Kände redan igår att jag fick en nytändning. Hade en utomordentligt trevlig lunch i gott sällskap, skrattade och kände mig väldigt levande. Dagen och kvällen avslutades med middag och fika hos min käre far och Ingrid. Pappa kan det där med att överaska, så till middag fick vi något så orginellt som lasagne. Inte mig emot skall sägas, jag gillar det enkla, som den enkla man jag faktiskt är. Fikat stod jag för och det blev också synnerligen spartanskt, om än gott. Behöver inte vara så svårt, behöver inte vara så mycket folk och det behöver inte vara så flådigt. Jag uppskattar det lilla. Fick en film och en tröja i present, också det föll mig väl i smaken. Vill summera min 23e födelsedag som en jävligt bra sådan.

 

***

 

När klockan ringer 06.45 börjar jag fantisera. Jag fantiserar om hur jag tar min mobiltelefon i handen, med en kaströrelse hamnar den i väggen mittemot sängen. Med sömndruckna ögon tar jag ett par vacklande steg fram till nyss nämnda vägg där mobilden ligger orörlig på golvet. Jag hoppar, stampar, sprakar, spottar och fräser. Efter utfört arbete lägger jag mig igen, somnar om och vaknar som en lycklig människa. Tyvärr kommer jag aldrig få utlopp för den här fantasin, då jag egentligen vill kliva upp.

 

Att gå från tåget till ishallen 07.30 har sin magi. Det är nästan tyst, det är svalt och daggen ligger och glittrar på gräset. Dagen ligger oförstörd framför en lika oviss och full av möjligheter som ett tomt ark papper. Likt pappret,  skriker dagen efter att fyllas med meningsfullt innehåll. Det är därför jag älskar det här jobbet, det är därför jag står ut med att kliva upp 06.45. Att dels få fylla min dag med något värdefullt, att dels få sätta igång elva unga grabbars dag på ett bra sätt gör det här jobbet så speciellt. Vad dem fyller sin dag med när vi skils åt vet bara dem och ingen annan, men jag hoppas innerligt att starten på dagen varit meningsfull.

 

En annan del av det här jobbet är det sociala, att bli en bra hockeyspelare handlar inte enbart om långa dragningar, hårda passningar och att göra mål. Den minst lika viktiga delen är den sociala. Jag och Hasse har hittat ett samspel mellan prestation på isen och glimten i ögat utanför. Att få komma upp till hallen en morgon, mötas av två hockeyspelare och småprata lite om tjejer, skolan, bilar och den senaste batmanfilmen gör i min värld att förtroendet och förståelsen oss emllan ökar. Om man inte känner tillit eller förståelse för varandra tror jag inte man kan utveckla eller utvecklas.

 

Idag upplevde jag återigen en nytändning. Jag gör mitt tredje år på hockeygym och jag kan nästan lova att det blir det bästa. De två tidigare åren har varit bra, inget snack om den saken. Jag har fått jobba med skickliga spelare, och härliga grabbar. Men det kändes direkt att det här var något annat, de här elva grabbarna som iår har fått ynnesten att träna hockey på skoltid vill verkligen lära sig. Fokuset är något annat, inställningen bättre och förståelsen för vad vi vill göra på de här timmarna större. Fan vad kul det var, och jag vet att Hasse håller med mig. Även det gör att man vaknar 06.45 utan att vilja ha ihjäl närmsta döda ting.

 

***

 

Hade en intressant disskussion vid lunchen igår. Den handlade om vår kreativa och konstnärliga ådra. Tror vi var rörande överens om att alla någonstans besitter en sådan ådra, en lust att få utlopp för sina konstnärliga behov. Jag är av den uppfattningen att den som säger sig inte ha behov av det, han eller hon ljuger. Det finns ett hål i oss, som bara skriker efter lite kreativitet. Om det sen är att måla tavlor, skriva poesi, designa saker, göra skulpturer, rita hockeyträningar, rita på ark etc. gör detsamma. Bara man någonstans får utlopp för sina känslor. Tror även det är ett sätt att få uttrycka sina tankar, och göra plats för nya intryck som sedan måste uttryckas. Tyvärr kan det ju vara lite genant och säga: "Hej, jag heter Åke. Jag jobbar som bilmeck, är med i en MC-klubb och skriver dikter på hexameter om kvällarna". Gör inte det då, håll det för dig själv. Huvudsaken är att du får utrycka dig på ditt sätt för dig själv. Om du sedan vill gå ut med det, då ska du göra det!

 

Jag skriver mycket, det är mitt sätt att få utlopp för känslorna som bitit sig fast. Ibland funkar det, ibland inte. För mig är skrivandet ett sätt att koppla av. Det jag skriver här är långt ifrån allt, jag har skrivit saker som ingen någonsin har fått läsa. Det känns skönt, det är jag och tangenterna. Det är jag och ett tomt blad. Det är ingen tävling, ingen match. Det är bara jag och det jag känner.

 

För att åtefgå till kärnan så anser jag att alla behöver konsten, i någon form. I vilken form bestämmer du och ingen annan. Det fanns en, om jag minns rätt nu, tysk författare vid namn Bertolt Brecht som vid ett tilfälle sa: "Konsten tar det som saknas från livet". Visst, det kan tyckas en aning pretantiöst. Men jag är benägen att hålla med. En hockeytränare som skriver dikter, ja sån är jag.

 

Det blev långt, jävlar i mig. Men nu har ni något att läsa i helgen gott folk. Och eftersom texten blev så satans lång orkar jag inte läsa den igen. Ni får som vanligt stå ut med ett gäng stav och svenskafel.