Ångestladdat när Vallentuna Fotboll tog tre viktiga poäng i nedflyttningsstriden.

 

När domaren Suhel Youssef blåste igång lördagens match mellan Vallentuna och Älvsjö drog stora svarta moln in över Vallentunas idrottsplats. Många av de 22 spelarna på planen hade nog ett par svarta moln i magen också. Förutsättningarna var enkla – båda lagen behövde vinna för att skapa sig någon form av arbetsro inför höstens avslutning. Nedflyttningshotet låg som en blöt filt över båda lagen.

 

Något som till en början märktes allt för tydligt i spelet. Under de första tio minuterna spelades ingen fotboll, det slarvades fotboll. De cirka 50 personerna på läktaren skruvade på sig, tittade på klockan och drömde sig hem till soffans värme. De båda toffsprydda målvakterna växte nästan fast i gräset medan bollen mest befann sig på mittplan, där det kampades och sparkades fel. Efter tolv minuter skapade Älvsjö matchens första chans. På hörna höll de på att skruva bollen direkt i mål, men Ozan Yildiz räddade ut till en ny, resultatlös, hörna.

 

Efter det öppnade sig matchen en aning. Båda lagen fick ordning på både positioner och boll. Vallentuna skapar sin första chans ett par minuter senare när den för dagen duktige Christoffer Åhman på ett förtjänstfullt sätt vinner en boll utanför straffområdet, spelar Johan Larsson snett ut till höger som väljer att passa istället för att skjuta, och anfallet blir bara en chans istället för ett mål.

 

Återigen syns det att matchen betyder oerhört mycket för den fortsatta hösten, då det mest blir kamp på mitten än kombinationer och anfallsspel. Vallentuna hittar inte riktigt rätt i sina positioner när det ska till att anfallas. Man vill gärna att Johan Larsson droppar ner från sin anfallsposition där han ska hitta hålet mellan försvar och mittfält och sedan fylla på med kanterna. I det misslyckas man ofta inledningsvis. Älvsjö stänger Johans yta, och bollarna kommer inte ut på kanten. Vindsnabbe David Svensson längst fram får heller inga bollar att jobba med.

 

Men så kommer den, bollen som hotar Älvsjös resliga, men något långsamma, mittbackar. David springer, får ner bollen, tar sig förbi Älvsjös målvakt som inte har annat att göra än riva ner David. Straffen är lika solklar, som Jonas Gustafsson är säker från elva meter. Pang mitt i målet. 1-0 till Vallentuna.

 

Efter målet släpper en del hämningar i Vallentunas spel, samtidigt som Älvsjö ser mer stressat ut. På gemytliga Vallentuna IP hörs mer än väl spelarnas snack med varandra. Vallentuna lugnar ner, håller i boll, spelar fyndigare och mer aggresivt. Älvsjös röstläge blir allt mer irriterat. Vallentuna testar David i djupet med gott resultat. Här och nu ser Vallentuna ut som män, och Älvsjö som rädda pojkar.

 

Inledningen av andra är en spegelbild av den förstas avslutning. Allt som oftast vinner Vallentuna bollen genom innermittfältarna Christoffer Åhman och Jonas Gustafsson. Man vänder snabbt och kommer med fart. Den där blöta filten har förvandlats till energi och tro. Spelet sätter sig, försvaret agerar tufft och säkert, Älvsjö har inget att komma med. Majoriteten av publiken sitter bara och väntar på att 2-0 ska komma, när dråpslaget landar mitt på hakspetsen.

 

Hörna. På det området är Älvsjö överlägsna. Älvsjös spelare känns alldeles för långa, och får Vallentunas spelare att likna smurfar i jämförelse. Bollen dimper ner i målområdet där Älvsjö inte har några som helst problem att suga in den. Efter en något tilltrasslad situation hamnar bollen hos Binjam Habtegergish som resolut och utan pardon smackar dit 1-1. Inte helt rättvis ska sägas. Men fotboll är inte logiskt, speciellt inte i matcher med blöta filtar och ångestladdade moln.

 

Nu är det Älvsjö som, stärkta av målet, tar över matchen. Man sköljer gång på gång över Vallentunas mittfält samtidigt som Vallentuna inte förmår att ta tillbaka bollen fören Ozan Yildiz har räddat eller att han sparkar in bollen efter en inspark. På så sätt är fotboll logiskt, oavsett matchens dignitet, kan ett mål i rätt tid få vilket lag som helst att gasa, och vilket annat lag som helst att vika ner sig och sluta tro.

 

Röster på läktaren höjs att Vallentunas tränare Stefan Karlsson borde göra något. Sagt och gjort, i den 62a minuten kommer hans första byte. Ut går skicklige och löpvillige Robert Appelqvist och in kommer mr. Vallentuna - Daniel Lundqvist. Röster gör nu gällande att Stefan Karlsson inte gjorde rätt som byter ut Appelqvist. Men det ska ganska snart visa sig att Stefan Karlsson vet vad han gör.

 

För mitt i Älvsjös press står Vallentuna, i den 71a minuten, för matchens vackraste anfall. David Svensson får bollen på mittplan, från offside kommer Daniel Lundqvist springande. Istället för att slå den på Lundqvist håller Svensson i bollen, och sticker smart  in den bakom backlinjen till en från rätt sida springande Johan Larsson. Fri med målvakten väljer han att spela snett bakåt i sidled till en helt fristående Daniel Lundqvist som bara har att rulla in 2-1. Vackert och smart. Ett viktigt mål med tanke på att Älvsjö här och nu tagit över taktpinnen och legat närmare 1-2 än vad Vallentuna legat nära 2-1.

 

Nio minuter senare bankar Vallentuna in spiken i den berömda kistan. Återigen ett fantastiskt fotbollsmål, där Vallentuna visar prov på det speltekniska kunnande man besitter i sina bästa stunder. Hannes Andersson slår en magnifik krossboll från höger ut till vänster där Christoffer Åhman kommer som en ångvält. Bollen sitter på foten, fyra snabba steg och Åhman är runt backen han möter. Med ett perfekt avvägt inlägg hittar han en fri Daniel Lundqvist som återigen bara har att lägga in bollen bakom en febrilt, men förgäves, kämpande Alexander Andersson i Älvsjös mål.

 

Vallentuna kan efter målet hålla undan relativt enkelt. Vallentunas försvar, med eftermiddagens bäste spelare, en på slutet haltande och krigande Christoffer Åhman, tar undan allt vad Älvsjö har att komma med. Slut, 3-1.

 

- Jag är nöjd med lagets insatts. Vi har under hösten hittat tillbaka till vårt spel, vi har fått ny energi och det har resulterat i bättre resultat. Det jag är mest nöjd med idag är att vi inte vek ner oss efter deras 1-1, utan vi körde på och fick resultat av det slitet. Med tanke på tabelläget var det här en fruktansvärt viktig seger. Det ger oss lite arbetsro inför fortsättningen, säger Christoffer Åhman.

 

När Suhel Youssef blåste av matchen kunde Vallentunas spelare och ledare vandra in i omklädningsrummet med tre blytunga poäng, vita bommulsmoln i magen och en ökad tro på att den här hösten kan bli vacker. Älvsjö gick in i sitt rum med ett något stukat självförtroende, noll poäng och ett stort frågetecken riktat mot sitt eget spel. Den där blöta nedflyttningsfilten är absolut inte bortskrapad från Vallentunas spelare, men den torkade i alla fall en aning.

 

 

 

Helt ointressent för er som inte vet bättre. Mina likasinnade känner säkert igen sig. Jag tänker härmed uppmärksamma en pigg 116 åring på dennes födelsedag. Jag talar naturligtvis om Hammarby Idrottsförening.

