Del 2: Vem prioriteras?
Ska första säga, tack till er som tyckte till. Jag gillar både kritik och konstruktivt beröm. Så vi utvecklas och lär. Del två, den fortsätter på gårdagens tema om utveckling. Jag kommer att ge min syn på vilka grabbar och tjejer som egentligen prioriteras och varför. Utifrån det ge min vinkel på varför det ser ut som det gör just nu. Ska även säga att jag inte pekar ut någon eller något. Utan det är min åsikt i ämnet, ett ämne som blivit bättre men som har lång väg kvar.
Innan jag börjar skriva om mitt egentliga huvudområde tänkte jag ta en avstickare ut i skogen för en intressant synpunkt. Fick ett mejl av en kille jag respekterar, men som inte jobbar med idrott. Han frågade hur jag såg på verksamheten när grabbarna och tjejerna kom upp i juniorålder, eller alternativt U16. Vill klargöra att i den åldern tycker jag att man ska ha elitklubbar som har de bästa spelarna. Kan man göra såhär, då kommer de spelarna vara så pass utvecklade att de kan hantera både medgång och motgång. Mentalt och fysiskt. Tror även att om vi kan få in det här tänket i hockeyn, så skulle lagen strax under också bli bättre och på så sätt skapa större möjligheter för duktiga spelare att spela med och mot duktiga spelare. Så ja, då är det mera på allvar. Det jag nu disskuterar kring är hur vi ska ta dem dit på bästa sätt, och samtidigt lära dem värderingar för livet. En uppgift som är lätt att glömma bort.
Vem prioriteras?
Igår skrev jag om spelare som flyttar till så kallade elitklubbar när de är unga. Där de allra bästa samlas. Till de lagen som vinner med 15-1 och de fina pokalerna i vad föräldrar brukar kalla SM. Som sagt, inget fel i att vinna, men på vilkas bekostnad vinner man. Jag ser ett problem här, vilket i och för sig har blivit mycket bättre. Men det får till följd att det här senare problemet skapas och elitklubbarna får fler spelare och de mindre klubbarna får inga spelare alls. Då de förmodligen har slutat eftersom de inte blir sedda.
Nedan ser ni två väldigt primitiva staplar. Den vänstra är Torsten 12 år. Den högra är Janne lika gammal. De spelar i samma lag, ett lag med blandad kunskapsnivå. De här staplarna vissar de bådas tekniska färdigheter. Ni ser att Torstens högstanivå är betydligt högre än Jannes.
Nu kommer vi till det intressanta, det som föräldrar och i många fall ledare missar i sina värderingar och beslut. Torsten kör ju inte, han åker runt på sitt svarta streck och myser. Öser in mål, och är fortfarande bättre än Janne. Janne däremot, han gnuggar som satan. Lyssnar och försöker lära sig. Han ligger på sitt max för det mesta. Men får sällan höra det från någon, att han gör det bra. Det finns många ledare som är duktiga på det här, men det finns för få föräldrar som inser det. Precis det jag berörde igår, att ens son är så mycket bättre än alla andra. Men är det verkligen så?
Det är match, Janne är som vanligt på sitt max. Han är inte dålig, men inte lika bra som Torsten trots allt slit. När det är sju minuter kvar, och det står 3-3, väljer tränaren att gå ner på två femmor. Torsten har åkt och myst, jobbar inte, gnäller, men gör ju sina mål. För tränaren är det viktigt att vinna den här matchen. Han bänkar Janne, låter Torsten spela. Torsten glider runt, tar pucken, gör ett mål och man vinner med 4-3. Vem har han hjälpt? Man har indirekt visat Torsten att det är okej att inte göra sitt yttersta, och Janne att det inte är okej att göra sitt allra bästa. Sen kan jag visst förstå att man ska lära spelarna att det är ett hårt klimat i hockeyn, men de kan man göra längre fram och på andra sätt.
Jag tror att det beror på en mängd olika faktorer att man gör så här. Jag ska villigt erkänna att jag gjort de här misstagen själv, men har fått upp ögongen för vad som är viktigt, och vilka som ska prioriteras om man måste välja. En faktor är naturligtvis föräldrarna. Om man visar för Torsten att det här inte är okej, att inte köra, sätter honom på bänken just därför. Inte på sportsliga grunder, utan på utvecklingsgrunder. Då blir det gnäll för att Torsten är ju så mycket bättre, och han lämnar laget. En annan anledning är såklart att man vill så gärna vinna matcher och turneringar.
