***

 

Fick ett samtal igår kväll, utav en mycket kompetent kollega. Med sametslen röst, låtandes som en ledsen hund förklarade han läget; imorgon ska Stockholm Syd möta Östergötland i Vallentuna ishall (vi pratar naturligtvis tv-pucken). Vallentuna hade fått i uppgift att bemanna sekretariatet vilket han sett som en enkel uppgift. Han förklarade vidare att han tydligen misstagit sig rejält och ingen kunde ställa upp en lördagseftermiddag i klubbens tjänst. Frågan var lika självklar som enkel; Jimmy, skulle du kunna tänka dig att ställa upp? Tvekade inte, sa självklart ja.

 

Jag har aldrig stått i ett sekretariat, förutom en gång i Väsby när jag var halvvägs in för att tala allvar med tidtagaren som uppenbart myglade med klockan till vår nackdel. I övrigt är jag helt novis på området, men när klubben ringer och ber snällt, då känner jag mig skyldig att ställa upp oavsett vad. Den klubb som gör att jag kan betala hyran, räkningarna och ha mat på bordet. Vallentuna har gett mig mycket, de har gett mig chansen att bli en bra hockeytränare. Man ska inte nonchalera det, man ska betala tillbaka på de sätt man kan.

 

Det finns många tyckare, många som gnäller och ännu fler som ställer krav. När det väl kommer till kritan och man själv ska göra något då sitter man tyst längst in i ett hörn och låtsats som det regnar. Jag vill inte vara sån, jag vill kunna ställa krav, ha åsikter och säga ifrån när jag tycker något är fel. För att inneha den rätten i min värld måste man dra sitt strå till stacken, kavla upp ärmarna och hugga i när så behövs. Idag behövdes det, självklart ställer jag upp. Nu är jag inte guds bästa barn, jag vill inte framhäva mig själv som någon messias. Tvärtom, jag kan nog ge ännu mer. Det jag vill lyfta fram är företelsen. Jag jobbar i en liten klubb, för att den ska växa krävs att alla drar sitt strå till den där stacken. Från vaktmästare till ordförande, från kioskpersonal till a-lagstränare.

 

Jag är 23 år och har förmånen att få arbeta som hockeytränare på heltid. Jag är Vallentuna evigt tacksam att jag fått den här chansen, att utvecklas och bli bättre. Förhoppningsvis kommer jag få chansen att pröva mina vingar någon annanstans i framtiden, men då vill jag ha gett Vallentuna någonting tillbaka. Att stå i ett sekretariat en lördagskväll är det minsta jag kan göra.

 

Hur det gick? Jodå. Var lite nervös för att båsdörren skulle krångla, att jag skulle släppa ut en spelare när denne inte skulle ut och att jag skulle missa ett par skott. Men fan ta mig, det gick smärtfritt. Fick till och med möjligheten att under en tio minuters missconduct småprata lite med en Stockholmsspelare. Alltid trevligt att prata hockey, framtid och ambitioner med en ung, duktig kille. Förövrigt borde ju det här jobbet oavkortat gå till de otaliga reservmålvakter som öppnat diverse båsdörrar runtom i Sverige. Snacka om att ha tränat i en livstid.

 

Matchen då, den vann Stockholm med 8-1. Inte mycket att skriva hem om egentligen, om det inte vore för en spelare i Stockholm vid namn Oliver Kylington. Helvete säger jag bara. Har inte sett en bättre 15-åring sen Ekman-Larsson dominerade i Smålands djupa skogar. Nu är det som alla alltid säger, det är inte nu han ska vara som bäst. Förhoppningsvis fortsätter han att utvecklas, framförallt tränar och ger det här en ärlig chans. Då ska ni se att den här Kylington spelar i NHL om fem år. Det var nästan så att autografblocket åkte fram när han åkte ut för en fasthållning av klubba.

 

Inte mycket flyt i den här texten, men budskapet är väl klart? Ska du gnälla, ställa krav och tycka ska du också ställa upp, jobba hårt och anpassa dig till den verklighet vi lever i.

 

God natt,