt. Men det gick inte bättre för det, så jag förblir mig själv.
Något sådant var det, fast mer och utförligt. Får bli någon annan gång.
Jimmy
Återkomsten
Jag kan inte riktigt släppa det som hände igår. Ni anar inte hur länge jag, och vi, väntat på just den här bilden:
Jag ska inte säga att jag på grund av detta återfått mitt förtroende för sportchef Grauers, jag tycker fortfarande han är oförmögen att bygga ett lag på lång sikt. Jag ser inte någon tydligen idé eller linje i hans värvningar. Men en sak ska jag ge honom, och det är att han på ett förtjänstfullt sätt lyckats få hem våra ikoner och hjältar. Vissa av dem värvningarna har fallit platt, men dem han gjort iår med Max von Schleebrugge och Kennedy Bakircioglu är nästintill ofattbart bra. Han verkar ha skapat en dialog med våra utlandsproffs, en dialog som resulterat i hemvändande.
Tror även att Erik Sundin kan vara en bra värvning på kort sikt. Vi har skrikit efter en djupledsforward med hygglig näsa för mål. Det får vi i Erik. Nik Ledgerwood har visat sig vara en bra mittfältare, kan vi få tillbaka Dahl jämte honom kan det bli bra även där. Thomas Christensen som värvades när Therion gick sönder är ett bra komplement till Max, så länge jag slipper se Törnstrand på planen är jag glad.
Hemvändare behöver inte alltid betyda succé, minns Runström förra året som inte levde upp till de högt ställda förväntingarna. Men Kennedy är en annan typ av spelare, han är en hotande mittfältare som spelar med kraft. Man ska komma ihåg att han så sent som förra året gjorde mål i La Liga, det mina vänner är det inte många mittfältare i Superettan som gjort. Kennedy kommer lyfta Hammarby på egen hand, det är jag tämligen säker på.
Något som gjorde gårdagen dubbelt glad var när vår VD berättade om det ekonomiska läget. Jag, och många med mig, har varit orolig för att de fått panik och börjat äventyra vår existens igen. Men han förklarade med all önskvärd tydlighet att ekonomin aldrig varit bättre, att balansen är fin och att likviditeten god. Skulderna är så när som betalade och man kan till och med kosta på sig att ha ett eget kapital, något vi inte sett sen dackefejden. På så sätt kännd det extra bra, och framtiden ser ut att kunna bli ljus. Nu ska bara spelarna anamma det, knyta handen i fickan och köra utav helvete. Allsvenskan 2014 är ett måste!
Jimmy
Torka tårarna min vän
Ja för nu är jag här igen, efter en fartfylld helg sitter jag återigen vid ett tangentbord. Inte för att jag tror att ni gråtit av min frånvaro, snarare tvärtom kanske? Jag vet nog att ni sagt till er respektive, er son eller er faster att "fy vad skönt det är när han är tyst den där Jimmy. Det är så skönt att slippa se honom propagera för hans undermåliga texter". Om så är fallet vill jag citera den olympiske silvermedaljören Håkan Dahlby, "Fuck you".
Ja det har hänt en del sen vi sågs sist, du och jag. Jag ska försöka ta den korta versionen även om jag i samma sekund som jag skrev det insåg att jag ljög. Hämta en whiskypinne, ett glas vin eller en kopp kaffe. Sätt er bekvämt, ta fram ert bästa tilltugg och spänn fast er. För nu åker vi på en resa ni sent ska glömma, en resa som börjar vid kubiken i Kolbäck och som via en lägenhet i Västerås, en ishall på Värmdö, ett möte med min stora idol tar oss till en grusväg på Takpannevägen. Det här inlägget presenteras inte av Fredrik Reinfeldt...
Fredag kväll, en härlig sådan skall det komma att bli. Hade redan på förhand bestämt mig för att åka och hälsa på min mor som försatt sig själv i landsflykt. Eller kanske inte landsflykt, inte ens i flykt om jag ska vara ärlig. Men hon har flyttat 12 mil ut på landet till sin käraste, något jag verkligen unnar henne. Det blir ju inte sämre av att hennes kille är bland det trevligaste, mest jordnära och ödmjuka människa jag träffat. Ja Micke, jag förväntar mig en fin julklapp.
Eftersom timmen blev sen bestämde vi oss för att hämta en pizza på vägen, det skulle ske i en liiiten by som heter Kolbäck. Där bodde min mormor och morfar hela min uppväxt, där bor min morbror tillsammans med mina kusiner. Jag kan den där stan på mina fem, och det är inte så svårt. För den är inte större än hemköpsbutiken "kubiken", linneas pizzeria och en statoilmack. För att göra det lite lättare att visualisera hur den här lilla charmiga byn ser ut är det som att kastas in i filmen "fucking Åmål". Du har ungdomsgänget som sitter utanför hemköp smuttandes på varsin redbull, du har tjejgänget som handlar lösgodis för veckopengen iklädda gråa mjukisbyxor med tillhörande trimmad moped, du har den kjedjerökande morsan som konkar hem folköl, du har sist men inte minst grabbgänget som sitter på nyss nämnda pizzera och skrävlar om all världens ting. Varför dem sitter där är för att dem inte kan ta sig någonstans, sista bussen till civilisationen går nämligen 21.00.
Man kan raljera, man kan generalisera och man kan klanka ner på dessa människor. Men jag tycker det är något charmigt över hela företelsen, ett lugn man aldrig upplever i innerstan. Sen inser jag att det kan bli alltför instängt och inskränkt. Men jag kom på mig själv att le när jag såg alla dessa människor, inte hånle, utan ett varmt leende. Hur som helst var pizzan god och Pierce Brosnan var fenomenal i sin roll som hjälte. Att man kan paddla med bara händerna i ett vatten fullt av syra övergår mitt förstånd, men Pierce är övernaturlig. Undra hur Dantes Peak ser ut idag?
Dudu, reklam. Passa på att göra det du behöver. Inlägget fortsätter alldeles strax...
Lördag. En lördag som av mångt och mycket skulle komma att präglas av en yatzymatch historikerna kan skriva hem om. En ynnest med att ha skilda föräldrar är att man får göra allt roligt två gånger. Man fyller år två gånger, man firar jul minst två gånger, man har dubbla uppsättningar av det mesta. Lördagen var min andra födelsedag, och för att inte det var nog för Mamma och Micke så skulle Mickes dotter fira sin 20-årsdag. Kände att det var bäst att hålla mig undan när Micke och Sofia började härja i köket. Sofia gjorde en tårta som Lallerstedt hade haft problem med, men ack så god den blev.
Jag och Mamma tog våra saker och rymde till Mormor och Morfar. Tyvärr ska jag väl säga, har dem flyttat från det hus på landet som kom att bli en av mina fristäder i min barndom till en lägenhet i Hallstahammar. Ska vi jämföra Kolbäck och Halstahammar som städer är det som att jämföra Brighton med New York. Om ni förstår vad jag menar. Hur som helst är det alltid lika trevligt att träffa min morföräldrar, oavsett var dem bor. Man får alltid god mat, man får sig alltid ett skratt och man får alltid en övveraskning i någon form. Idag var det min födelsedag, då har Mormor gjort en sport av att slå in presenter på det mest orginella sätt. Dagen till ära hade hon fått ner fem hundralappar i olika sugrör, stoppade dessa i en munsköljsflaska med en botten av bomull. Jag säger då det...
