Ja för nu är jag här igen, efter en fartfylld helg sitter jag återigen vid ett tangentbord. Inte för att jag tror att ni gråtit av min frånvaro, snarare tvärtom kanske? Jag vet nog att ni sagt till er respektive, er son eller er faster att "fy vad skönt det är när han är tyst den där Jimmy. Det är så skönt att slippa se honom propagera för hans undermåliga texter". Om så är fallet vill jag citera den olympiske silvermedaljören Håkan Dahlby, "Fuck you".

 

Ja det har hänt en del sen vi sågs sist, du och jag. Jag ska försöka ta den korta versionen även om jag i samma sekund som jag skrev det insåg att jag ljög. Hämta en whiskypinne, ett glas vin eller en kopp kaffe. Sätt er bekvämt, ta fram ert bästa tilltugg och spänn fast er. För nu åker vi på en resa ni sent ska glömma, en resa som börjar vid kubiken i Kolbäck och som via en lägenhet i Västerås, en ishall på Värmdö, ett möte med min stora idol tar oss till en grusväg på Takpannevägen. Det här inlägget presenteras inte av Fredrik Reinfeldt...

 

Fredag kväll, en härlig sådan skall det komma att bli. Hade redan på förhand bestämt mig för att åka och hälsa på min mor som försatt sig själv i landsflykt. Eller kanske inte landsflykt, inte ens i flykt om jag ska vara ärlig. Men hon har flyttat 12 mil ut på landet till sin käraste, något jag verkligen unnar henne. Det blir ju inte sämre av att hennes kille är bland det trevligaste, mest jordnära och ödmjuka människa jag träffat. Ja Micke, jag förväntar mig en fin julklapp.

 

Eftersom timmen blev sen bestämde vi oss för att hämta en pizza på vägen, det skulle ske i en liiiten by som heter Kolbäck. Där bodde min mormor och morfar hela min uppväxt, där bor min morbror tillsammans med mina kusiner. Jag kan den där stan på mina fem, och det är inte så svårt. För den är inte större än hemköpsbutiken "kubiken", linneas pizzeria och en statoilmack. För att göra det lite lättare att visualisera hur den här lilla charmiga byn ser ut är det som att kastas in i filmen "fucking Åmål". Du har ungdomsgänget som sitter utanför hemköp smuttandes på varsin redbull, du har tjejgänget som handlar lösgodis för veckopengen iklädda gråa mjukisbyxor med tillhörande trimmad moped, du har den kjedjerökande morsan som konkar hem folköl, du har sist men inte minst grabbgänget som sitter på nyss nämnda pizzera och skrävlar om all världens ting. Varför dem sitter där är för att dem inte kan ta sig någonstans, sista bussen till civilisationen går nämligen 21.00.

 

Man kan raljera, man kan generalisera och man kan klanka ner på dessa människor. Men jag tycker det är något charmigt över hela företelsen, ett lugn man aldrig upplever i innerstan. Sen inser jag att det kan bli alltför instängt och inskränkt. Men jag kom på mig själv att le när jag såg alla dessa människor, inte hånle, utan ett varmt leende. Hur som helst var pizzan god och Pierce Brosnan var fenomenal i sin roll som hjälte. Att man kan paddla med bara händerna i ett vatten fullt av syra övergår mitt förstånd, men Pierce är övernaturlig. Undra hur Dantes Peak ser ut idag?

 

 

Lördag. En lördag som av mångt och mycket skulle komma att präglas av en yatzymatch historikerna kan skriva hem om. En ynnest med att ha skilda föräldrar är att man får göra allt roligt två gånger. Man fyller år två gånger, man firar jul minst två gånger, man har dubbla uppsättningar av det mesta. Lördagen var min andra födelsedag, och för att inte det var nog för Mamma och Micke så skulle Mickes dotter fira sin 20-årsdag. Kände att det var bäst att hålla mig undan när Micke och Sofia började härja i köket. Sofia gjorde en tårta som Lallerstedt hade haft problem med, men ack så god den blev.

 

Jag och Mamma tog våra saker och rymde till Mormor och Morfar. Tyvärr ska jag väl säga, har dem flyttat från det hus på landet som kom att bli en av mina fristäder i min barndom till en lägenhet i Hallstahammar. Ska vi jämföra Kolbäck och Halstahammar som städer är det som att jämföra Brighton med New York. Om ni förstår vad jag menar. Hur som helst är det alltid lika trevligt att träffa min morföräldrar, oavsett var dem bor. Man får alltid god mat, man får sig alltid ett skratt och man får alltid en övveraskning i någon form. Idag var det min födelsedag, då har Mormor gjort en sport av att slå in presenter på det mest orginella sätt. Dagen till ära hade hon fått ner fem hundralappar i olika sugrör, stoppade dessa i en munsköljsflaska med en botten av bomull. Jag säger då det...

 

Inte ett besök hos Mormor och Morfar utan ett parti yatzy. Eftersom jag är en sån dålig förlorare tar jag det på största allvar. Så även de andra deltagarna. Det är svordomar, spott och spä, irriterade blickar och ingenting är tur om ni nu trodde det. Det är handens rörelse, det är snacket med tärningarna som avgör. Idag var Mormor i bubblan, hon gick inte att stoppa. Utan en enda strykning avgör hon med att smacka in en liten stege på absolut sista slaget. Hon behövde en etta och en femma, och resten är som det brukar heta historia. Morfar drog till med en yatzy på ett kast, ja ni ser ju själva. En yatzymatch som går till historien.