 

Det här är en berättelse om mitt, ditt och vårt Hammarby. Mellan hopp, förtvivlan och gemenskap. Genom ljummen öl på jägaren, via gullmarsplan, slitna bussar till en lysande grå betong.

 

Hammarbys historia är fantastisk och lång. Jag har inte för avsikt att redigöra för hela den historien, då den finns att läsa i en mängd böcker, av skribenter som är bättre än mig. Det jag kan säga, och den jag vill tacka, är Axel Robert Schönthal. Tacka för att han en kväll, den 10 april 1897, valde att bilda en förening han skulle komma att kalla Hammarby. Jag vill tacka de där roddbåtarna på Hammarby sjö för att vi är dom vi är idag.

 

En ljummen höstkväll 1994. Malmö hemma. Det var min första fotbollsmatch. Jag minns inte mycket, men jag minns att pappa tog mig i sin famn, löft mig över spärrarna och att Fahla stod långt utanför sitt straffområde när Hammarby anföll. Det var nog inte där och då jag fastnade på riktigt, jag var allt för ung.

 

Pappa tog mig med sporadiskt några år därefter. Det var pappa som lärde mig, det är jag för evigt tacksam över. Han tvingade mig inte, han visste att det skulle bli så. Det var en höstkväll 1998 som jag blev, och förblev, hänförd. Hammarby slogs i toppen av allsvenskan, som nykomling. Man ledde länge serien, bara det en bedrift av en nykomlig. Jag minns att jag rös när jag fick se strålkastarna från parkeringen, en kylig höstkväll. Jag minns att jag fick gåshud av att höra klacken där vi satt på norra sitt. Nio år gammal, och för alltid fäst vid ett lag jag skulle komma att älska över allt annat.

 

Egentligen är det inte så konstigt. Alla ni, oavsett lagtillhörighet, vet vad jag pratar om. Varje gång jag går in på Söderstadion, när jag möts av den massivt grå betongen, försvinner alla problem. För ett par timmar är vi en stor familj. Vi har stått där i regn, sol och snö. Vi har vunnit, vi har varit med om oerhört svidande nederlag. Men alltid har vi haft varandra, och varje gång vi ställer oss där, stannar tiden och vi kör för samma färger. Vi kämpar för varandra och för ett klubbmärke finare än alla andra. För de två färgerna som är våra liv.

 

Jag och farsan stod där tillsammans den 21a oktober 2001. Vi hade köpt biljetter i juni. Vi ledde allsvenskan, men hade ingen aning om det skulle bli den lyckligaste kvällen i våra liv. Vi stod där, och jag rös. Inte av kylan, utan av en klack som förblivit Sveriges bästa. Det är också något som genomsyrat oss. Den massiva klacken, den fruktansvärt trogna publiken. Oavsett SM-Guld eller Superettan har vi stått där. Oavsett ekonomiska problem och idioter till ledning.

 

Vi vann SM-Guld den där kvällen, en euforisk känsla även för en 12-åring. Minns att pappa grät och skrek på samma gång. Är det någon jag unnar det där guldet så är det honom. Han stod där 1982 och såg ett guld glida ur händerna. Nu fick han se sitt älskade lag vinna. Enda gången jag sett honom gråta.

 

Det finns så mycket som är Hammarby. En dynamik som är svår att hitta någon annanstans. Det är bankdiriktören och bankrånare på samma plats. Vänner för en kväll. Snickare, advokater och kontorsnissar. Alla dricker likadan, blaskig, öl. Alla vill samma sak, och alla kämpar mot samma mål. Framgång för en förening. Om det så är på Hovet, i Eriksdalshallen, på Zinken eller på en fest i en förort. Vi är alltid Bajen.

 

Minns min första match själv. På hösten 2002, hur mamma lät mig åka är en gåta. Jag hade migrän, men jag fick stå i den där enorma klacken för första gången. Vi mötte Norrköping, vann och säkrade det allsvenska kontraktet.

 

2003 gick jag på alla matcher själv. På vintern 2003 tog Jimmy Pärsson med mig i Bajen Fans, souvenirgruppen. Jag och Wahlter slet, Johan var med. Jag var fast, jag ville bidra med allt vad jag kunde. Wahlter blev ansvarig, något han gjorde med den äran, och Sigge kom och körde. Sigge är en av de personerna jag har störst respekt för. Vi slet i en jävla massa år, helt gratis, för Bajen Fans. Danne och Raffe kom in och gav oss förutsättningar. Otaliga timmar har vi spenderat för Hammarby, för att vi vill Hammarbys bästa. På alla plan.

 

Jag är oerhört stolt över det jobb vi har lagt ner, alla de timmar vi stått där och krigat. I regn, blåst och helvete. Nu har vi lämnat över till yngre och hungrigare killar, vet att de kommer förvalta det på bästa sätt. Men vi kommer alltid förbli vänner, för vi har en sak gemensamt, kärleken till Hammarby.

 

Söderstadion är ett kapitel för sig. Att grå betong kunde betyda kärlek visste jag inte. Nu vet jag. Kommer att sakna den massiva kolossen. Jag vet att jag kommer gråta mot Ängelholm, för en arena som varit vårt liv så länge. Som har varit vår fristad och vår plats för glädje oavsett resultat. Oavsett hur föreningen har mått. Vi går mot en ny tid, men inte utan vår identitet. Den där telefonarenan kommer förbli vår, det ska ni veta era jävla pack.

 

Fantastiskt nog har jag fått uppleva fyra SM-Guld på plats. Ganska bra för en förening som inte kan vinna. Handbollsguldet i Globen, handbollsguldet i Göteborg. Firandet på kvällen kommer jag aldrig glömma. I en sunkig källarpub körde vi som satan. Tror vi ska lämna den kvällen där.

 

Sett fyra bandyfinaler. Tre gånger åkte jag hem besviken och dyster i ett överfullt tåg. 2010 snöade matchen nästan sönder, men vi fick trots det äntligen vinna det där guldet. Eufori, nästan som den där kvällen 2001. Den här gången var jag gammal nog att fira också. Som vi firade. Trodde att det där tältet på Zinken skulle blåsa bort.

 

Har suttit på Hovet och sett Hammarby-Kiruna tillsammans med 300 andra. Har också suttit på ett fullsatt Hovet och sett Hammarby demolera Linköping, Södertälje och AIK. Vi har fått uppleva en konkurs, men också några eldsjälar som byggde upp en slocknad sektion. All jävla heder till er som gjorde det, med Jabbe i spetsen. Det är på något sätt signifikativt för Hammarby, ingenting är omöjligt. Med passion och mod har vi skapat och fortsätter att skapa. Tifot och den första sången är några exempel på det.

 

Det finns så många minnen, så många underbara stunder tillsammans med er. Jag är för evigt tacksam att pappa tog med mig den där sommarkvällen 1994. Att han fick mig att älska Hammarby. Frustrationen har ofta varit påtaglig, speciellt 2009. Vi har varit nedslagna, men aldrig utslagna. Trots motgångar står vi där, enade.

 

Det kan tyckas konstigt, men Hammarby har lärt mig mycket. Läktaren har gett mig erfarenheter för livet. Den har gett mig kunskap, och utvecklat mig som person. Alla sena kvällar på jägaren, alla historier och alla skratt. Jag skulle inte vilja byta det mot något annat. Oavsett vad som händer, så finns det något som alltid kommer föra oss samman. Hammarby Idrottsförening. De två färgerna, grönt och vitt.

 

Det finns så mycket mer att skriva, men jag tror vi sätter punkt där. Det andra vet, vi som vet. Återigen, tack Schönthal. Och grattis Hammarby, världens bästa och piggaste 116-åring.

 

Nu kör vi, över.

