Är det värsta som finns? Tror det. Det är så fruktansvärt smärtsamt. Att ligga själv hemma, det är tomt och tyst. Man tänker på alla minnen och att det för bara någon vecka sedan var så livligt, det här rummet var så fullt av kärlek. Nu är det bara tomt och tyst, lämnat med minnena. Jag hoppas, och tror, att det finns kvar. Jag vet att det finns där...

Ångest; Rummet krymper, väggarna liksom stirrar på en. Man andas men man andas inte. Det är en så sjuk känsla av total okontroll. Jag har verkligen ingen kontroll över det här. Jag vet inte..

Det är dystert skrivet, jag vet. Men jag kände aqtt jag var tvungen att få ur mig det. Förlåt mina kära läsare, ni ska få roligare texter framöver. För allt är inte dåligt, tvärtom. Jag har hittat mig själv, måste bara hitta ett sätt att bearbeta mina känslor på. Inte lätt, men vem fan har sagt att livet är just lätt?

Slutdeppat för idag gott folk. Nu ska jag försöka blicka framåt. Match imorgon, det ska bli jävligt kul. Får se vad vi står någonstans mot ett bättre motstånd. Dröm för en tränare och en hockeyvisionär som jag.

Kvällen har återigen spenderats hos min tränarkollega. Snackat mycket hockey, pratat om hur vi ska lägga upp planeringen för de kommande veckorna vad det gäller innehållet i träningen. Det är mycket som ska in på alldeles för kort tid. Visst är det alltid ett problem i dagens samhälle? För mycket att göra och för lite tid=stress=ångest. Vet ni vad man gör då? Man planerar, strukturerar och prioriterar. Då får man med allt och man slipper bli stressad. Fint va? Det är lite av vad vi gjort ikväll.

Blev en runda Tiger också trots allt. Bättre idag men jag är inte i närheten av mr. golf än.

Nej men dåså. Nu; slappna av. Måste sova innan fem idag.

Älska mig som mest, när jag förtjänar det som minst.

Med otroligt mycket kärlek,
Jimmy