En dag så byter Torsten ändå lag, med dagens klimat. Då har man säkerligen förstört ett par Janne på vägen. I mina ögon gäller det att lära Torsten att det inte är okej att åka runt och glida, och uppmuntra Janne att fortsätta köra. Inte tvärtom. Torsten kommer ändå inte att bli bra, om han inte börjar förstå det här.
Resultatet
Min fulla övertygelse är att om man inte lär Torsten, och kanske hans föräldrar, det här, så kommer det att gå utför. Kan man vara så stark som ledare, så man står på sig, låter Janne spela och hjälper Torsten med hans brister, så som vi pratade om igår, kan man i slutänden få båda deras staplar att växa. Inte få en att sluta och en att förstöra sin teknisk talang med ett dåligt psyke. Torsten är förmodligen 14 år rent tekniskt och fysiskt, men 7 år mentalt. Är han verkligen redo för elitklubben, eller skulle han må bra av att stanna och få höra det?
Om Torsten fortsätter på den här linjen, och får spela ändå, och ingen säger till honom, så kommer hans stapel att sakta men säkert sjunka. Om man ger Janne uppmärksamhet, beröm och är behjälplig, så kommer hans stapel att öka. En dag är han förbi, och du som ledare kan verkligen slå dig för bröstet att du lyckades få en kämpe att bli bra. Hjälper man samtidigt Torsten att bli ännu bättre, då har du två stjärnor och du kan sätta dig på tronen.
Såhär kan det se ut om Torsten går till det där elitlaget, och Janne stannar i ett lag med duktiga och ambitiösa ledare. En dag möts de, och en dag kommer Janne att segla förbi. Hemskt, men en verklighet av idag. Jag vill att vi tillsammans förhindrar det. Och det tror jag vi gör i en trygg miljö där föräldrar och tränare jobbar tillsammans, och inte motverkar varandra. Man förstår varandra, och ger varandra en nödvändig plats och förståelse.
Det här är också en faktor till varför det ser ut som det gör idag, varför lag slås sönder och spelare slutar. Den hetsen vi upplever idag är långt ifrån den hetsen som fanns för 20 år sedan, och då fanns det fler hockeyspelare längre upp i åldrarna.
Kan man rädda alla?
Största möjliga lycka för största möjliga antalet människor, borde vara den mänskliga verksamhetens mål.
Så sa en gång upplysningsfilosofen Jeremy Bentham.
Det kan tyckas flummigt, men jag tycker han har rätt. Vissa går inte att rädda, de kommer och vill förmodligen inte förstå. Det går inte att rädda alla, men jag är övertygad om att vi kan rädda fler med ett annat sätt att se på dagens ungdomsishockey. Som det är nu så känner sig alla tvungna att vinna, sortera ut och coacha i tidig ålder annars tappar man sina toppspelare. De förstår inte ens att om de stannar kvar får de spela med de som är äldre, och på så sätt få ännu fler tränare till hjälp. Det ser jag som ett. Då blir det såklart naturligt att alla vill vinna för att få de där spelarna, men om alla bestämde att nu ska vi se till att få fram ännu fler duktiga spelare, gärna hjälpas åt med det. Så skulle hetsen lägga sig, föräldrar skulle säkerligen förstå, och man kunde jobba i lugn och ro med villiga och glada spelare som inte har något val än att vara just så.
Som sagt, långt ifrån alla lag och klubbar som har de här problemen. Jag ser i vår förening många lag som jobbar såhär, och där ser jag också fler och fler spelare som tagit stora kliv. Jag har ett exempel på ett lag i Vallentuna som lyckats extremt bra med det här på slutet, och de grabbarna ser jag idag med leende och självförtroende. Jag ser utveckling både mentalt och fysiskt, och jag tror mig veta att de spelarna kommer spela länge än. De har räddats, finns de som man inte kan rädda. Så är det bara, det får man köpa. Men fler kan, och fler måste.