 

Jimmy

 

 

Inser min absoluta begränsning i att korrekturläsa. Läser texterna igen och finner så många fel att jag knappt kan räkna. Jag vet inte vad det är, men alltid varit så. Slarvig, och för snabb. Kanske lite lat också. Men ni får stå ut med det, ni som vill läsa. Jag skriver på en känsla jag får, och då går det för det mesta fort. När det tråkiga jobbet kommer, då är jag snabb som satan.

 

Har egentligen inget idag, tömde mig kanska bra igår. Bilen går inte alls, värmen är avstängd, tappat bort plånboken och mobilen är trasig. Så livet rullar på ganska så fint.

 

Försöker stänga ute det mesta nu, trots en del skrivande. Ett kval stundar och all energi bör riktas åt det hållet. Det är fruktansvärt svårt. helst vill man vara överallt, på samma gång. Kanske något man lär sig med åren, att slappna av och vara här och nu.

 

***

Började på en bok i somras, eller bok och bok, ska jag vara ärlig har jag en fyra, fem påbörjade men ganska så fort avslutade. Den handlar så klart om en hockeytränare, som gått den hårda vägen till toppen, blivit nerslagen och sedan börjar klättra uppåt. En solskenshistoria med psykiska problem och märkliga följder. Får jag ihop den tror jag att ett par hockeyintresserade människor kan ha en stunds nöje i den.

 

Ska sägas att det är ingen barnbok, utan den kretsar kring hockeyn som ett kit, men tar vida svängar och gräver ner sig i livet och dess svårigheter. Skrev som fan i somras, men sitter fast nu. Funderar om det är rätt, eller om jag ska testa något annat spår. Kitlas av tanken på att skriva en roman om hockey, likt Hellberg skrev en om tennis. Vi får se om den någonsin bli klar, just nu står det i alla fall stilla.

 

***

Förlorade i bandyn på ett mycket onödigt sett, nu blir det här spännande. Djurgården vände och vann som salt i såren. Positivt var att laget jag sympatiserar med för att en av mina stora förebilder, tillika vän, är tränare där. Talar naturligtvis om Oskarshamn. 7-4 hemma mot Lenny Erikssons Karlskoga är starkt, riktigt starkt. Får se om Lenny är lika sprängfärdig på presskonferensen idag som sist de var nere i Oskarshamn. Och om han hinner sno en snus av någon innan han åker hem. Man får bjuda, men man får stjäla tillbaka..

 

***

Såg Vallentunas 00or ikväll. Mötte Segeltorp i slutspelet. Något överaskande vann Segeltorp. Inte för att Vallentuna var sämre, snarare tvärtom. Man flyttade pucken, drev på mål men fick inte utdelning under den första period som kom att gå till Vallentuna. I andra perioden klev han så fram, Segeltorps nummer 13 vid ett namn jag tror var Jona. Han gjorde 4+1 och hade en uppvisning jag sällan sett i den åldern. Han gjorde ta mig fan allt själv. Slog flipp från egen mållimje till bortre blå, gjorde mål från halva planen, spelade folk fria i slottet med små nätta flippar från hörnet. Man skulle kunna sätta ett namn på det. Lekstuga.

 

Jag beundrar Vallentunas 00or. De kör, vill och utvecklas. Må kännas jävligt ikväll, kommer svida till lite imorgon. Men uppe med huvudena, ni kommer att vinna massor i era karriärer. Om ni orkar och vill förstås. Thomas, Martin, Roger m.fl. runt laget. Sug i, och sträck på, er. Ni har byggt något, något som är stort på gång. Kämpa!

 

***

Läser det tragiska öde Lars gick till mötes (http://www.aftonbladet.se/nyheter/article16360827.ab). Kan knappt förstå, men det var bara en tidsfråga innan det skulle hända någon. Jag har sett och upplevt den typen av chefer själv, och jag vet hur jävligt det kan vara. Jag är så oförstående till hur de vidriga kräk till människor kan bete sig så. För mig handlar livet om glädje, ta hand om varandra och få de runt omkring sig att må bra. Fruktansvärt, men samhället är på väg ditåt. Till en plats där chefer och högt uppsatta får högre lön och på köpet högre hatt. En tillvaro där folk njuter att att sparka neråt, visa makt och slicka upåt. Agera!

 

***

Just det, United åkte också. Om söndagen var en strålande sportdag var nog tisdagen bland det sämsta på länge. Får hålla tillgodo med handbollens framfart. Strålande av ett gäng juniorer att ta sig så långt, när experterna tippade noll poäng och rakt ner i allsvenskan. Keep it up!

 

***

Fikaproffs. Först fikade jag med Uffe efter hockeyn, sedan hjälpte jag honom att starta en dator. Jag skojar inte, starta en dator. Fika igen, med ett par lärare. Befriande att inte prata ett ord hockey. Raggningsknep, franska stumfilmer och möjligen en utflykt någon gjort. Två koppar kaffe där. Lunch, fikade med några från farsans firma. Raggmunk och kaffe. En fika till med några andra lärare lyckades klämma in mellan lunchen och idrotten. Efter idrotten var det så dags igen, mera raggningstips från en kvinlig lärare, lite tugg om allt möjligt. En kaffe till. Upp till hallen, bortskämd som man är kommer materialrna med kaffe så fort man stoppar in näsan. Mera fika.

 

Tro fan att jag sitter ett par timmar på toaletten när jag kommer hem, tro fan att det kan vara svårt att sova men någonstans är jag fylld av lite ny energi och nya samtalsämnen. Befriande. Fikaproffs, ska stå i mitt CV. Ett socialt geni, en kamelont(?) i alla kretsar. Ironi för er som inte förstod det och tror jag är den självgodaste jäveln sedan dackefejden.

 

***

Se på fan, jag kunde skriva ett någorlunda normalt inlägg som alla andra. Med aktuella händelser och med personlig touch. Om oväsentligheter och om kaffe. Jag tror bestämt att jag ska komma att bli ytlig också, och bli som alla dem. De där häftiga bloggarna. Möjligen kan jag bredvid fikaproffs då lägga till bloggproffs.

 

Ingen risk, jag skriver på mitt sätt. Med mina ord, utan onödiga bilder och med någon form av innebörd och med glimten i ögat. På något vis hoppas jag hjälpa någon i framtiden, där är vi inte än. Men vi tränar, du och jag. Vi gör det.

 

Vi hörs mina okända vänner, en dag kanske vi står i samma bar och beställer somma vin.

 

Jimmy

 

 

Rosengårdsvägen 199, det var där allt började. Gården utanför, en lekplats våra pappor valde att asfaltera för att vi skulle kunna spela bandy. Det gjorde vi sannerligen, så det stod härliga till. Många duster där, som slutat både med skratt, gråt och ett par stygn. Ibland kom granngården på besök, då var det krig på riktigt.

 

Soptipsbacken, där man slog sig blodig om vintrarna, på all världens bråte tog vi oss ner. Papporna hejade på, mammorna höll i sig av rädsla. Slutade alltid med varm choklad och en smörgås. En bit bort, i backen ner mot ekebydalsvägen tävlade vi med skatebord. I den stora skogen bakom byggde vi kojor, och tjuvrökte för första gången. En idyll på många sätt, med vänner för livet. Det var på den lilla plätten intill soptippsbacken som farsorna spolade is så vi kunde åka skridskor. En uppväxt god om någon.

 

Hammarbacksskolan. Den mytomspunna stigen mellan rosengården och de pitoreska villorna på andra sidan är inte lång. Varför vet jag inte, men när man passerade lekplatsen mitt uppe i den där dungen, var det som att lämna hemma. Vi har gått den där vägen ett par tusen gånger, varje gång känns mitten som ett vägskäl. Klockan åtta kändes den som ett helvete, klockan tre kändes den som en befrielse, på väg hem. Kanske hade det något med skolan att göra.

