Som en sann idrottsälskare, och för den skull även något åt hållet av en sportmissbrukare, är det en fröjd när stora mästerskap gör bejublad entre i mitt vardagsrum (tja, även i köket, sovrummet och badrummet. Det är så att bo i en etta). Jag kan uppskatta ett mästerskap i fotboll, simning, hockey, friidrott etc. men det är något visst med OS vare sig det är sommar eller vinter. Att kunna slå på tvn, närsomhelst på dygnet, och bli matad med idrott i alla dess tänkbara och otänkbara former. Jag är inte intresserad av hästsport, jag har aldrig sett en bågeskyttetävling live, att segla är för mig helt otänkbart och jag hade förmodligen skurit av mig halsen om jag försökt mig på att kasta diskus. Jag är inte egentligen intresserad av att se dessa sporter, men när det vankas OS blir jag som ett litet barn och kan uppskatta en tuff batalj mellan Kim-Jong Frempong och Yu-Itsu Nudel på en fäktningspist.

 

Jag vet inte vad det är, jag kan liksom inte ta på det, men så fort jag ser de där de ringarna blir helt plötsligt även de sporter jag är helt ointresserad av övriga fyra år intressanta igen. Ni som vet vad jag pratar om, ni känner säkert också igen er. Det kan säkert kallas sjukt av många, men OS är som terapi och opium tillsammans för min idrottskadade själ. Tanken om att idrott förbrödrar, bygger broar och gör folk lite mer harmoniska blir aldrig tydligare än under ett OS. Folk med olika bakgrund, olika religion, olika färger och olika nationaliteter tävler under samma förhållanden och villkor. Magiskt.

 

Jag måste berätta. Träffade en god vän som är sjukligt konstintresserad, och dessvärre helt ointresserad av sport. Jag respekterar det, jag kan själv uppskatta god konst i små mängder. Han sa till mig att det där tramset de håller på med i London inte alls förbrödrar, inte alls värmer frusna själar. Han menade på att konsten är det enda som egentligen för folk tillsammans, att konsten är det enda som är riktigt internationellt och utan segretion. Jag håller inte alls med, jag kan visst tycka att konst är ett oerhört bra sätt att utrycka sig och att konsten är internationell. Men jag valde att ställa en motfråga; Innan jag köper det där helt och hållet så skulle jag vilja se 10 500 konstnärer, 5000 mentorer och 7 miljoner åskådare på samma plats i två veckor. Först då kan jag säga att, jo konsten är nog större än idrotten vad det gäller att bygga broar och skapa glädje. Missförstå mig inte, alla behöver inte tycka som jag när det kommer till idrott. Alla har vi våra egna sätt att hitta energi och glädje i livet. Problemet jag tycker mig se är att de som inte gillar idrott bagateliserar dess innebörd och påverkan på världen.

 

Så kan det låta, gott folk. För visst är det härligt när uzbeken skjuter en tia i sista skottet på luftpistol 25 meter och slår spanjoren och sauden med minsta möjliga marginal? Visst är det någonstans härligt att se en ryss och en amerikan stå och kramas på en prispall trots historien de länderna emellan. Och visst fan är det härligt att se en nordkorean stå och småsnacka med en sydkorean? Och vissta blir man lite sentimental när man ser någon som kämpat i halva sitt vuxna liv för det där guldet, som äntligen får stå där med medaljen i munnen och ett leende pepsodent varit avundsjuk på. För dem existerar inga krig, konflikter eller diktaturer. Det är där och då, här och nu.