Nivåanpassning
Det tycker jag är bra. Om man förklarar och verkligen får spelare och föräldrar att förstå varför. Ibland mår vissa spelare bra av att få träna med lite äldre, kanske för att lära sig att inte glida. Vissa mår bra av att träna och spela med de som är yngre ibland. För att få lysa och få mer tid på sig. Jag ser inte det som något negatvit, precis på samma sätt som man får en svårare eller en lättare mattebok utefter vilken nivå man befinner sig på. Men det sker fortfarande i den miljö där man är trygg och där man har en stark relation och dialog till sin tränare och till sina kompisar.
Till sist
Som juniortränare älskar jag att få upp spelare som har lärt sig köra och brinna. De behöver inte vara de allra vassaste på allt. De ska naturligtvis kunna spelet och har lärt sig mycket på vägen. Men jag vill inte ha spelare som lärt sig att glida runt, trots att de är skickliga. De kommer ändå inte att bli någonting. Lägg fokus på att få spelarna att brinna och vilja köra, det gör man genom att ge Janne chansen oftare, och ge Torsten lite skit ibland. Med värme, men så att han förstår. Då får vi juniortränare upp fler spelare med ambitionen att bli bättre, och det blir lättare att jobba.
Måste också säga att jag tycker det är fantastiskt kul att vara med på pojklagsträningar, och se de här fenomenen. Att berömma de där Jannarna, och kanske piska de där Torstarna. Att stå i korridoren och prata och ge tips. Jag är villig att hjälpa till och stå för mina åsikter och tankar.
Som absolut avslutning vill jag ge er en hint om vad morgonddagens text kommer handla om. Den kommer handla om hur man som förälder kanske kan hjälpa sin son eller dotter på ett bättre sätt. Här en dikt som jag fick av en vän och tillika hockeytränare, Fredrik Söderström. Den handlar om precis det jag pratat om, och om hur man som förälder kan stötta i de fall när det blir fel. Jag gråter varje gång. Tills imorgon, torka dina tårar.
”Det gjorde ont när jag förstod att jag skulle få sitta kvar på bänken en match till. Men jag förstår nu att du led ännu mer. Det gjorde ont när vi fick ta emot medaljerna och även jag blev hyllad som segrare. Men jag förstår nu, att jag inte såg till dig, bara för att du inte ville visa mig dina tårar.
Det gjorde ont att åka hem i en buss full av segeryra med ett svart hål i bröstet. Men jag fattar först nu hur mycket det betydde att du satt tyst tillsammans med mig.
Det gjorde ont när vi kom hem och folk frågade hur många mål jag hade gjort. Men det kändes underbart när du ryckte in och pratat bort dem. Det gjorde ont när du tog mig med och vi talade ut med ledarna. Men det var skönt att känna att du stod på min sida.
Det var svårt att besluta sig men det var skönt när du som älskar ishockey ändå bara sa; ”Tänk noga igenom vad du skulle vilja göra istället, så ska jag hjälpa dig”.
Det var svårt att leta sig fram på nya vägar. Men det kändes aldrig svårt för du fanns där hela tiden. Jag vet att du ville att jag skulle bli det du skulle kunnat bli, jag vet att du drömde om att en dag se mig spela i a-lagets dräkt.
Jag vet att du haft dåligt samvete för ishockeyintresset som du tror att du tvingade på mig. Men så var det inte, pappa. Jag blev aldrig någon bra spelare men jag lärde mig mycket annat.
Många av killarna i laget är fortfarande mina bästa vänner fast jag inte spelar ishockey. Jag fick uppleva hur jag hela tiden blev bättre fastän jag aldrig blev bra nog. Att inte platsa i ett lag kan vara katastrof om det inte finns något mer. Men jag hade dig som ledde mig vidare till nya intressen. Som hela tiden förklarade och uppmuntrade.
När du nu packar upp din present på Fars dag så förstår du kanske varför du får mina skridskor från 1992. De har aldrig gjort några mål, men de har hundratals gånger knutits av en underbar pappa. Jag vill på det här sättet visa att all den tid du tillbringade med mig på träningar och matcher inte var förgäves.
Du gav mig ett intresse som fostrade mig och du hjälpte mig vidare den dagen det intresset tog slut. Tack pappa för att du alltid fanns och för att du fortfarande finns.”
”Din son på bänken”
Kommentarer
Trackback