 

Hammarbacken, den stora och på alla sätt maffiga byggnaden utav tegel. I skogen runtomkring har man sett varenda sten. På fotbollsplanen strax intill har man både krutat och krutats. Det var en tydlig herarki, utan slag och förnedring. Sund. På ängen nedanför har man både mulat yngre elever, och blivit mulad. Vi har spelat fotboll och lekt häst och vagn. Eller inte vi kanske. Runt omkring bodde vännerna, i snapptuna, på teknikvägen, i ekebydal. Varenda stig och väg kan jag som jag kan min egen ficka.

 

Det var i den där dungen på andra sidan fotbollsplanen vi en dag hittade porrtidningar gjömda. Det var en bit bort, i snapptuna, som vi åkte skridskor tills vi förfryst. Med choklad och leverpastejsmackor kunde vi hålla på hur länge som helst. Sedan gick vi hem och spelade något obskyrt spel på playstation ett.

 

Åby gärde, ett område som fått fel rykte. Det var hit jag flyttade efter en kortare sejour i Danderyd. Vi var lite äldre. Vi hittade på bus. Vi sköt av misstag sönder rutor på vändplanen. Vi lekte fortfarande, spelade fortfarande bandy, men blev äldre. Åby är ett trevligt område, om man tar hand om sig och sitt. Här kunde man bli avknuffad från cykeln, men också skotta isen vid den lilla fotbollsplanen med Erik Norbäck.

 

Några bytte skola, och började i friskolan. En liten byggnad utav trä belägen strax intill Lovisedalsskolan, Kragstalund. Intim stämning, och ambitiösa lärare. En del blev gjort, en del sket vi i. Det var här vi körde fast mopparna i den lilla uppförsbacken. Vi jävlades en del, ibland kanske det gick över gränsen. Men vi hade blivit tonåringar. En del snattade på ICA, jag valde att betala.

 

Den första fyllan kom. Vi köpte öl ur en baklucka på centralen, det var valborg. Vi satt hemma hos en av mina bättre vänner på teknikvägen, tror den heter så i alla fall. De små gula radhusen mellan aerosol och Hammarbacksskolan. Vi blev såklart för fulla, hängde med 100 tals andra vid hammarbacksskolan, gick till kvarnen. När man går från Hammarbacksskolan till kvarnen går man förbi ett antal minnesväckande platser.

 

Du har höghusen vid norrgården till höger, du går förbi en gammal ICA butik och en pizzera där fullgubbarna allt som oftast sitter. Sneddar höger över en liten gräsplätt, kommer fram till en bro över vägen där vi kastade ägg på bilarna som unga. Tar vänster efter bron och har kvarnbadet till höger. Där man tog sitt första simborgarmärke, och åt pommes frites med grillkrydda.

 

Kvarnen, Vallentunas landmärke som någon sorgligt nog brände upp. Bocken i gävle går att bygga upp, det är svårare med en kvarn. Där hängde vi ofta under högstadiet, man kan säga att det var tillhållet för de som ännu inte var arton men ville ha en bra fest. Som en nattklubb, fast utomhus.

 

När jag tänker tillbaka på det var det en härlig tid ändå. Trots alla misstag man gjorde där, och på alla de hemmafester vi var på, så hade vi förbannat kul. Det kan jag sakna än idag. Festerna på Blåbärsgården uppe i Ormsta, de som alltid spårade ur. Vi drack, hånglade och dansade.

 

Vi började på gymnasiet, och de tre åren gick för fort. Tänk er själva, i ännu en grotesk tegelbyggnad intill vallentuna station, samlades massvis av idrottskillar och tjejer. Vi gjorde allt tillsammans. Vi spelade FM uppe hos en mycket god vän på Tunavägen. Från centrum till den vägen var det 114 uppförsbackar. Halvvägs ligger en ICA-butik, där var det alltid vätskepaus. Innan man tog sig an den sista biten mellan villor och radhus.

 

Ibland var vi nere vid Vallentunasjön och metade. En av mina allra bästa kompisar hittade sitt intresse där och då, strax nedanför den där kvarnen. Än idag är han en fanatisk fiskare, en framgångsrik sådan och en hobby som ska komma att bli hans yrke.

 

Ishallen behöver jag inte ens nämna. Tio minuters gångväg från centrum, genom dungar och över ängar. Det var där vi lärde oss vad som är rätt och fel. Trots att jag var en medioker ishockeyspelare älskade jag sporten. Det var där och då, ganska tidigt, som jag bestämde mig för att det här ska bli mitt jobb i framtiden. Alla kände inte så, men alla har på sitt vis hittat ett sätt att bli lycklig. Som sagt, jag var kanske inte dålig, men jag saknade drivkraften att träna. Jag blev tränare, men det är en annan historia. Jag har mycket att tacka Anders Grudd och Hasse Åhning för att jag är där jag är idag.

 

Det var här bakom, i motionsspåret, som vi både sprang och fuskade. Eftersom jag inte allt för sällan var sist, har jag räknat varenda sten, jag hade liksom inte så många att prata med.

 

Det var en bit till vänster, i Ormsta, som jag tillbringade stora delar av 2005, 2006, 2007 och 2008. Vi började bli äldre, och festerna blev viktigare. Umgänget och det sociala hade tagit överhanden från bandy och lek. I Ormsta bodde många av mina allra bästa vänner. Vi kanske inte har den kontakt idag, som vi kanske trodde att vi skulle ha. Men varje gång vi ses är det som att tiden stått still. Här spelade vi poker, ett intresse jag har än idag. Markerna flög, muggar krossades. Här tittade vi på VM utomhus, drack halvljummen sort gold och skrattade åt allt.

 

Nere vid Ekebyvägen, dit mamma flyttade, en bit från Hammarbacken, hade jag också många av mina närmaste vänner. Fiskaren bodde en bit bort, så även stureplanskungen. Det var på den adressen jag gick från pojke till man. Det lär jag aldrig glömma. Det var här nedanför vi spelade otaliga timmar fotboll. En stor fotbollsplan som låg precis intill snapptuna, ekebyvägen och västergården. Många duster hade vi, ibland sparkade folk ner varandra, men vi förblev alltid vänner.

 

Vallentuna centrum är ett litet utomhuscentrum. Här var vi sällan, även fast många av de häftiga gängen hängde här. Vi hade liksom inte det behovet, vi hade våra sporter, varandra och hemmafesterna. Det finns inte så mycket här, även fast jag kan tycka att det är ett mysigt förortscentrum. Idag uppskattar jag det mer än vad jag gjorde då. Det blåa tåget, roslagsbanan, går härifrån. Det var från det jag lurade av en kompis när jag skulle hem till en tjej i Djursholm. Något onykter, vi skrattar gott åt det idag.

 

Vallentuna betyder så fruktansvärt mycket för mig. I mångas ögon är den som vilken kommun som helst men i mina, och kanske våra, betyder den trygghet, kärlek och en fantastisk uppväxt. Jag kan inte tänka mig en bättre plats att växa upp på. Ett lugn att formas i, utan egentlig hets. Avägningen och balansen mellan höghus och villor, samhällsklasser och intressen gör den dynamisk. Jag har missat en mängd platser och händelser. Skulle jag ta upp alla hade jag fyllt ett par bloggar. Jag och vi har gjort allt i den här kommunen, allt vad man kan tänka sig.

 

När jag tänker tillbaka kan jag sakna, men framförallt så minns jag det med värme. Vänner, minnen och insikter för livet. Trots alla de problem vi hade, allt från tjejer till vilken tröja man skulle köpa, så löste vi det. Vallentuna blev en plats för oss, där vi formade vårt eget öde. Där vi skapade våra liv, med platser, saker och händelser.