Inte ett besök hos Mormor och Morfar utan ett parti yatzy. Eftersom jag är en sån dålig förlorare tar jag det på största allvar. Så även de andra deltagarna. Det är svordomar, spott och spä, irriterade blickar och ingenting är tur om ni nu trodde det. Det är handens rörelse, det är snacket med tärningarna som avgör. Idag var Mormor i bubblan, hon gick inte att stoppa. Utan en enda strykning avgör hon med att smacka in en liten stege på absolut sista slaget. Hon behövde en etta och en femma, och resten är som det brukar heta historia. Morfar drog till med en yatzy på ett kast, ja ni ser ju själva. En yatzymatch som går till historien.
Dudu, nyheterna. Inlägget fortsätter efter nyheter och väder...
Lördag kväll. Min syster har också flyttat några mil bort, men till en civilisation åtminstonde. Hon bjöd till en liten fest, inte i min ära, men ändå. Några av hennes nya bekantskaper dök upp, en vinflaska åkte fram och när den var tom hade jag hunnit diskutera varför man inte går klart gymnasiet, hur man kan gå genom en meter snö utan skor och vad man gör i Västerås som 18åring. Ett givande samtal, helt klart. När vinet var slut kände jag mig manad att mota ut vederbörande så min sovplats återigen blev fredad mark.
Söndag. Vaknade utan direkt baksmälla, men med en lust i bröstet. Hockeymatch betyder alltid detsamma som glädje för mig. Värmdö borta med J20, vårt andra test. Mamma körde mig till Stockholm då jag missade tåget (ja jag vet, men hon fick bra betalt), hann precis hem till min kollega innan det var färja till Värmdö som stod på menyn. Väl där fick vi sen ett stundtals bra spelande J20, stundtals mycket sämre. Vi blandade och gav men en del svar fick vi trots allt. Ett av dem var att det räcker med att göra ett mål om man håller nollan för att vinna. En fantastisk Mackan i mål och ett genomgående bra försvarsspel gör att vi vinner matchen med 1-0. Ineffektiviten i anfallsspelet är något vi måste göra något åt ifall vi vill nå vårt mål. Summan får bli en chansrik, målfattig historia mellan två hyffsade lag.
Eftersom vi är arbetshjältar satte vi oss i bilen och Hasse "Fernando Alonso" Persson tryckte ner högerfoten. En högerfot som vilade i samma läge från Ekvallen till Vallentuna IP. Varför så bråttom? Jo vi måste ju jobba full tid. J18 skulle träna och det gick som det allt som oftast går när vi är inblandade, bra. Varken mer eller mindre.
Dudu, fikapaus i bloggen. Fyll på kaffet, inlägget fortsätter strax...
Måndag. En lat dag. Vissa måste ju jobba på helgen och vara ledig på måndag. Ska villigt erkänna att jag gjorde inte många knop. Det lilla jag gjorde gav inte något utslag på richterskalan precis, det ville säga att jag bytte kanal på tv en och annan gång eller bytte låt på datorn. Tyvärr fick jag ett sms med ett tråkigt besked kring middag, det gjorde faktiskt lite ont även om jag inte vill erkänna det. Hade hoppats på något större, men men. En lärare sa en gång till mig att inte gråta över spilld mjölk, får väl försöka ta fasta på det.
Kvällen blev desto roligare. Lars Winnerbäck! Det räcker med att jag skriver hans namn för att det ska framkalla positiva och varma känslor i min kropp. Att få se en av mina stora idoler live är inget annat än underbart. Dagen till ära tog jag med en oinvigd Winnerbäckonist, min far. Till och med han gillade det han hörde, något som verkligen gladde mig. Framförallt så blev jag glad av att se och höra honom live igen. Sist var på Långholmen 2010, i en lerpöl. Den kvällen hade nog Långholmsparken gjort sig bättre som spa, men han var lika bra för det. Det är hans storhet, likt ett framgångsrikt hockeylag. Hans lägstanivå är så sjukt hög och han gör sällan en dålig spelning. Även om jag kan tycka att den igår var lite fattig så är han inte dålig. Bara att höra hans röst gör att man ryser, så mycket betyder han för mig. Det är nog den personen, vid sidan av Peter Forsberg, som kan få mig att må bra bara av att jag får titta och lyssna.
Hans låtar är så lätta att relatera till, dem är skrivna så att alla kan sätta dem i sitt eget perspektiv och känna igen sig i sina egna liv. Även fast budskapet i mångt och mycket är dystert gör han dem på ett sätt som gör att man både blir glad och får djupet. Något jag saknar hos många av våra senaste stjärnskott vad det gäller musik.
Dudu, extrainsatt sportsändning. KENNEDY BAKIRCIOGLU KLAR FÖR HAMMARBY! Inlägget fortsätter...
Tisdag. Inte många timmars sömn, tidig morgon och mina kläder matchande inte riktigt kylan. Tur att det var ishallen jag var påväg till när jag gick från tåget, annars hade den här dagen blivit nog så dyster. Ni vet ju vad jag tycker om tidiga morgnar och promenaden från tåget till ishallen, det gjorde morgonen lite lättare. Men ändå kändes det, det här kan bli en tung dag med en massa måsten. När jag i höjd med vårdcentralen möter en kille i t-shirt och shorts kan jag återigen slå fast att den sista idioten ännu inte är född. Killen hade uppenbarligen missat att det var tre grader varmt och frost ute. Det kallar inte jag hårt, det kallar jag idiotiskt.
Jag hann till grusvägen vid Takpannevägen, endast lång och seg uppförsbacke skilde mig från ishallen. Det pep till i telefonen, motvilligt tog jag upp den och såg att det var från Pappa. Smset var kort, det var endast fyra ord nerplitade men ack så sköna dem var. Ordagrant stod det "Säg oh ah Kennedy!". En ramsa som flitigt användes på Söderstadion 99-03, den tiden som Kennedy Bakircioglu dominerade mittfältet i den grönvita tröjan och som kronan på verket krönte sig själv till svensk mästare 2001 genom att med ett skott från 28 meter avgöra guldstriden till vår fördel. Jag visste vad det handlade men ens att jag läst smset. Var ändå tvungen att dubbelkolla med en säker källa och jodå, han var klar. Kennedy var återigen Hammarbys spelare och jag fällde nästan en liten tår av glädje där jag stod på den ensliga grusvägen. Tänk att så lite kan göra så mycket. Det är lätt att romantisera idrott.
***
Puuh, nu var det slut. Ett mastigt inlägg med mycket text, men också en hel del glimt i ögat och en stor portion känslor. Hoppas det var till belåtenhet. Ni kan spänna loss bältet, dricka den sista slatten och ge er i akt med något viktigare eller mer spännande.
Det är visst nån som är tillbaka, med besked,
Jimmy
Fantasier om en väckarklocka och nytändning
Kände redan igår att jag fick en nytändning. Hade en utomordentligt trevlig lunch i gott sällskap, skrattade och kände mig väldigt levande. Dagen och kvällen avslutades med middag och fika hos min käre far och Ingrid. Pappa kan det där med att överaska, så till middag fick vi något så orginellt som lasagne. Inte mig emot skall sägas, jag gillar det enkla, som den enkla man jag faktiskt är. Fikat stod jag för och det blev också synnerligen spartanskt, om än gott. Behöver inte vara så svårt, behöver inte vara så mycket folk och det behöver inte vara så flådigt. Jag uppskattar det lilla. Fick en film och en tröja i present, också det föll mig väl i smaken. Vill summera min 23e födelsedag som en jävligt bra sådan.