 

 

Lördag kväll. Min syster har också flyttat några mil bort, men till en civilisation åtminstonde. Hon bjöd till en liten fest, inte i min ära, men ändå. Några av hennes nya bekantskaper dök upp, en vinflaska åkte fram och när den var tom hade jag hunnit diskutera varför man inte går klart gymnasiet, hur man kan gå genom en meter snö utan skor och vad man gör i Västerås som 18åring. Ett givande samtal, helt klart. När vinet var slut kände jag mig manad att mota ut vederbörande så min sovplats återigen blev fredad mark.

 

Söndag. Vaknade utan direkt baksmälla, men med en lust i bröstet. Hockeymatch betyder alltid detsamma som glädje för mig. Värmdö borta med J20, vårt andra test. Mamma körde mig till Stockholm då jag missade tåget (ja jag vet, men hon fick bra betalt), hann precis hem till min kollega innan det var färja till Värmdö som stod på menyn. Väl där fick vi sen ett stundtals bra spelande J20, stundtals mycket sämre. Vi blandade och gav men en del svar fick vi trots allt. Ett av dem var att det räcker med att göra ett mål om man håller nollan för att vinna. En fantastisk Mackan i mål och ett genomgående bra försvarsspel gör att vi vinner matchen med 1-0. Ineffektiviten i anfallsspelet är något vi måste göra något åt ifall vi vill nå vårt mål. Summan får bli en chansrik, målfattig historia mellan två hyffsade lag.

 

Eftersom vi är arbetshjältar satte vi oss i bilen och Hasse "Fernando Alonso" Persson tryckte ner högerfoten. En högerfot som vilade i samma läge från Ekvallen till Vallentuna IP. Varför så bråttom? Jo vi måste ju jobba full tid. J18 skulle träna och det gick som det allt som oftast går när vi är inblandade, bra. Varken mer eller mindre.

 

Måndag. En lat dag. Vissa måste ju jobba på helgen och vara ledig på måndag. Ska villigt erkänna att jag gjorde inte många knop. Det lilla jag gjorde gav inte något utslag på richterskalan precis, det ville säga att jag bytte kanal på tv en och annan gång eller bytte låt på datorn. Tyvärr fick jag ett sms med ett tråkigt besked kring middag, det gjorde faktiskt lite ont även om jag inte vill erkänna det. Hade hoppats på något större, men men. En lärare sa en gång till mig att inte gråta över spilld mjölk, får väl försöka ta fasta på det.

 

Kvällen blev desto roligare. Lars Winnerbäck! Det räcker med att jag skriver hans namn för att det ska framkalla positiva och varma känslor i min kropp. Att få se en av mina stora idoler live är inget annat än underbart. Dagen till ära tog jag med en oinvigd Winnerbäckonist, min far. Till och med han gillade det han hörde, något som verkligen gladde mig. Framförallt så blev jag glad av att se och höra honom live igen. Sist var på Långholmen 2010, i en lerpöl. Den kvällen hade nog Långholmsparken gjort sig bättre som spa, men han var lika bra för det. Det är hans storhet, likt ett framgångsrikt hockeylag. Hans lägstanivå är så sjukt hög och han gör sällan en dålig spelning. Även om jag kan tycka att den igår var lite fattig så är han inte dålig. Bara att höra hans röst gör att man ryser, så mycket betyder han för mig. Det är nog den personen, vid sidan av Peter Forsberg, som kan få mig att må bra bara av att jag får titta och lyssna.

 

Hans låtar är så lätta att relatera till, dem är skrivna så att alla kan sätta dem i sitt eget perspektiv och känna igen sig i sina egna liv. Även fast budskapet i mångt och mycket är dystert gör han dem på ett sätt som gör att man både blir glad och får djupet. Något jag saknar hos många av våra senaste stjärnskott vad det gäller musik.

 

Tisdag. Inte många timmars sömn, tidig morgon och mina kläder matchande inte riktigt kylan. Tur att det var ishallen jag var påväg till när jag gick från tåget, annars hade den här dagen blivit nog så dyster. Ni vet ju vad jag tycker om tidiga morgnar och promenaden från tåget till ishallen, det gjorde morgonen lite lättare. Men ändå kändes det, det här kan bli en tung dag med en massa måsten. När jag i höjd med vårdcentralen möter en kille i t-shirt och shorts kan jag återigen slå fast att den sista idioten ännu inte är född. Killen hade uppenbarligen missat att det var tre grader varmt och frost ute. Det kallar inte jag hårt, det kallar jag idiotiskt.

 

Jag hann till grusvägen vid Takpannevägen, endast lång och seg uppförsbacke skilde mig från ishallen. Det pep till i telefonen, motvilligt tog jag upp den och såg att det var från Pappa. Smset var kort, det var endast fyra ord nerplitade men ack så sköna dem var. Ordagrant stod det "Säg oh ah Kennedy!". En ramsa som flitigt användes på Söderstadion 99-03, den tiden som Kennedy Bakircioglu dominerade mittfältet i den grönvita tröjan och som kronan på verket krönte sig själv till svensk mästare 2001 genom att med ett skott från 28 meter avgöra guldstriden till vår fördel. Jag visste vad det handlade men ens att jag läst smset. Var ändå tvungen att dubbelkolla med en säker källa och jodå, han var klar. Kennedy var återigen Hammarbys spelare och jag fällde nästan en liten tår av glädje där jag stod på den ensliga grusvägen. Tänk att så lite kan göra så mycket. Det är lätt att romantisera idrott.

 

***

 

Puuh, nu var det slut. Ett mastigt inlägg med mycket text, men också en hel del glimt i ögat och en stor portion känslor. Hoppas det var till belåtenhet. Ni kan spänna loss bältet, dricka den sista slatten och ge er i akt med något viktigare eller mer spännande.