 

Vallentuna är kanske inte den kommun idag, som den var då. Många har förutfattade meningar, kanske med all rätt efter den våldsvåg som skjölt över oss på sistonde. Trots det, är Vallentuna en kommun jag högaktar och beundrar. Det finns skit överallt, men jag tror vi är lyckligt lottade som sluppit det värsta. Vallentuna är och kommer förbli en plats där jag har mitt hjärta. Alla platser väcker minnen, alla saker har en historia. Alla har sin historia och sin bild av den kommun som fostrat oss. Det är bra, för man ska aldrig någonsin glömma var man kommer ifrån.

 

Oskar Linnros har gjort en låt på temat, vilken jag har för avsikt att citerera men med visst namnbyte..

 

"Åh Vallentuna dom kan dra
för jag minns varje bänk, varje dag.
Vallentuna, jag blir aldrig som dom från stan.

 

Jag är alldeles för lojal,
förortsbarn,
vi blir aldrig som dom från stan." Vallentuna, en kommun, ett ställe, en uppväxt, många minnen.

 

   

 

 

 

 

 

Eftersom jag förstått att det jag skrivit uppskattats, så har jag utökat den här serien med någon del. Har skrivit om individuell utveckling, hur hockeyn kan skapa mer möjligheter att få fortsätta längre upp i åldrarna, hur man ibland kan prioritera bort spelare, och premiera fel person. Tänkte skriva några rader om hur jag ser på den del av sporten som många ser som ett nödvändigt ont, men som jag ser som en stor möjlighet. Hur man som förälder kan hjälpa, utan att stjälpa.

 

Vill även i fortsättningen, med tydlighet, säga att det här är mina högst personliga åsikter. Vilka inte ska lastas varken mina kollegor eller mina arbetsgivare. Sen om de står bakom mitt tänk, det kan bara de svara på.

 

Det här är ett ämne som är svårpratat. En hel del ledare ser föräldrarna som en betyngande del av verksamheten. Ett nödvändigt ont. Jag har varit av den uppfattningen tidigare, det ska jag villigt erkänna. Men ju mer jag disskuterat ämnet, ju mer jag läst om det och ju mer jag har förstått, ju klarare blir bilden av föräldrarna som ett verktyg i vår utbildning. Självklart är det ledaren som ska äga möjligheten till att utveckla spelarna, men om vi på rätt sätt kommunicerar och utbildar föräldrarna kan dra stor nytta av deras engagemang och dess kunskaper.

 

Jag har vidrört ämnet tidigare, föräldrar som talar nedlåtande om andra grabbar och tjejer, som kanske ställer onormalt höga krav och som går på allt prat från de klubbar vi kallar elit. Utan att granska, fråga och ta reda på så sväljer man allt. De kan vara en belastning för både spelaren och de runt laget. Det är här vi kommer till mitt huvudspår. Hur får vi föräldrarna att förstå hur vi tänker, och hur man på bästa sätt hjälper sin son eller dotter till framgång både på och vid sidan av isen?

Jag kan säga hur vi inte gör det, genom arrogans och genom att inte prata med dem. Hur vi kan göra kommer kanske min text att ge en del förslag på. 

 

Om ni läser den dikt jag publicerade igår kan ni fundera på en del saker. Vilken känsla förmedlar den, vad säger den er och vilken typ av förälder var den här pappan?

Under mina snart sju år som tränare har jag stött på alla möjliga typer av föräldrar. Många, eller de allra flesta, har sunda åsikter och bra ideér. Hur de sedan efterlevs vet jag inte, mer än om spelare kommer och vill prata om hur de upplever stödet hemifrån. Jag har också stött på föräldrar som inte brytt sig över huvud taget, eller brytt sig alldeles för mycket. Vill belysa att det här är inga sanningar, utan känslor och erferanheter jag har. Man får absolut inte ta det som kritik, utan som upplysning eller möjligen ett sätt att göra något bättre. Gudarna vet att jag har mina brister och fel, de är många, men jag försöker råda bot på dem genom att förkovra mig.

 

Det finns sådana. Föräldrar som aldrig frågar hur det går, som aldrig är behjälpliga när något ska göras, som aldrig undrar över hur laget sköts. Många kan tycka att det är skönt, men jag är övertygad om att grabbarna och tjejerna vill ha föräldrar som bryr sig om hur det går, frågar om matchen eller bara stöttar i alla lägen.

 

Här har vi ett förbättringsområde. Det finns de föräldrar som ställer onormalt höga krav på sin son eller dotter, som lägger sig i precis allt, som har åsikter om hur laget tränar, hur det matchas och som tycker att hans son eller dotter är så mycket bättre. Min erfarnhet av det är att det blir en belastning snarare än stöttande. Grabbarna och tjejerna tycker det är jobbigt att hela tiden få höra hur dåligt det var, hela tiden prata om sin idrott eller att bli körd runt halva stockholm för att ens pappa (i de allra flesta fall) eller mamma inte tycker att laget man spelar i är tillräckligt bra eller tränas på rätt sätt. Ibland är det ju så, men det går ofta till överdrift.

 

I mina ögon ska sägas. Är en som är nyfiken, ställer frågor till ledare utan att forcera och gå fram som en ångvält, stöttar sitt barn i alla lägen utan att för den skull pressa. Tröstar när det går dåligt, berömer när det går bra. Lyssnar och förstår hur mycket ens barn vill att du ska lägga dig i ens karriär. Jag är fulla av övertygelse, barnet behöver stöd, inte en till tränare. Som han i dikten.

 

Jag vill påstå att min pappa var sådan. Visst, ibland var han jobbig och ställde krav på att jag skulle vara bättre än en halvbra och begränsad hockeyspelare. Men han ställde alltid upp, skjutsade och lät mig göra det jag älskade. La sig aldrig i tränarens jobb, fastän han säkert hade åsikter. Den dag jag bestämde mig för att byta sida, gå från spelare till tränare, valde han att stötta mig till 100 procent. Han frågar än idag hur det går, tittar på matcher och är min största supperter och mitt absolut bästa stöd. Även min mamma kan sättas i den kategorin. Möjligen kommer jag att ge pappa och mamma halva taktiktavlan var en dag, det är de sannerligen värda. Alla har inte sån tur. 

 

För jag har sett och upplevt andra sidan, föräldrar som ringer och skriker i telefonen om saker som bara gör det sämre. Föräldrar som tagit sitt barn till andra klubbar bara för att han eller hon själv inte tyckt det varit bra, även fast barnet velat stanna. Allt som oftast ledsnar de, och slutar. Det är tragiskt, därför vill jag lyfta problemet.

 

Sa det inledningsvis, föräldrarna har stor del i barnets utveckling. På rätt sätt kan man förhöja tränarens värde, och på fel sätt krossa det. Det är ni föräldrar som träffar barnet mest och oftast. Det är också ni som ger den all kärlek och omtanke i störst utsträckning. Men det kan också bli fel. För visst är det här självklart i teorin, men varför kan det vara såsvårt i praktiken. De där gudarna ska veta att även jag ibland har svårt att överföra teori till praktik, men med frenetiskt kämpande och lyhördhet brukar det bli bättre.

 

I de skräckexempel jag har finns en gemensam nämnare. Det är att föräldern lever sin dröm genom barnet. Man har en vision om att se sin son eller dotter stå där med den finaste pokalen, utan att för den skull lyssna på vad han eller hon egentligen vill. Vi har som uppgift att både utbilda bra spelare, men framförallt utbilda människor genom idrottens på många sätt sunda värderingar. Där har ni en viktig uppgift, att hjälpa till med det. Inte hetsa, inte stressa, inte vara en belastning. Utan istället en tillgång, ett stöd och en förebild. Inte skälla för en missad målchans, men beröma för ett mål. Absolut kan man ställa krav, men de ska vara rimliga utefter barnets utveckling och förmåga för stunden.

