Sorgen.

Pålsson, du såg säkert. Hur många det var där, hur många som saknar dig nu. Det var extremt fint, det hörde du. När de spelade din låt, då grät jag. Såg du hur alla grät? Jag har skrivit så mycket att allt är sagt. Hur saknad du är, din glädje, ditt skratt. Du såg väl Pålle, hur alla saknar dig.

Varenda sekund av den här dagen är tillägnad dig. Från det att jag vaknade till att jag somnar är det du i mina tankar. Du ska veta hur mycket jag tänker på den tiden när vi umgicks. Du ställde alltid upp, satt man ensam kom du och pratade. Alltid. Även när vi inte sågs på ett tag var det ändå så naturligt när vi gjorde det. Nu, borta...

Idag tog vi ett sista farväl av en son, bror och vän. Det var fint, väldigt fint. Hoppas du såg alla Sebbe, alla som har sorg. Men vet du? Vi ska aldrig glömma dig, du ska alltid leva kvar. Minnet av dig kommer alltid att leva kvar.

När jag stod vid kistan, skulle gå tillbaka. Det var den längsta vägen jag gått i hela mitt liv. Visste verkligen inte om benen skulle bära. Hela tiden jag satt där, ville jag bara att du skulle komma fram. Dyka upp. Men du kom aldrig. Men jag vet att du var där ändå, du såg oss. Inte sant?

Att se alla sina vänner ledsna var smärtsamt. Att se din familj så ledsen, ännu mer smärtsamt. Jag tänker på alla er som kände honom. Prästen sa det så bra " sorg är något personligt, alla här har sina egna minnen av Sebastian". Sorg är inget man tävlar i, vem som sörjer mest. Sorg är något personligt. För mig är du en av de roigaste, snällaste, trevligaste och mest omtänksamma personer jag någonsin träffat. Därför sörjer jag dig mycket. Du var verkligen en av de bästa. Vi ses igen Pålsson. Tills dess kommer jag minnas dig. Minnas allt vi gjort ihop. Ni som kände honom bättre än jag; jag lider verkligen med er. Vi finns för varandra vänner. Vi är starka. Visst?

Pålle, nu har jag sagt mitt. Sagt det jag vill säga om dig, om ditt avsked. Det var så fint. Så fint som du var här på jorden. Jag hoppas de tar väl hand om dig där du är nu.

Det får bli allt för idag. Varken orkar eller vill ksriva mer. Ni får förstå det. Hade det trevlig efteråt, vi hedrade dig Sebbe. Pratade minnen. Skålade. Mindes igen. Tack mina vänner, tack för att ni finns.

Mitt sätt att säga farväl,
Jimmy


Sebastian Pålsson, kungen.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0