***
När klockan ringer 06.45 börjar jag fantisera. Jag fantiserar om hur jag tar min mobiltelefon i handen, med en kaströrelse hamnar den i väggen mittemot sängen. Med sömndruckna ögon tar jag ett par vacklande steg fram till nyss nämnda vägg där mobilden ligger orörlig på golvet. Jag hoppar, stampar, sprakar, spottar och fräser. Efter utfört arbete lägger jag mig igen, somnar om och vaknar som en lycklig människa. Tyvärr kommer jag aldrig få utlopp för den här fantasin, då jag egentligen vill kliva upp.
Att gå från tåget till ishallen 07.30 har sin magi. Det är nästan tyst, det är svalt och daggen ligger och glittrar på gräset. Dagen ligger oförstörd framför en lika oviss och full av möjligheter som ett tomt ark papper. Likt pappret, skriker dagen efter att fyllas med meningsfullt innehåll. Det är därför jag älskar det här jobbet, det är därför jag står ut med att kliva upp 06.45. Att dels få fylla min dag med något värdefullt, att dels få sätta igång elva unga grabbars dag på ett bra sätt gör det här jobbet så speciellt. Vad dem fyller sin dag med när vi skils åt vet bara dem och ingen annan, men jag hoppas innerligt att starten på dagen varit meningsfull.
En annan del av det här jobbet är det sociala, att bli en bra hockeyspelare handlar inte enbart om långa dragningar, hårda passningar och att göra mål. Den minst lika viktiga delen är den sociala. Jag och Hasse har hittat ett samspel mellan prestation på isen och glimten i ögat utanför. Att få komma upp till hallen en morgon, mötas av två hockeyspelare och småprata lite om tjejer, skolan, bilar och den senaste batmanfilmen gör i min värld att förtroendet och förståelsen oss emllan ökar. Om man inte känner tillit eller förståelse för varandra tror jag inte man kan utveckla eller utvecklas.
Idag upplevde jag återigen en nytändning. Jag gör mitt tredje år på hockeygym och jag kan nästan lova att det blir det bästa. De två tidigare åren har varit bra, inget snack om den saken. Jag har fått jobba med skickliga spelare, och härliga grabbar. Men det kändes direkt att det här var något annat, de här elva grabbarna som iår har fått ynnesten att träna hockey på skoltid vill verkligen lära sig. Fokuset är något annat, inställningen bättre och förståelsen för vad vi vill göra på de här timmarna större. Fan vad kul det var, och jag vet att Hasse håller med mig. Även det gör att man vaknar 06.45 utan att vilja ha ihjäl närmsta döda ting.
***
Hade en intressant disskussion vid lunchen igår. Den handlade om vår kreativa och konstnärliga ådra. Tror vi var rörande överens om att alla någonstans besitter en sådan ådra, en lust att få utlopp för sina konstnärliga behov. Jag är av den uppfattningen att den som säger sig inte ha behov av det, han eller hon ljuger. Det finns ett hål i oss, som bara skriker efter lite kreativitet. Om det sen är att måla tavlor, skriva poesi, designa saker, göra skulpturer, rita hockeyträningar, rita på ark etc. gör detsamma. Bara man någonstans får utlopp för sina känslor. Tror även det är ett sätt att få uttrycka sina tankar, och göra plats för nya intryck som sedan måste uttryckas. Tyvärr kan det ju vara lite genant och säga: "Hej, jag heter Åke. Jag jobbar som bilmeck, är med i en MC-klubb och skriver dikter på hexameter om kvällarna". Gör inte det då, håll det för dig själv. Huvudsaken är att du får utrycka dig på ditt sätt för dig själv. Om du sedan vill gå ut med det, då ska du göra det!
Jag skriver mycket, det är mitt sätt att få utlopp för känslorna som bitit sig fast. Ibland funkar det, ibland inte. För mig är skrivandet ett sätt att koppla av. Det jag skriver här är långt ifrån allt, jag har skrivit saker som ingen någonsin har fått läsa. Det känns skönt, det är jag och tangenterna. Det är jag och ett tomt blad. Det är ingen tävling, ingen match. Det är bara jag och det jag känner.
För att åtefgå till kärnan så anser jag att alla behöver konsten, i någon form. I vilken form bestämmer du och ingen annan. Det fanns en, om jag minns rätt nu, tysk författare vid namn Bertolt Brecht som vid ett tilfälle sa: "Konsten tar det som saknas från livet". Visst, det kan tyckas en aning pretantiöst. Men jag är benägen att hålla med. En hockeytränare som skriver dikter, ja sån är jag.
Det blev långt, jävlar i mig. Men nu har ni något att läsa i helgen gott folk. Och eftersom texten blev så satans lång orkar jag inte läsa den igen. Ni får som vanligt stå ut med ett gäng stav och svenskafel.
Jimmy
Hetsjakten
Förändringens vind blåser över hockeysverige. Först flyttar man förlängda ett antal decimeter för att göra ytterzonerna större, nu vill man tillåta spelare i målgården och att man, så länge skenen är i isen, ska få sparka in pucken. Jag är kluven.
Jag är inte emot förändring, snarare tvärtom. Jag vill att man ska ta bort regeltolkningar och göra det tydligt vad som gäller. Men varför åt det här hållet? Varför inte föreslå att inga spelare över huvud taget får vara i målgården och att inget mål skall godkännas om den lämnade skridskon som sista levande punkt? Att flytta förlängda har jag inga synpunkter på, det tror jag snarare kommer gynna hockeyn.
De senaste förändringarna man gjort har fått ett fint utfall. Icingregeln främjar spelet, likaså puckout regeln. Men det finns också regler man inför och diskuterar som missgynnar några fåtal. Jag pratar förstås om målvakterna. Jag kan förstå att de sätter sig emot vissa ändringar, då deras jobb blir betydligt svårare att utöva i framtida klimat.
I takt med målvaktstränarnas intåg i svensk hockey har målvakterna blivit avsevärt mycket bättre. De tränar hårdare, de tränar rätt och de räddar fler puckar. Då börjar gnället; "buhu det blir mindre mål", "de har för stora skydd för fan", "gör något åt det här" osv. Skydden ska minskas, målen skall göras större, spelare i målgården skall tillåtas och man ska få sparka in pucken. Jag förstår varför färre och färre numer vill ställa sig i målet. Ska vi fortsätta motarbeta målvakterna kommer vi snart att få spela 6-6.
Vidhåller fortsättningsvis att jag är för förändringar i grunden, men jag gillar inte hetsjakten på målvakterna. Om den blir bättre, ja då är det ju naturligt att utespelarna också måste bli bättre. Inte att man ska gynna utespelarna så till den grad att målvakternas jobb blir omöjligt att utföra.
Har en vän som är målvaktstränare, Sveriges bästa i mina ögon. Han sa vid ett tillfälle att det är bara anpassa sig och hitta nya sätt. Tycker det är en förbannat bra inställning, inget gnäll utan här kör vi oavsett. Om utespelarna sagt detsamma när målvakterna blev till monster hade vi inte behövt ta den här debatten.
Möjligt att jag generaliserar något, att jag har en förvriden bild av verkligheten. Men det är såhär jag ser på det, hellre vinner jag med 2-1 än 10-7.