 

Att lyssna är nog det som är viktigast, fråga hur det är och om de vill ha hjälp med något. I det fall där barnet blir felaktigt behandlat på ett systematiskt sätt, ska man absolut vara där och försvara. Att inte bry sig alls är ingen lösning på ett problem.

 

Det här är en balansgång svår att bemästra, liksom det är att vara tränare. Man får någonstans utgå från att alla gör det de kan för varje enskild individ, så även föräldrarna. Men den dag man mörker att det inte står rätt till, krävs dialog från båda håll. Jag tror som sagt på att föräldrarna är en stor del, då måste man förklara hur man tänker, hur de kan hjälpa till och på vilket sätt.

 

Man kan själv fundera på hur man kan upplevas som förälder i en tränares och i sitt barns ögon. Ibland är självinsikt svårt, det kan de där gudarna återigen intyga. Först när man förstår sig själv, kan man förbättra det som är mindre bra. Att vara ärlig mot sig själv, är på ett sätt att vara ärlig mot alla andra. Lever jag som jag har lärt är en fråga man kan ställa.

 

Med utgångspunkt från det, kan vi göra ett litet test. Hur är du som förälder, och hur skulle du hantera de här situationerna?

 

”Olle 14 år spelar ishockey som enda sport. Han kommer hem till mamma och pappa och sätter sig vid köksbordet. Han vill berätta någonting och säger: Mamma och Pappa, jag vill inte spela ishockey något mer. Jag vill börja dansa balett.” Vad säger du och vad gör du?

 

”Lisa 11 år håller på med ridning och dans. En dag kommer Lisa hem med gråten i halsen och säger att dansläraren har bett henne välja mellan ridning och dans. Med anledning att hon inte kommer bli bra i dans ifall hon höll på med båda. Lisa vill förtvivlat gärna hålla på med båda idrotterna.” Hur löser du situationen och vilka problem kan uppstå? Hur löser du isåfall dessa problem utan att andra tar skada?

 

”Jonas 16 år har nyss fått veta att han inte är tillräckligt bra för ett juniorlag på elitnivå, han kommer hem och talar om det för föräldrarna. Jonas vill inget hellre än att spela hockey men har köpt att han inte fått plats i detta juniorlag. För Jonas har insett att han inte är tillräckligt bra just nu, men han vill bli. Men har mamma och pappa samma åsikt?” Vad skulle din första reaktion vara när Jonas berättade det här? Hur hjälper du Jonas på bästa sätt och hur skulle du kunna stjälpa honom?

 

Skulle vara intressant att höra era reflektioner.

 

Ibland är det oundvikligt att föräldrar klagar och ber om förändring. Då tränare och ledare missköter sina uppdrag. Men oftas går det till överdrift, i många fall för att insikten i varför saker görs är för dålig. Det är båda parters fel, då vi som tränare kan vara bättre på att kommunicera. Det får inte heller gå till överdrift, då blir ledarnas jobb outhärdligt. Jag har länge och väl suttit i samtal med föräldrar som skriker och gormar, talar om för mig med all önskvärd tydlighet ur usel jag är och att jag borde sluta. Det blir inte bättre av det, utan tvärt om. Jag har sett ambitiösa och duktiga tränare slutat på grund av för krävande föräldrar. Det kan inte vara bra för varken sporten eller barnens utveckling.

 

Jag har också fått mängder av samtal, mejl och sms där de berömer ett gott jobb eller ställer frågor på ett vettigt sätt. De svarar jag mer än gärna på, det tror jag alla tränare i alla sporten skriver under på. Krav ska man ha, men att få skit för allt man gör mår ingen bättre av. Det är bara gå till sig själv.

 

För att optimera utveckling krävs det att vi gör det här tillsammans, alla detaljer är oerhört viktiga för att våra unga utövare ska känna sig trygga, känna glädje och känna att de blir sedda. Alla kommer inte bli världstjärnor, men alla kan komma att lära något bra för livet. Att älska en idrott, att ha gått idrottens skola.

 

Det är svårt att bli en tränare eller en spelare i världsklass, det är faktiskt betydligt enklare att bli en förälder eller en förebild i världsklass. Bara genom att bry sig på ett sunt sätt är världsklass för mig. Precis så som mina förebilder är mot mig.

 

Jag är övertygad om att alla vill ha den där dikten skriven till sig en dag. Så även jag.

 

- Idrotten fostrar vinnare på alla plan, med en bra förebild i form av en förälder kan man nå långt. Alla behöver ett bra stöd, så även du och jag.

***
Det här är delar av det material jag föreläser om för SISU:s räkning. Har på eget bevåg varit och testat det här på en förening, med blandat resultat. Några mejlade och tackade för att lärt sig en hel del, någon mejlade och undrade var det var för skit jag pratade om. För mig handlar det inte om att ha rätt eller fel, utan hur de som lyssnar eller läser väljer att se på det.

Finns en bok i ämnet som om något är världsklass.

 

Imorgon tänkte jag självkritiskt granska vilka egenskaper, och hur man måste vara som tränare, för att uppnå de här tre första delarna. För det är kanske det allra viktigaste för att uppnå det här och för att förbättra och utveckla. Vill igen understryka att det jag skriver inte är någon kritik till någon, och att jag på inget sätt är någon gud som vet eller kan allt. Bara en simpel hockeytränare med åsikter jag väljer att stå för.

Jimmy

 

 

 

 

 

 

 

För er som av någon anledning hade för avsikt att läsa nästa del i min serie om idrottens utveckling får jag be vänta en dag till. Har inte skrivit färdigt och kommer förmodligen inte bli färdig idag. Kanske kommer med ett sidospår ikväll, men det får vi se om så blir fallet. Tills dess, må gott.

 

Jimmy

Ska första säga, tack till er som tyckte till. Jag gillar både kritik och konstruktivt beröm. Så vi utvecklas och lär. Del två, den fortsätter på gårdagens tema om utveckling. Jag kommer att ge min syn på vilka grabbar och tjejer som egentligen prioriteras och varför. Utifrån det ge min vinkel på varför det ser ut som det gör just nu. Ska även säga att jag inte pekar ut någon eller något. Utan det är min åsikt i ämnet, ett ämne som blivit bättre men som har lång väg kvar.

 

Innan jag börjar skriva om mitt egentliga huvudområde tänkte jag ta en avstickare ut i skogen för en intressant synpunkt. Fick ett mejl av en kille jag respekterar, men som inte jobbar med idrott. Han frågade hur jag såg på verksamheten när grabbarna och tjejerna kom upp i juniorålder, eller alternativt U16. Vill klargöra att i den åldern tycker jag att man ska ha elitklubbar som har de bästa spelarna. Kan man göra såhär, då kommer de spelarna vara så pass utvecklade att de kan hantera både medgång och motgång. Mentalt och fysiskt. Tror även att om vi kan få in det här tänket i hockeyn, så skulle lagen strax under också bli bättre och på så sätt skapa större möjligheter för duktiga spelare att spela med och mot duktiga spelare. Så ja, då är det mera på allvar. Det jag nu disskuterar kring är hur vi ska ta dem dit på bästa sätt, och samtidigt lära dem värderingar för livet. En uppgift som är lätt att glömma bort.

