Skådade en helt, för mig, ny företelse igår. Har aldrig varit särskild förtjust i att titta på löpning, har också haft väldigt svårt att utöva just nämda sport även fast jag på senare tid tagit mig i kragen och i alla fall försökt mig på något som kan liknas vid löpning. Men när 30 000 löpare och säkerligen lika många åskåder intar sköna södermalm, för vilken gång i ordningen vet jag inte, så kände jag mig manad att ge det en chans.

 

När jag tog beslutet att åka in, tillsammans med min käre far och hans käraste, vägde en stor del över till plus med tanke på att två av grabbarna i laget stod på startlinjen. När vi klev av tunnelbanan vid Zinken trodde jag inte mina ögon, har aldrig någonsin sett så många vältränade människor på ett och samma ställe. Har heller aldrig sett så många människor som tycker det är roligt att plåga sig en mil till fots. Har heller aldrig sett så mycket folk som är där för att se dessa hedervärda människor springa en mil. Herregud vad folk, det var folk i varenda buske. Och hela söder var vaket, öppet och sprudlande. Mitt i natten. Häfitgt.

 

Träffade en av grabbarna där han stod i startfållan, skrek åt honom att det är bara köra. Tänk dig att du ska backchecka en mil ungefär. Där och då var det nog det bästa jag kunde komma på att säga till en 17årig hockeykille. Vad vet jag, det kanske hjälpte. Han sprang i vilket fall runt på en tid runt 45 minuter. Vilket skulle ta mig ungefär fyra kilometer. Den andre hade otur med bananer på vägen, skoskav och otrevliga medtävlande. Han landade på cirka 54 minuter, även det en hedervärd tid som skall framhållas.

 

Samtidigt som löparna var ute på sina nattliga äventyr gick jag ungefär samma sträcka, tydligen har min far och hans fästmö en fabläs för att gå. Och inte bara gå, gå långt. Jag avskyr trängsel, och trängsel plus törst plus trötthet gör att mitt humör blir aningen sämre. All heder till dem som sprang, men jag ger mig själv en eloge att jag inte slog ner någon som stoppade upp flödet av fotgängare längs banan. En av de jobbigaste utekvällarna jag varit med om, det står klart.

 

När så de sista deltagarna var på väg in i mål, var även farsan och Ingrid ledsna på att gå. Pappa började härskna till och ville fukta strupen. En tanke jag inte hade för avsikt att stoppa. Klockan var då 00.30 och jag såg målet på mitt midnattslopp. Efter promenad, på promenad. Efter trängsel, på trängsel såg jag slutet. Vi hade för avsikt att nå Mariatorget och Helens krog, en trevlig sådan och kan rekomenderas starkt. När jag läppjade på mitt glas kall öl kände jag mig färdig, jag var i mål. En trevlig men jobbig kväll var tillända och jag kan inte säga att jag ångrar det jobbiga, för den ölen var värd all möda. Som en av våra största poeter, Karin Boye, utryckte det "Nog finns det mål och mening med vår färd, men det är vägen till målet som är mödan värd".

 

Trots en mycket trevlig kväll på ett glatt söder kan jag inte säga att jag nu är mer intresserad av att se folk springa. Är inte nämnvärt intresserad av sporter utan boll eller puck. Kan ändå förstå storheten i att på ett förtjänstfullt sätt springa en mil. Ni 30 000 som gjorde det igår är hjältar, varken mer eller mindre.

 

***

 

Utlovade ett inlägg om Vallentuna hockey häromdagen, det kommer. Håller på att förfina, sålla och göra det förståeligt för alla som vill ta del utav det. Ha tålamod gott folk.

 

På tal om tålamod är det en bristvara, framförallt hos mig själv. Många vill, inklusive mig själv, att saker ska här och nu. Jag har extremt svårt att vänta, blir för het och istället för att vänta så gör jag något förhastat. Det slutar sällan bra. Försöker numera lägga band på mig, även fast hjärtat kanske vill en annan sak. Har lärt mig att med tålamod kan man på sikt få det som hjärtat vill ha just precis nu. Vissa saker ska göras på stående fot, medans vissa kräver en stor portion tålamod. Kan man lära sig balansen tror jag att livet blir lättare att leva. Men det är som med allt, lättare sagt än gjort.

 

Långlunch och planeringsmöte imorgon så nu måste jag försöka klappa igen ögonlocken, vilket jag insett blir en tuff utmaning. Får träna på det där med tålamodet. Så länge... tänkte jag bjuda på en av de finaste låtarna som gjorts på svenska. Svårsovet? Sätt den här på repeat, lyssna och förstå. Så ska du se att du somnar med en själ lik balsam.

 

 

Blir inte vättre än såhär, Lisa Ekdahl tillsammans med kung Winnerbäck.