Eftersom jag är min enda läsare får jag passa på att be mig själv om ursäkt för ett oerhört, bedrövligt och generande dåligt skrivet förra inlägg. Innehållet står jag för men svenskan är ju som grekiska, i princip. Lovar mig själv bättring på den punkten. Eller är det så att jag kanske inte kan bättre? Ja så kan ju fallet absolut vara.

 

Har förstått att folk, hur dem nu egentligen kan göra det, finner det roligt att läsa mina statusuppdateringar på facebook. Om nu så är fallet så är ingen gladare än jag att man kan skänka någon form av glädje till någon. Är inte ute efter någon som helst form av cred, det är inte därför jag skriver utan för mig handlar det om att för det första glädja mig själv och om någon glädjs av det, då är jag dubbelt glad. För det andra tror jag att det handlar om att jag har ett sug efter att skriva och i viss mån dela med mig av någon skadad tanke som dykt upp i mitt röriga huvud. 

 

Att skriva korta, småroliga statusar på facebook är en sak. Det tycker jag är roligt. Att skriva texter om saker som berör, om samhället och kanske dela med mig av någon av mina mer seriösa tankar är en annan. Det tycker jag är skönt. Att någon gång få skriva ett alster, en bok eller att på något annat sätt få utrycka mig i text är en tredje. Det är min dröm.

 

Nåväl, för er som glädjs av det jag skriver kommer jag nu att köra på med den här bloggen. Här kommer finnas en och annan längre text om Vallentuna Hockey, varför nederländska antillerna inte längre har ett olympiskt förbund, kriget i mellanöstern och varför min kollega hånar mig för att jag inte kände igen en Rolling Stones låt på radion. Högt och lågt, vitt och brett, smalt och avlångt, lustigt och glimtar i ögat. En mix, en shake gjord på åsikter och svenska språket i skrift. Som sagt, alltid kul att få folk att dels skratta och dels att tänka till i samma ögonblick.

 

Eftersom jag allt som oftast skrivit för mig själv (är ju jävligt konstigt att säga när man skriver det i en blogg egentligen) så har jag inte lagt ner en enda sekund på att få den här bloggens utseende ska vara iögonfallande, men jag inser att jag skulle vilja ha en något trevligare layout och om någon är villig att hjälpa mig med det så är jag den förste att bjuda på en öl eller två. En dagbok ska ju också vara trevlig att titta på. Och ibland kan det finnas andra dagböcker som är snyggare, har bättre papper att skriva på och är lättare att öppna. Då vill jag byta.

 

Nej men vafan, nu kör vi på riktigt. Har sagt det många gånger men nu menar jag det. Ska försöka, och om tid finnes, att i alla fall svänga ihop ett litet inlägg om dagen. Och för er som inte tycker det är kul att läsa, för er som tycker att jag är en uppmärksamhetskåt jävel med för mycket fritid är välkommna att lämna den här sidan på en gång. Jag har inte för avsikt att spilla er tid.

 

Ska som avslutning, på ett sätt likt en av mina förebilder, förtydliga att det här gör jag högst privat och ingen av mina arbetsgivare, Vallentuna gymnasium eller Vallentuna hockey, skall stå till svars för mina ännu mer högst personliga åsikter. Bara så ni vet det innan ni ringer aftonbladet och säger att Vallentuna gymnasium tycker minsann att Sveriges olympiska kommiteé är mindre begåvade och att tv-pucken är överskattad.

 

Blev ett för långt inlägg det här inser jag. För er som kommit ända hit så kan jag gratulera till att ni nu klarat av att läsa ett maraton och passa på att ge er beröm för att ni klarade det på en tid runt fem minuter och sexton sekunder.