*Skrivet från mobilen därav den kanske märkliga styckesdelningen.
Jimmy
Att fylla år i vuxen ålder
Kan vara en synnerligen splittrad upplevelse. Säger inte att jag är gammal, tvärtom. Jag är fortfarande ung och har framtiden för mig, som alla människor här på jorden. Men ju äldre man blir, ju mindre uppskattar man, i mitt fall, den 23e augusti. Idag är jag 22, imorgon när jag vaknar är jag 23. Big deal, samma sak i stort sett. Eller?
När man var liten satt man på nålar den 22a, jag minns att man nästan sprack av längtan och förväntning vad som skulle komma dagen efter. Presenter, tårta, besök. Visst, jag kanske får någon present imorgon, en tårta kanske finns med i bilden men när jag imorgon fyller 23 finns det annat jag uppskattar och värdesätter högre.
Jag minns så väl den 22a augusti 2007. Jag var fortfarande 17, men hade fått smak på livet. Många av mina närmaste vänner hade redan fyllt det där magiska, jag skulle bli 18 år. Då var det fortfarande någon sorts magi över att fylla år. Att bli ett år äldre. Man skulle få gå på krogen lagligt, man skulle äntligen få köpa sitt snus själv och man kände sig oslagbar. I samma stund som jag fyllde 20 tror jag magin försvann lite, det fanns ingen mer milstolpe att fylla. Eller?
Jag har bestämt mig för att vända på det. Idag är jag 22, imorgon 23. Det innebär att jag naturligtvis är ett år äldre, men det innebär också att jag är ett år smartare, ett år mer erfaren och ett år klokare. För varje år som går lär man sig nya saker, vare sig man vill eller inte.
Du kan välja att spjärna emot, föröska leva kvar i ditt förflutna men oavsett vad du vill så kommer moder jord att släpa dig framåt. Varför inte utnyttja det? Leva med tiden, göra varje år till ditt bästa och bli bättre med de åren som går. Valet är ditt, och ingen annans. Jag tänker försöka utnyttja att jag blir äldre till min fördel, inte försöka spjärna emot, inte försöka leva som jag levde när jag var 18. Men det är som med allt, lättare sagt än gjort.
Trots att, eller för att, jag imorgon blir 23 kommer jag njuta av allt jag tar mig för imorgon. Jag är ett år klokare, ett år smartare och ett år mer erfaren. Det mina vänner, det är värt att fira.
***
Gjorde sånär klart en av mina föreläsningar igår. Tror jag fick till det, som Hasse skulle sagt, hyggligt. En del finslipning återstår naturligtvis, men jag känner mig förhållandevis nöjd med det jag åstadkom. Återstår gör trots allt en hel föreläsning som jag tänkte sätta tänderna i på fredag. De som är villiga att läsa, tycka till och förändra är mer än gärna välkommna att höra av sig så ska ni få er ett exemplar.
***
En fin gårdag slutade på ett tråkigare sätt. Min borg, mitt hem, tillika platsen i mitt hjärta blev till en oroväckande stor fiende. Det finns ingen plats i världen som jag högaktar så mycket som söderstadion, det finns få saker jag älskar såsom Hammarby. Trots det kunde jag inte vara kvar hela matchen igår, ett stort svart moln kurade ihop sig så till den milda grad att min hjärna kände för att utveckla någon form av yrsel. Skam den som ger sig, nästa match står jag där igen med förhoppning att jag kommit ihåg att äta middag och att yrseln inte gör sig påmind igen.
Spelet var stundtals bättre igår, men en poäng räcker inte speciellt långt i tider som denna. Allsvenskan 2014 här kommer vi!
Jimmy
Spännande framtid
Sitter i chefens soffa, dricker chefens kaffe och ska snart få äta chefens egengjorda middag. Ska sägas att det doftar ljuvligt från köket. På företagsspråk brukar man dela in företagen två fack vad det gäller prestation. Högresterande och lågpresterande, kan även sättas in i ett sammanhang där spelare ska bedömas utifrån vad de gör och har gjort. Idag tror jag att vi kan sätta titeln högpresterande på mig och Hasse utan att för den skull sätta det epitetet med en spydig klang.
Som sagt, mycket har blivit gjort idag. Många ideér som fått bläck, en del träningsmatcher spikade, formationer börjar ta form, träningsupplägg har diskuterats och fått sig en signatur i hörnet. Dem som säger att hockeytränaryrket är så flashigt och "ni jobbar ju bara tre timmar om dagen" skulle nog må bra av att vara med en vecka. Visst, vissa dagar är lugnare än andra, men det här jobbet tar din tid 24 timmar om dygnet 320 dagar om året. Allt för grabbarna, så är det. Varken mer eller mindre.
Havregrynsgröt och långpromenad är obligatoriskt dagar som denna, ack så välbehövligt också. Men så jobbar jag också med en norrlänning vars stora passion i livet förutom hockey är skog, fiske och skoteråkning. I vinter tar vi nästa steg i utvecklingen, då får det bli skoter till träningarna.
***
Känner att framtiden är spännande, på många sätt och vis. Hockeyn är stora delar av mitt liv, skrivandet detsamma. En framtid som föreläsare en förhoppning, likaså att sätta sig i skolbänken igen. Det funkade inte med skolan iår, så tålamodet åkte fram och jag väntar till nästa år. Finns saker som är mörkt, men eftersom framtiden känns så ljus och spännande är det lättare att ta sig igenom de mörka stunder som ibland dyker upp. Ska även säga att de personer jag har omkring mig är ovärdeliga. De får mitt liv att varje dag vara meningsfullt, glädjande och utvecklande. Tack!
Nu ropar kocken från köket att maten är klar, är nog bäst att jag gör som chefen säger och sätta sig till bords.
Nej fan, den här veckan kan bli både rolig och spännande på alla sätt och vis. Vi hörs.
Nej fan, den här veckan kan bli både rolig och spännande på alla sätt och vis. Vi hörs.
Jimmy
Mitt midnattslopp och tålamod
Skådade en helt, för mig, ny företelse igår. Har aldrig varit särskild förtjust i att titta på löpning, har också haft väldigt svårt att utöva just nämda sport även fast jag på senare tid tagit mig i kragen och i alla fall försökt mig på något som kan liknas vid löpning. Men när 30 000 löpare och säkerligen lika många åskåder intar sköna södermalm, för vilken gång i ordningen vet jag inte, så kände jag mig manad att ge det en chans.
När jag tog beslutet att åka in, tillsammans med min käre far och hans käraste, vägde en stor del över till plus med tanke på att två av grabbarna i laget stod på startlinjen. När vi klev av tunnelbanan vid Zinken trodde jag inte mina ögon, har aldrig någonsin sett så många vältränade människor på ett och samma ställe. Har heller aldrig sett så många människor som tycker det är roligt att plåga sig en mil till fots. Har heller aldrig sett så mycket folk som är där för att se dessa hedervärda människor springa en mil. Herregud vad folk, det var folk i varenda buske. Och hela söder var vaket, öppet och sprudlande. Mitt i natten. Häfitgt.