 

Igår skrev jag om spelare som flyttar till så kallade elitklubbar när de är unga. Där de allra bästa samlas. Till de lagen som vinner med 15-1 och de fina pokalerna i vad föräldrar brukar kalla SM. Som sagt, inget fel i att vinna, men på vilkas bekostnad vinner man. Jag ser ett problem här, vilket i och för sig har blivit mycket bättre. Men det får till följd att det här senare problemet skapas och elitklubbarna får fler spelare och de mindre klubbarna får inga spelare alls. Då de förmodligen har slutat eftersom de inte blir sedda. 

 

Nedan ser ni två väldigt primitiva staplar. Den vänstra är Torsten 12 år. Den högra är Janne lika gammal. De spelar i samma lag, ett lag med blandad kunskapsnivå. De här staplarna vissar de bådas tekniska färdigheter. Ni ser att Torstens högstanivå är betydligt högre än Jannes.

Torsten får hela tiden höra: "vilken talang du är" när han åker runt och dribblar lite. Han är bra på det, han öser in mål på sin storlek och teknik. Då kan man ställa sig frågan, vad är egentligen talang? För mig är det så mycket mer än att bara kunna åka, passa och skjuta. Janne får ofta höra att han inte är lika bra, allt som oftast från Torsten.

 

Nu kommer vi till det intressanta, det som föräldrar och i många fall ledare missar i sina värderingar och beslut. Torsten kör ju inte, han åker runt på sitt svarta streck och myser. Öser in mål, och är fortfarande bättre än Janne. Janne däremot, han gnuggar som satan. Lyssnar och försöker lära sig. Han ligger på sitt max för det mesta. Men får sällan höra det från någon, att han gör det bra. Det finns många ledare som är duktiga på det här, men det finns för få föräldrar som inser det. Precis det jag berörde igår, att ens son är så mycket bättre än alla andra. Men är det verkligen så?

 

Det är match, Janne är som vanligt på sitt max. Han är inte dålig, men inte lika bra som Torsten trots allt slit. När det är sju minuter kvar, och det står 3-3, väljer tränaren att gå ner på två femmor. Torsten har åkt och myst, jobbar inte, gnäller, men gör ju sina mål. För tränaren är det viktigt att vinna den här matchen. Han bänkar Janne, låter Torsten spela. Torsten glider runt, tar pucken, gör ett mål och man vinner med 4-3. Vem har han hjälpt? Man har indirekt visat Torsten att det är okej att inte göra sitt yttersta, och Janne att det inte är okej att göra sitt allra bästa. Sen kan jag visst förstå att man ska lära spelarna att det är ett hårt klimat i hockeyn, men de kan man göra längre fram och på andra sätt.

 

Jag tror att det beror på en mängd olika faktorer att man gör så här. Jag ska villigt erkänna att jag gjort de här misstagen själv, men har fått upp ögongen för vad som är viktigt, och vilka som ska prioriteras om man måste välja. En faktor är naturligtvis föräldrarna. Om man visar för Torsten att det här inte är okej, att inte köra, sätter honom på bänken just därför. Inte på sportsliga grunder, utan på utvecklingsgrunder. Då blir det gnäll för att Torsten är ju så mycket bättre, och han lämnar laget. En annan anledning är såklart att man vill så gärna vinna matcher och turneringar.

 

En dag så byter Torsten ändå lag, med dagens klimat. Då har man säkerligen förstört ett par Janne på vägen. I mina ögon gäller det att lära Torsten att det inte är okej att åka runt och glida, och uppmuntra Janne att fortsätta köra. Inte tvärtom. Torsten kommer ändå inte att bli bra, om han inte börjar förstå det här.

 

Min fulla övertygelse är att om man inte lär Torsten, och kanske hans föräldrar, det här, så kommer det att gå utför. Kan man vara så stark som ledare, så man står på sig, låter Janne spela och hjälper Torsten med hans brister, så som vi pratade om igår, kan man i slutänden få båda deras staplar att växa. Inte få en att sluta och en att förstöra sin teknisk talang med ett dåligt psyke. Torsten är förmodligen 14 år rent tekniskt och fysiskt, men 7 år mentalt. Är han verkligen redo för elitklubben, eller skulle han må bra av att stanna och få höra det?

 

Om Torsten fortsätter på den här linjen, och får spela ändå, och ingen säger till honom, så kommer hans stapel att sakta men säkert sjunka. Om man ger Janne uppmärksamhet, beröm och är behjälplig, så kommer hans stapel att öka. En dag är han förbi, och du som ledare kan verkligen slå dig för bröstet att du lyckades få en kämpe att bli bra. Hjälper man samtidigt Torsten att bli ännu bättre, då har du två stjärnor och du kan sätta dig på tronen.

 

 

Jag ska först och främst klargöra att det jag kommer skriva i det här inlägget enbart är mina egna, och högst personliga, åsikter. En serie i tre delar, logiskt nog kommer här del ett.

 

Jag vet att jag nästan uteslutande skriver om sport i allmänhet, och hockey i synnerhet, på den här bloggen. Det har sina förklaringar, och det bottnar naturligtvis i mitt stora intressen i idrottens värld. Framåt våren skall jag försöka, mer frekvent, att skriva om allt utom just hockey. Jag är oerhört tacksam, och generad, över det beröm jag fått för mitt skrivande. Själv ser jag mig inte som någon stjärna i ämnet, men jag älskar det verkligen. Möjligen passionen som folk fastnat för. Jag vet inte, men jag skriver naturligtvis för er som vill läsa, och för mig själv.

 

 

Efter att ha börjat jobba som föreläsare åt SISU har jag varit på en del träffar med andra föreläsare. Det har varit väldigt intressant och givande på alla sätt och vis. Tidigare har jag enbart levt i hockeyns värld, och levt efter hockeyns regler och värderingar. Vilka i många fall är sunda och bra. Men efter att under ett par helger träffat folk från simning, bågskytte, fotboll, bordtennis, segling, innebandy, vollyboll, gymnastik och basket (kan ha glömt någon) har jag fått nya infallsvinklar på precis allt. Från ledarskap och träning till tåkickar i Simning.

 

Efter 143 koppar kaffe och 53 bullar hade man skaffat sig en stor kunskap, och fått en stor förståelse, för varandras brister och kvaliteter. Får ni chansen att göra något liknande, gör det. Man fastnar lätt i sin bubbla, och ser bara sitt eget. Hockeyn är som jag sa, på många sätt fantastisk. Men den har sina brister, och den fick jag upp ögonen för. Vilken jag, så kort jag kan, har för avsikt att förmedla till er.

 

Det jag nedan kommer att skriva om handlar uteslutande om barn och ungdomsidrott i allmänhet, och hockey i synnerhet. Det handlar inte om juniorer eller seniorer. Men för mig är det här en självklarhet för att komma dit.

Bara ordet utveckling är komplext. Någonstans kan vi vara överens om att utveckling i grunden betyder att man gör framsteg i något område. Att först krypa, och sedan gå, är en enorm fysisk utveckling. Att kunna räkna till 10 istället för 5 är för mig en enorm psykisk utveckling. Att kunna jonglera med tre bollar istället för två är en enorm motorisk utveckling. Jag skulle kunna rabbla upp 100 exempel till på olika utvecklingsområden. Om det blir en sanning för oss människor, uppstår också ett problem.

 

Det kan ju faktiskt vara så att Janne Svennson har utvecklat en fantastisk fysik när han är 12, men är fortfarande 7 i huvudet. Man måste vara väldigt nogrann med att skilja de här sakerna åt. Du kan inte förutsätta, att Janne i det här fallet, ska klara av att förstå precis allt du säger. Oavsett hur fort han kan åka. Han måste utveckla sin psykiska förmåga. Istället har vi Pelle som är fantastisk på att jonglera, oerhört smart och lättlärd, men är som en 7 åring i kroppen. Hur ska vi då hjälpa honom? Individanpassad utveckling, för att optimera kunskapsintaget. Det här gör simningen på ett fantastiskt sätt. Istället för att ta bort folk som i tidig ålder inte kommit långt, så sätter de samman grupper i vilket område de behöver utvecklas mest. Svårare att få till i en lagidrott såklart. Det jag vill säga är att man får inte nonchalera unga killar och tjerers olika svagheter och brister.

