Jag vet inte med er, jag vet definitivt med mig; Att börja skolan var en ny era i livet, det var som att man sju år gammal äntligen skulle börja leva på riktigt. Vid närmare eftertanke är nog skolan det absolut viktigaste som händer oss i livet, utan skolan blir det inte mycket till fortsatt liv efter att man gjort sina, ibland helvetiska, 12 år. Även fast jag svurit, haft ångest, suttit uppe hela nätterna och pluggat, missat, gjort mig ovän så ångrar jag ingenting. För det som jag ibland mår dåligt av, är det jag lär mig mest av.

 

Jag minns precis hur det var när jag skulle börja ettan, förväntan var enorm och förväntingarna byggdes upp. Man skulle äntligen få börja den där skolan som mamma och pappa pratat så mycket om, talat så gott om. Framförallt kanske de mest poängterat hur viktig den var. Jag var nervös, det pirrade i hela kroppen och jag visste inte var det här skulle ta vägen. Jag kommer precis ihåg känslan, om än vagt. Att en ny era skulle börja.

 

 

Idag kände jag samma sak, jag satt på bussen och skulle börja skolan igen. För 16 år sedan var jag en liten varelse påväg mot den stora världen. Idag är jag en stor varelse, men fortfarande påväg mot den stora världen. Jag gör mitt tredje år på gymnasiet, men aldrig förr har det kännts som att jag har kontroll och att jag känner mig säker på det jag gör. Någonstans inom mig tror jag att det är därför just den här starten känns så speciel. Ska jag våga satsa på det här fullt ut eller måste jag hitta andra vägar i livet? Lite av ett examensår, ja så känns det.

 

***

 

Efter att, på en krokig väg, gått genom grundskolan på ett förtjänstfullt sätt var jag väldigt trött på skolan. Trots allt kändes det som en nystart när jag skulle börja gymnasiet. För nio år sedan började resan, nu är det bara tre år kvar tills det är slut. Skönt. Eller inte. Den sortens problem brottades jag med på den tiden. Kan säga, utan att överdriva, att de tre åren skulle komma att bli de tre bästa åren i mitt liv. Jag lärde mig så mycket om livet, om kamratskap och om vad gnejs är att det var svårt att ta in allt.

 

Även fast jag inte alltid var så pigg på att gå dit, försov mig eller gjorde fel val fanns alltid någon som antingen skällde ut mig eller klappade mig medhårs och försökte förstå. Jag lärde mig framförallt vad som var rätt och fel, en gåva jag inte föddes med. Även fast jag på slutet var oerhört less på skiten, så kan jag inte säga att jag ångrar något. Jag har en handfull lärare med Maria i spetsen att tacka för att jag är den jag är idag. Jag har framförallt Jonas, Jonatan, Sam, Jalle och Danne med flera att tacka för att jag blev den jag blev. Oavsett hur många misstag jag gjorde.

 

För mig signalerar den där tråkiga, tegelprydda byggnaden vid Vallentuna station hur man kan växa upp från att vara en osäker pojke till att bli en man som står på egna ben. Den symboliserar glädje, gråt, skratt och matteböcker. Det är en ynnest att få jobba där, ett privilegium att försöka förmedla de känslor jag kände och hur jag lyckades vända något negativt till det bästa som hänt mig.

 

Så när jag idag går till kick-offen kommer jag göra det med lätta steg och ett glatt hjärta. Ett år att försöka forma unga män, ett år att försöka lära dem vad livet handlar om och ett år att försöka lär dem bryta in från kanten och smacka upp den i första krysset ligger framför mig och oss.

 

Låt oss nu få eleverna att förstå en sak: skolan är det som formar dig på ett eller annat vis, men det är du som bestämmer om skolan ska tillåtas att lära dig.