Träffade en av grabbarna där han stod i startfållan, skrek åt honom att det är bara köra. Tänk dig att du ska backchecka en mil ungefär. Där och då var det nog det bästa jag kunde komma på att säga till en 17årig hockeykille. Vad vet jag, det kanske hjälpte. Han sprang i vilket fall runt på en tid runt 45 minuter. Vilket skulle ta mig ungefär fyra kilometer. Den andre hade otur med bananer på vägen, skoskav och otrevliga medtävlande. Han landade på cirka 54 minuter, även det en hedervärd tid som skall framhållas.
Samtidigt som löparna var ute på sina nattliga äventyr gick jag ungefär samma sträcka, tydligen har min far och hans fästmö en fabläs för att gå. Och inte bara gå, gå långt. Jag avskyr trängsel, och trängsel plus törst plus trötthet gör att mitt humör blir aningen sämre. All heder till dem som sprang, men jag ger mig själv en eloge att jag inte slog ner någon som stoppade upp flödet av fotgängare längs banan. En av de jobbigaste utekvällarna jag varit med om, det står klart.
När så de sista deltagarna var på väg in i mål, var även farsan och Ingrid ledsna på att gå. Pappa började härskna till och ville fukta strupen. En tanke jag inte hade för avsikt att stoppa. Klockan var då 00.30 och jag såg målet på mitt midnattslopp. Efter promenad, på promenad. Efter trängsel, på trängsel såg jag slutet. Vi hade för avsikt att nå Mariatorget och Helens krog, en trevlig sådan och kan rekomenderas starkt. När jag läppjade på mitt glas kall öl kände jag mig färdig, jag var i mål. En trevlig men jobbig kväll var tillända och jag kan inte säga att jag ångrar det jobbiga, för den ölen var värd all möda. Som en av våra största poeter, Karin Boye, utryckte det "Nog finns det mål och mening med vår färd, men det är vägen till målet som är mödan värd".
Trots en mycket trevlig kväll på ett glatt söder kan jag inte säga att jag nu är mer intresserad av att se folk springa. Är inte nämnvärt intresserad av sporter utan boll eller puck. Kan ändå förstå storheten i att på ett förtjänstfullt sätt springa en mil. Ni 30 000 som gjorde det igår är hjältar, varken mer eller mindre.
***
Utlovade ett inlägg om Vallentuna hockey häromdagen, det kommer. Håller på att förfina, sålla och göra det förståeligt för alla som vill ta del utav det. Ha tålamod gott folk.
På tal om tålamod är det en bristvara, framförallt hos mig själv. Många vill, inklusive mig själv, att saker ska här och nu. Jag har extremt svårt att vänta, blir för het och istället för att vänta så gör jag något förhastat. Det slutar sällan bra. Försöker numera lägga band på mig, även fast hjärtat kanske vill en annan sak. Har lärt mig att med tålamod kan man på sikt få det som hjärtat vill ha just precis nu. Vissa saker ska göras på stående fot, medans vissa kräver en stor portion tålamod. Kan man lära sig balansen tror jag att livet blir lättare att leva. Men det är som med allt, lättare sagt än gjort.
Långlunch och planeringsmöte imorgon så nu måste jag försöka klappa igen ögonlocken, vilket jag insett blir en tuff utmaning. Får träna på det där med tålamodet. Så länge... tänkte jag bjuda på en av de finaste låtarna som gjorts på svenska. Svårsovet? Sätt den här på repeat, lyssna och förstå. Så ska du se att du somnar med en själ lik balsam.
Blir inte vättre än såhär, Lisa Ekdahl tillsammans med kung Winnerbäck.
Jimmy
Säg mig, vart tog OS vägen?
Är märkbart knäckt över OS uttåg. Framförallt för att jag nu har svårt att fördriva mina lediga dagar på ett glädjande sätt. Under två veckors tid kunde man slå på tvn, sätta sig ner med en ljummen kaffe och njuta utav atleter i form av simmare, friidrottare, vattenpolospelare och boxare. Man fick, oavsett tid på dygnet, ett drama serverat som Henning Mankell hade haft svårt att återge i skrift. Nu fylls tablåerna av all den sortens skit jag föraktar.
En amerikan som ska bygga världens största hus med världens modernaste inredning. Ambitionen är god, utförandet och resultatet sämre. En ljushårig amerikanska sitter i direktsändning och ska lösa folks problem på en kvart. Nån ska lösa brittiska mord, till råga på allt är dem 134 år gamla. Brotten alltså, inte programledaren. Det är intriger på den brittiska landsbyggden lagom till lunch. Några norska u-kändisar ska passa barn, och förhoppningsvis ska en av dem utses till den bästa.
Nej jag är inte bitter, men jag ställer mig frågande till dem som föraktar OS. Dem som tycker att tablåerna fylls med skit under två veckor. Jag ska vara ärlig nu, tablåerna är fulla av skit under resterande veckor. Men visst, jag kan köpa det. Ni ska få se er skit, vi ska betala. Men ni ska vara jäääkligt försiktiga med att kritisera tablåerna under kommande stora idrottsliga skådespel. Nu tycker någon att jag har för lite att göra, men så är det att jobba kväll sju dagar i veckan. Nog om det, tror ni förstått budskapet. Om inte så har en av mina gudar gjort den fantastisk låt på detta tema:
***
Hammarby fotboll. Nu får det fan vara nog. Behöver inte säga mer i den frågan, nu får det vara nog med halvdanna texter. Det krävs handling, ni verkar inte förstå bättre.
***
Tänkte skriva några rader om Vallentuna hockey, i och för sig kanske ingen är intresserad av att läsa vad som händer kring den lilla klubben några mil norr om stan. För er som mot förmodan är det kommer det inlägg senare i eftermiddag eller ikväll. Självklart ska det få stort utrymme här så ett eget inlägg anser jag som självklart.
Tror inte jag hade något mer på hjärtat för tillfället. Blev några svordommar i det här inlägget men det får ni leva med. Match ikväll och det brukar ofta bygga upp någon form av aggresiv energi som jag sedan försöker kanalisera i positiva handlingar.
Jo, fan vad illa jag skriver just nu. Skulle kunna behöva en korrekturläsare. Intresserad? Mejla [email protected]
Jimmy
Skolstart
Jag vet inte med er, jag vet definitivt med mig; Att börja skolan var en ny era i livet, det var som att man sju år gammal äntligen skulle börja leva på riktigt. Vid närmare eftertanke är nog skolan det absolut viktigaste som händer oss i livet, utan skolan blir det inte mycket till fortsatt liv efter att man gjort sina, ibland helvetiska, 12 år. Även fast jag svurit, haft ångest, suttit uppe hela nätterna och pluggat, missat, gjort mig ovän så ångrar jag ingenting. För det som jag ibland mår dåligt av, är det jag lär mig mest av.
Jag minns precis hur det var när jag skulle börja ettan, förväntan var enorm och förväntingarna byggdes upp. Man skulle äntligen få börja den där skolan som mamma och pappa pratat så mycket om, talat så gott om. Framförallt kanske de mest poängterat hur viktig den var. Jag var nervös, det pirrade i hela kroppen och jag visste inte var det här skulle ta vägen. Jag kommer precis ihåg känslan, om än vagt. Att en ny era skulle börja.
Modern skolstart.
Idag kände jag samma sak, jag satt på bussen och skulle börja skolan igen. För 16 år sedan var jag en liten varelse påväg mot den stora världen. Idag är jag en stor varelse, men fortfarande påväg mot den stora världen. Jag gör mitt tredje år på gymnasiet, men aldrig förr har det kännts som att jag har kontroll och att jag känner mig säker på det jag gör. Någonstans inom mig tror jag att det är därför just den här starten känns så speciel. Ska jag våga satsa på det här fullt ut eller måste jag hitta andra vägar i livet? Lite av ett examensår, ja så känns det.
