Pratade nyss med en god vän. Han var bitter, bitter på värmen. Han undrade hur folk kan längta så till den här oerhört påfrestande årstid som kallas sommar. Jag är snart benägen att hålla med. Jag är inte byggd för det här klimatet.

Som han sa, det är skönt i slutet av maj och början av juni. När kvicksilvret ligger runt 20 grader. Men nu, när det vandrar upp mot 30 sträcket, luften är så kvav så kvav och man håller på att förvandlas till en våt fläck på marken. Då är det inte roligt längre, inte roligt alls. Så ge mig augusti, början av september. När vindarna friskar i, när temperaturen är runt 15-20 plus. Då mår jag som bäst. Då kan jag leva.

Jag tar minus 20 framför plus 40, alla dagar i veckan! Sån är jag...

I stan kan man definitivt inte vara, ska man vara någonstans så är det i skärgården. Tyvär måste man hem och göra diverse åtaganden. Men snart ska jag tillbaka ut igen.

Missförstå mig rätt här, jag älskar sommaren på alla sätt och vis. Kall öl i solen, alla glada människor i stan, all puls. Det är värmen jag inte tycker är så tillfredställande. Som igår, jag kravlade mig nätt och jämt upp ur soffan på kvällen. Det fanns ingen energi att ta av. Allt svettades ut.

Sitter och filar på min VM sammanfattning. Måste få ett avslut, en punkt. Men det är svårt, så många saker man vill ta med. Ni får hållas ett tag. Jag är fortfarande oförstående att det gick så fort, en månad. Slut. Hur?

Nu ska jag fortsätta svettas.

Min hjärna torkar ut.

Jimmy