Idag ska jag, av förklarliga själ, gå på min första Hammarbymatch på en månad. Det bara spritter i kroppen, ungefär som när man väntat i ett halvår och det är premiär. Jag älskar verkligen Hammarby och jag har verkligen hatat att var utan Hammarby. Men ikväll ska jag få gå, ikväll blir jag som ett litet barn på julafton och ikväll tar vi tre friska poäng. VI SKA UPP!

Tre dagar efter kommer det mest smärtsamma. De som var med börjar berätta med egna ord. Jag känner igen det här från den 14 September 2001. Det är fasansfullt, det är vedervärdigt och det är på ren svenska helt jävla sjukt. Hur en människa kan skada en stad, ett land och en värld såhär mycket. Jag läser deras ord, jag förstår deras känsla och jag har empati. Norge är vår granne i väst, vår broder och vår syster. Vi finns här...

Men; ni kommer att ta er ur det här, vi kommer att ta oss ur det här. Glädjen kommer att segra och Norge kommer stå ännu starkare men det kommer ta månader, kanske år. Det humana och empatiska ska segra.

2001 rasade två höga torn och Hammarby vann SM-Guld. Tio år senare gick en vettvilling bärsärkargång på en ö och sprängde ett hus och Hammarby tog sig upp i Allsvenskan igen.

Varför jag drar den paralellen är för att vi är så sköra, det är så kort mellan hopp och förtvivlan. Men hoppet segrar, alltid!

Jimmy