***
Efter att, på en krokig väg, gått genom grundskolan på ett förtjänstfullt sätt var jag väldigt trött på skolan. Trots allt kändes det som en nystart när jag skulle börja gymnasiet. För nio år sedan började resan, nu är det bara tre år kvar tills det är slut. Skönt. Eller inte. Den sortens problem brottades jag med på den tiden. Kan säga, utan att överdriva, att de tre åren skulle komma att bli de tre bästa åren i mitt liv. Jag lärde mig så mycket om livet, om kamratskap och om vad gnejs är att det var svårt att ta in allt.
Även fast jag inte alltid var så pigg på att gå dit, försov mig eller gjorde fel val fanns alltid någon som antingen skällde ut mig eller klappade mig medhårs och försökte förstå. Jag lärde mig framförallt vad som var rätt och fel, en gåva jag inte föddes med. Även fast jag på slutet var oerhört less på skiten, så kan jag inte säga att jag ångrar något. Jag har en handfull lärare med Maria i spetsen att tacka för att jag är den jag är idag. Jag har framförallt Jonas, Jonatan, Sam, Jalle och Danne med flera att tacka för att jag blev den jag blev. Oavsett hur många misstag jag gjorde.
För mig signalerar den där tråkiga, tegelprydda byggnaden vid Vallentuna station hur man kan växa upp från att vara en osäker pojke till att bli en man som står på egna ben. Den symboliserar glädje, gråt, skratt och matteböcker. Det är en ynnest att få jobba där, ett privilegium att försöka förmedla de känslor jag kände och hur jag lyckades vända något negativt till det bästa som hänt mig.
Så när jag idag går till kick-offen kommer jag göra det med lätta steg och ett glatt hjärta. Ett år att försöka forma unga män, ett år att försöka lära dem vad livet handlar om och ett år att försöka lär dem bryta in från kanten och smacka upp den i första krysset ligger framför mig och oss.
Låt oss nu få eleverna att förstå en sak: skolan är det som formar dig på ett eller annat vis, men det är du som bestämmer om skolan ska tillåtas att lära dig.
Jimmy
Slutet på början och början på något nytt.
Spännande möte, inspirerande framtid. Ni som läst några inlägg bakåt vet att jag fascineras av SISUs engagemang och tilltalas av deras verksamhet. Sagt och gjort, hörde av mig till SISU Stockholm för att erbjuda mina tjänster och den lilla kunskap jag besitter i ämnet. Och som man säger, på den vägen är det...
Träffade dem för första gången idag, i nästan för fräscha lokaler på en adress i Solna. Välkomnande personal, trevligt bemötande och ett proffsigt framförande. Tänkte för mig själv att det här är idrottens framtid, tänka sig att folk föringar dess innehåll. Obegripligt. Jag fick berättat för mig vad SISU innebar, vad dem stod för och deras ambition med verksamheten. Jag fick berätta om mig, om min bakgrund och vad jag ville och kunde tänkas bidra med. Efter ett kortare snack och en disskussion om hur jag, om så blev fallet, ville arbeta fyllde jag i ett formulär för att i stunden då jag skrev under med min namnteckning vara en i deras föreläsarpool. Vad det leder till är skrivet i stjärnorna, men att det är en chans att få göra det jag brinner för känns lockande. Som Eminem sjöng det; en kula, en möjlighet.
Så nu sitter jag här, läser lite material och ska på två veckor få ihop ett utkast av en två timmar lång föreläsning dels för ett gäng grabbar och dels för ett gäng föräldrar. Gillar SISU det så får jag uppdrag, gillar dem inte det så lär jag inte få många jobb. Jag har en idé jag filat på under några år, när jag lekt med tanken att jag skulle få den här chansen. Gäller bara att få ihop det till ett paket och en helheten. Som proffesor Moriarty sa det: Inga lösa trådar.
Jag drar inga större växlar, jag ser det bara som en chans att få chansen dels utvecklas ännu mer och dels att få chansen att utveckla andra. Som mitt motto lyder: Utveckla och utvecklas.
I förlängningen måste jag hitta ett sätt att inte bli nervös, att inte tappa tråden och att inte verka dåligt påläst när jag står framför en främmande grupp. Visserligen är det enklare att prata om något man i alla fall tror sig kunna än att prata om något nytt. Jag ska hitta ett sätt, bygga upp en säkerhet och bara köra. Det är ju trots allt en liten dröm det här. Som Luther King sa det; Jag har en dröm, att en dag ska idrottsvärlden vara så nära perfektion den kan. (Ett citat med modifikation).
Ledig idag, måste samla ihop alla trådar i mitt huvud. Närvarokort, jobbet, det här, boende, framtiden, nuet. Ibland blir det intreference i min hjärna.
Om jag finner energi och intresse kommer ett mer lättsamt inlägg senare ikväll. Håll tillgodo.
Jimmy
Dagen efter kvällen före.
Kommer bli ett långt inlägg det här, skrivet i kronologisk ordning. Det här är inte ett maraton, det här blir en fackelstaffet. Välj själv vad ni är intresserade av att läsa.
Morgon; klockan 11.00 -Paniken
Tänk er filmen baksmällan 1, hur grabbarna vaknar på hotellrummet och känner att; fy fan, den där kvällen gick inte av för hackor. Men lika snabbt som den där härliga tanken på att vilken jävla kväll vi hade igår uppstod så uppstår nu plötsöigt en rad problem att ta tag i. Helt plötsligt byts det där leendet mot någon form av panik. Så kände jag när jag vaknade imorse.
Hade en fantastiskt fin kväll igår och en grymt rolig natt. Somnade på soffan helt utmattad efter de senaste dagarnas sömnbrist och händelser. Klockan var mycket och vinflaskan var tom. Vaknade med ett ryck, kände att det var ju inte så farligt det här och fick en känsla av lust i kroppen. Årets första matchdag och Hammarby, sämre dagar kan man ju ha framför sig. I samma sekund som y:et i Hammarby lämnade min hjärna greps jag av panik. Mamma och mormor skulle ju komma upp och hjälpa mig att göra rent väggarna. Kollar på klockan och inser att de förmodligen varit här i pass en timme vid det här laget. Letar fram mobilen och får såklart se det jag anade i samma stund som jag greps av panik, mamma har ringt. Inte en gång, utan 62. Slänger på mig några trasor, tittar på glaset och vinflaskan. Svär för mig själv innan jag springer ner och öppnar dörren...Jag har träffat min mamma på bättre humör, så mycket kan jag säga...
Jag är bra på få saker, sämre på fler. Fulkomligt oduglig på massor. Sen finns det en sak jag både avskyr och är helt värdelös på, och det är att städa. Precis som grabbarna i baksmällan kom ju inte ett problem, utan flera. Nu har jag inte bara lyckats försova mig, jag ska städa också. Ni vet ju själva hur sugen man är på att städa dagen efter. Som tur är har man en snäll mamma, och en overdelig mormor så själva städningen passerade förhållandevis smärtfri förbi. I min självbiografi kommer det här kapitlet heta "morgonen från helvetet"-
Middag; klockan 13.30 -Hockeyn
Efter den, utan att överdriva, minst sagt röriga morgonen tog jag mig så till Rimbo för att återigen få¨kliva in i ett hockeybås. Vallentuna-Täby. Hade egentligen inga förväntningar, mer än att få se ett gäng hungriga grabbar som vill arbeta stenhårt. Min fulla övertygelse var att vi kommer få det svårt idag, men vi ska åtminstonde kriga och ge det en chans. Men så fel jag hade. Vi körde från minut ett till minut 60. Vi hittade kombinationer, vi börjar så smått lära känna varandra och vi åkte framförallt ett par mil mer skridskor än Täby. 8-2.
Trots att man stundals stod och njöt av det man fick se killarna göra idag så måste man komma ihåg att vi har mycket att lära. Lätt att vara världsmästare på försäsongen, svårare att vara det i mars. Fick ett kvitto på att vi är på god väg mot det mål vi siktar på, iår ska vi inte missa, iår ska vi smacka upp den i första exet. Vi ska göra det med vilja, gemenskap, hårt arbete och en stor portion glädje. Laget känns spännande och får vi bara ihop alla bitar och på oss ett par bra skor kan vi gå långt. Det är i alla fall min ambition.
Kväll; klockan 18.55 -Assyriska borta
Presskonferensen gick fort, taxin stod framkörd till entren. Chaffören som dagen till ära var min pappa åmade sig en aning över att vi nu minsann har bråttom om vi ska hinna ner till Södertälje i tid och dessutom hinna äta innan. Som på ett brev på posten, som ett led i ordspråket att en olycka sällan kommer ensam så är det såklart en sjuhelvetes kö. Chaffören som redan var stressad blir ännu mer stressad, vilket jag nu också börjar bli. Vi hann, vi hann till och med äta och synd var väl kanske det. För det här var det sämsta jag någonsin sett elva personer prestera på en matta av plast.
Jag älskar Hammarby, mer än någonting annat kanske. Jag kommer aldrig att svika och jag kommer aldrig att sluta kämpa. Det är som i den där dära ramsam, "Jag har sen liten haft dig i hjärtat (...) och dig ska jag följa tills jag dör". Men för att man älskar något betyder inte det att man inte kan kritisera det, hur ska det annars bli bättre? Har sagt det många gånger förut, men det här var det absolut sämsta jag någonsin sett Hammarby under min livstid. De första 25 minuterna var så dåliga att jag tror man kunde valt 11 personer från vår läktare som hade gjort det minst lika bra. Då ska man komma ihåg att dem här killarna tjänar någongstans mellan 50-100 tusen för att vinna matcher åt oss. Vi måste ställa högre krav på spelarna, det är inte okej att undersprestera så grovt match efter match, säsong efter säsong. Något måste vara fel, något måste göras. Men så länge vi gullar med dem, tycker att det kanske var okej med en poäng ändå så kommer det definitivt inte hända något. Jag vet inte vad som ska göras, men något måste göras.
Absolut sämst på plan igår var Figge. Han bjöd Assyriska på 1-0 i 6e minuten, precis vad han verkade tycka att vi behövde. Efter det gjorde han inte inte ett rätt på hela matchen. Men när vi ändå är inne på filmtemat så var det här som en hollywoodfilm, en riktigt sån där snyftfilm där den sämste och mest hånade vinner på slutet. Det var så uppgivet på läktarn idag att man stod och funderade på varför man ens var där, en tanke som slog mig i första var att det här är inte ens kul. När bollen så är påväg till Figge cirka 30 meter från Assyriska mål skriker min pappa högst, och delar av läktaren "Neeeej inte han". Klockan har tickat över 92a minuten, det är förmodligen det sista som händer i matchen. Man ser att han kommer gå för det, han kommer skjuta. Jag är påväg ner för läktaren efter att än en gång ha fått upplevt en förlust med mitt älskade fotbollslag. PANG! Bolljäveln sitter i krysset. Figge har gjort årets mål i superettan, han har smackat upp bollen i målvaktens första hörn från 30 meter. 1-1. Problemet är bara att det räcker inte, vi måste börja vinna. Problemet är bara att för att den här matchen fick ett hollywoodslut så är det inte okej. Oavsett hur snyggt det var.
---
Wow, det där blev några rader. Facklan är nu mellan Sundsvall och Örnsköldsvik någonstans. Är som en våt fläck, helt färdig och har svårt att fokusera efter alla intryck idag. Så nu ska jag försöka få mig några timmars sömn, för att förhoppningsvis vakna starkare imorgon. Vi hörs.
Jimmy
Nu jävlar!
Eftersom jag är min enda läsare får jag passa på att be mig själv om ursäkt för ett oerhört, bedrövligt och generande dåligt skrivet förra inlägg. Innehållet står jag för men svenskan är ju som grekiska, i princip. Lovar mig själv bättring på den punkten. Eller är det så att jag kanske inte kan bättre? Ja så kan ju fallet absolut vara.
Har förstått att folk, hur dem nu egentligen kan göra det, finner det roligt att läsa mina statusuppdateringar på facebook. Om nu så är fallet så är ingen gladare än jag att man kan skänka någon form av glädje till någon. Är inte ute efter någon som helst form av cred, det är inte därför jag skriver utan för mig handlar det om att för det första glädja mig själv och om någon glädjs av det, då är jag dubbelt glad. För det andra tror jag att det handlar om att jag har ett sug efter att skriva och i viss mån dela med mig av någon skadad tanke som dykt upp i mitt röriga huvud.
Att skriva korta, småroliga statusar på facebook är en sak. Det tycker jag är roligt. Att skriva texter om saker som berör, om samhället och kanske dela med mig av någon av mina mer seriösa tankar är en annan. Det tycker jag är skönt. Att någon gång få skriva ett alster, en bok eller att på något annat sätt få utrycka mig i text är en tredje. Det är min dröm.
Nåväl, för er som glädjs av det jag skriver kommer jag nu att köra på med den här bloggen. Här kommer finnas en och annan längre text om Vallentuna Hockey, varför nederländska antillerna inte längre har ett olympiskt förbund, kriget i mellanöstern och varför min kollega hånar mig för att jag inte kände igen en Rolling Stones låt på radion. Högt och lågt, vitt och brett, smalt och avlångt, lustigt och glimtar i ögat. En mix, en shake gjord på åsikter och svenska språket i skrift. Som sagt, alltid kul att få folk att dels skratta och dels att tänka till i samma ögonblick.
Eftersom jag allt som oftast skrivit för mig själv (är ju jävligt konstigt att säga när man skriver det i en blogg egentligen) så har jag inte lagt ner en enda sekund på att få den här bloggens utseende ska vara iögonfallande, men jag inser att jag skulle vilja ha en något trevligare layout och om någon är villig att hjälpa mig med det så är jag den förste att bjuda på en öl eller två. En dagbok ska ju också vara trevlig att titta på. Och ibland kan det finnas andra dagböcker som är snyggare, har bättre papper att skriva på och är lättare att öppna. Då vill jag byta.
Nej men vafan, nu kör vi på riktigt. Har sagt det många gånger men nu menar jag det. Ska försöka, och om tid finnes, att i alla fall svänga ihop ett litet inlägg om dagen. Och för er som inte tycker det är kul att läsa, för er som tycker att jag är en uppmärksamhetskåt jävel med för mycket fritid är välkommna att lämna den här sidan på en gång. Jag har inte för avsikt att spilla er tid.
Ska som avslutning, på ett sätt likt en av mina förebilder, förtydliga att det här gör jag högst privat och ingen av mina arbetsgivare, Vallentuna gymnasium eller Vallentuna hockey, skall stå till svars för mina ännu mer högst personliga åsikter. Bara så ni vet det innan ni ringer aftonbladet och säger att Vallentuna gymnasium tycker minsann att Sveriges olympiska kommiteé är mindre begåvade och att tv-pucken är överskattad.
Blev ett för långt inlägg det här inser jag. För er som kommit ända hit så kan jag gratulera till att ni nu klarat av att läsa ett maraton och passa på att ge er beröm för att ni klarade det på en tid runt fem minuter och sexton sekunder.
Har du något bra tanke, dela med dig av den. Har du en tveksam tanke, ta den en vända till i huvudet innan du delar med dig av den. Har du en dålig tanke, var tyst. Eftersom du inte vet innan du sagt något om din tanke var dålig, tveksam eller bra så dela med dig av den oavsett vad du tror. Det kan i längden löna sig.
Längtan.
Eder förvridna dygnsrytm,
Jimmy
Att ta svåra beslut.
Jag står inför mitt livs svåraste och jobbigaste beslut. Hur fan tar man ett sånt? Ibland mår jag dåligt inför en match som betyder mycket. Jag vet hur ett dåligt beslut från min sida kan avgöra matchen åt ena eller andra hållet. Jag vet att spelar jag fel spelare vid fel tillfälle kan hela matchen vara förlorad. Men den pressen älskar jag, och den har jag lärt mig att hantera. Jag kan till och med ibland njuta av att mitt jobb är ett spel med människor där en liten justering kan ändra hela bilden.
Ibland kan känna olust över att ta obekväma snack med spelare, att meddela vederbörande att vi tagit ett beslut om att denne inte kommer att få spela nästa match. Men det är en del av jobbet, en del av det jag älskar mest och kanske just därför jag älskar det så mycket. Inget är skrivet i sten, det vi som tränare gör är att försöka förändra för att göra saker och ting bättre. För det krävs ibland tuffa beslut.
Men när det gäller att ta beslut som rör min egen match, mitt liv och min framtid är inte samma sak. Det är lättare sagt för folk utifrån, än gjort för mig, hur jag ska välja. Ska jag ge upp det jag nyss pratade om, det jag älskar att göra, mitt drömjobb, i tre år för att läsa något som dels skulle hjälpa mig i den karriären i framtiden och även ge mig en utbildning att stå på? Jag vet inte.
Alla som känner mig vet att hockeyn är stora delar av mitt liv. Jag har gått från att träna ett flicklag i Ormsta till att träna juniorer och hockeygym i Vallentuna. Ska jag ge upp den drömmen nu? Ska jag när jag väl kommit upp så långt där jag känner att varje dag gör mig bättre, starkare och mer självsäker ge upp det? Jag vet inte.
Jag har fantastiska kollegor, verkligen helt enormt bra. Jag känner folk i branschen som jag verkligen litar på och lär mig av för varje dag som går. Hockeyn är en underbar plattform för att utvecklas på alla plan här i livet, det märker jag både på mig själv och dem runtomkring. Jag har två kontrakt påskrivna och jag har ett gäng grabbar jag verkligen vill ge allt jag har, bra grabbar jag inte vill lämna. Så kommer det här beskedet att jag kommit in på min drömutbildning 100 mil bort. Ja ni märker ju själva, hur lätt tror ni att det är?
Men jag antar att det här är vad livet handlar om. Att kunna ta obekväma beslut, våga lita på sin magkänsla och försöka vinna matchen. Ibland blir det fel, då får man försöka reda ut det under vägen. Om jag kommer kunna ge upp hockeyn? Det kan ni fan glömma. Jag är hockeytränare och kommer fortsätta att vara det!
Jimmy
Olympiska spel och konsten att förena.
Som en sann idrottsälskare, och för den skull även något åt hållet av en sportmissbrukare, är det en fröjd när stora mästerskap gör bejublad entre i mitt vardagsrum (tja, även i köket, sovrummet och badrummet. Det är så att bo i en etta). Jag kan uppskatta ett mästerskap i fotboll, simning, hockey, friidrott etc. men det är något visst med OS vare sig det är sommar eller vinter. Att kunna slå på tvn, närsomhelst på dygnet, och bli matad med idrott i alla dess tänkbara och otänkbara former. Jag är inte intresserad av hästsport, jag har aldrig sett en bågeskyttetävling live, att segla är för mig helt otänkbart och jag hade förmodligen skurit av mig halsen om jag försökt mig på att kasta diskus. Jag är inte egentligen intresserad av att se dessa sporter, men när det vankas OS blir jag som ett litet barn och kan uppskatta en tuff batalj mellan Kim-Jong Frempong och Yu-Itsu Nudel på en fäktningspist.
Jag vet inte vad det är, jag kan liksom inte ta på det, men så fort jag ser de där de ringarna blir helt plötsligt även de sporter jag är helt ointresserad av övriga fyra år intressanta igen. Ni som vet vad jag pratar om, ni känner säkert också igen er. Det kan säkert kallas sjukt av många, men OS är som terapi och opium tillsammans för min idrottskadade själ. Tanken om att idrott förbrödrar, bygger broar och gör folk lite mer harmoniska blir aldrig tydligare än under ett OS. Folk med olika bakgrund, olika religion, olika färger och olika nationaliteter tävler under samma förhållanden och villkor. Magiskt.
Jag måste berätta. Träffade en god vän som är sjukligt konstintresserad, och dessvärre helt ointresserad av sport. Jag respekterar det, jag kan själv uppskatta god konst i små mängder. Han sa till mig att det där tramset de håller på med i London inte alls förbrödrar, inte alls värmer frusna själar. Han menade på att konsten är det enda som egentligen för folk tillsammans, att konsten är det enda som är riktigt internationellt och utan segretion. Jag håller inte alls med, jag kan visst tycka att konst är ett oerhört bra sätt att utrycka sig och att konsten är internationell. Men jag valde att ställa en motfråga; Innan jag köper det där helt och hållet så skulle jag vilja se 10 500 konstnärer, 5000 mentorer och 7 miljoner åskådare på samma plats i två veckor. Först då kan jag säga att, jo konsten är nog större än idrotten vad det gäller att bygga broar och skapa glädje. Missförstå mig inte, alla behöver inte tycka som jag när det kommer till idrott. Alla har vi våra egna sätt att hitta energi och glädje i livet. Problemet jag tycker mig se är att de som inte gillar idrott bagateliserar dess innebörd och påverkan på världen.
Så kan det låta, gott folk. För visst är det härligt när uzbeken skjuter en tia i sista skottet på luftpistol 25 meter och slår spanjoren och sauden med minsta möjliga marginal? Visst är det någonstans härligt att se en ryss och en amerikan stå och kramas på en prispall trots historien de länderna emellan. Och visst fan är det härligt att se en nordkorean stå och småsnacka med en sydkorean? Och vissta blir man lite sentimental när man ser någon som kämpat i halva sitt vuxna liv för det där guldet, som äntligen får stå där med medaljen i munnen och ett leende pepsodent varit avundsjuk på. För dem existerar inga krig, konflikter eller diktaturer. Det är där och då, här och nu.
Jimmy