 

Den där killen som är stor som satan i 12 års ålder, men liten i huvudet, måste få hjälp tidigt. Man kan inte bara köra med honom, och sedan i 16 års ålder upptäcka att han inte är så mentalt förberedd för elitverksamhet. Då är det för sent. Det här är ledarskap på hög individnivå, men också en viktig del för utveckling.

 

Jag har massvis med exempel på hur andra sporter gör, vilket är oerhört intressant. Kan inte dra alla här, men över ett glas rött skulle jag nog kunna hålla låda i ett par timmar. Eller över ett par koppar kaffe i hallen kan jag nog hålla på en stund.

 

Om vi nu är överens om att utveckling är komplext, att det ställer krav på ledare att även de måste försöka förstå och lära sig det här, så kommer vi till det som jag anser är ett väldigt stort problem i dagens ishockey. Framförallt i Stockholm, eller nästan uteslutande i Stockholm. Här kommer även, i allra högsta grad, föräldrarna in i bilden.

Den utveckling jag, och många andra, ser i dagens ungdomshockey är frapperande. Det görs enorma avkall på individens utveckling, för att laget ska vinna både det ena och det andra. Grabbar och tjejer blir lidande av att vissa ledare och föräldrar ställer krav på att man ska vinna den där stora turneringen i 11 års ålder. Det får till följd att alla vill spela i de där häftiga klubbarna, förenignar slås sönder, och spelare blir mentalt misshandlade. Du får inte spela de där matcherna, du får sitta på bänken i den där turneringen, du slutar spela för att du inte tycker det är roligt längre. Frustrerande för sporten.

 

Jag vet att unga grabbar och tjejer inte kan bestämma allt sådant här själv, det finns oftast föräldrar som är med och bestämmer. Förmodligen har de inte kunskapen om den här typen av utveckling, utan ser framför sig sin son eller dotter höja den där bucklan och man kan stolt titta på. Vad man inte tänkt på är att i det laget finns det 14 spelare som är bättre, och att just din son eller dotter i ett senare skede riskerar den där bänken och det där sorgliga avskedet av sporten.

 

Jag har sett oerhörda skräckexempel på just det här. Spelare som i tidig ålder lämant sin ishall och sina kompisar, gått till ett lag som tidigt satsar stenhårt på elit, glömt bort hur man utvecklar alla individer på de områden de behöver utvecklats på (oftast mentalt) och som får till följd att de vid 15 års ålder slutar, för att de suttit på en filt när de andra spelat. Jag har också sett många spelare som spelat, tränat så mycket, och helt enkelt ledsnat väldigt tidigt. Eller saknat kompisarna, och slutat.

 

Jag har framförallt sett spelare som lämnat hemma, spelat ett par år, och sedan inte vänt tillbaka när de inte platsade i ett elitlag utan då slutat spela. För de har inte lärt sig charmen och glädjen till sporten, utan bara att man ska vinna till varje pris. Det är tävling, alla ska vilja vinna, men till vilket pris?

 

Det finns förstås lyckliga exempel, men det tål att tänkas på. Framförallt om man inte är mentalt redo för den där konkurensen i det där "bästa" laget.

 

 

Varför blir det såhär? Vet folk inte bättre? Jag vet faktiskt inte, finns kanske inget svar på det. Bara olika vägar att gå. Jag har inte svaret på de här frågorna, men jag har mina tankar.

 

Det allra vanligaste scenariot som tar död på klubbar är när en tränare i ett bra pojklag i en liten klubb, byter till en annan, och lockar med sig 15 spelare till den nya klubben. Man lovar guld och gröna skogar, men det blir sällan så bra. Många slutar efter ett tag, och den där hemmaklubben är slagen i spillror. Ju högre upp i åldrarna du kommer idag, ju färre spelare är det som fortsätter även fast de inte spelar på den yppersta toppen. Det bereor förståss på något, eller någon.

 

Jag har sått många gånger och lyssnat på farsor, för det är uteslutande dem som har åsikter om allt och alla, och det är roligt men skrämmande. De talar högt och med all önskvärd tyflighet om hur bra min grabb eller dotter är, de talar nedlåtande om de som inte kommit lika långt. Jag ser tränare som sliter varje dag, kan och vill lära och läras. De gör oftast ett fantastiskt jobb. Men så ringer då det där jättebra laget, som vinner alla matcher och alla cuper. Smickrande, och så tar de sina grejer och sticker. Ett par hänger med, och det där laget är också slaget i spillror.

 

Ibland är det oundvikligt, i det fall man har ledare som inte bryr sig, utbildar sig eller lyssnar. Då förstår jag beslutet, men jag har sett så många lag och tränare som är duktiga och ser individen. Men får aldrig chansen hela vägen upp eftersom de där storlagen suger åt sig.

 

 

Det är så befriande att höra spelare och föräldrar säga "Klart som fan mina grabb eller dotter ska spela här, vi bor här, har alla kompisar här. Skit samma om de torskar några matcher, de här ledarna bryr sig om alla utvecklingsmoment." Varför inte spela i sin klubb, utvecklas på alla plan, sakta men säkert bli bättre och ha kvar den där glöden ända upp i juniorerna. Jag lovar att, om alla skulle tänka så, så skulle vi få fram oerhört många fler hockeyspelare på alla nivåer. AIK och Djurgårdens juniorer skulle få ännu bättre spelare, och de lagen under skulle fyllas på med utbildade, mentalt förberedda, spelare som är benägna att kriga för att ta sig uppåt. Nu får man allt serverat, får inte den sortens utveckling man behöver och framförallt blir man inte sedd.

 

Allt ska gå så snabbt. Låt grabbarna och tjejerna få tid på sig. Inte fan ringer väl en farsa till matteläraren och kräver att hans barn ska få en svårare mattebok i åttan? Tar de då sitt barn till en annan skola? Knappast troligt. Nej, men man kan ringa till en tränare och fråga varför de inte toppar varje match. Tar de vid ett nej sonen eller dottern till ett "bättre" lag? Mer troligt. Skolan har fattat, man måste få tid på sig. I sin takt, i sin miljö. 

 

 

Som ni säkert förstår finns det ingen absolut sanning i den gär typen av frågor. Lika många människor som det finns, lika många ideer finns det om hur man ska göra för att barnen ska få optimal utveckling. En lösning är att ha grymt hungriga, utbildade och kunniga ledare. Något jag ser i Vallentuna, och har sett. Likförbannat går vissa på det där snacket om att gräset är grönare på andra sidan. Jag vet spelare som skulle må bra av att stanna, utvecklas mentalt och fysiskt, kanske få spela med de som är något år äldra och på så sätt få stimulans. Ändå lockas man av de där pokalerna och de där 15-2 vinsterna. För mig obegripligt.

 

En lösning är att göra som de gör på vissa håll i landet. Man spelar där man bor tills man är 16, sedan väljer de där elitklubbarna sina spelare. Då blir inte hetsen så stor, färre slutar och fler fortästter spela länge. Titta på Gävle, titta på Skellefteå. Har funkat rätt skapligt va? Titta var AIK och Djurgårdens J20 ligger, inte speciellt smickrande tabbelplaceringar. Det beror på något, jag tror det jag nyss skrivit om är en del av sanningen.

 

Jag vet att IFK Göteborg och Elfsborg har gjort så, att de lottar in sina 7 åringar. De som inte blir dragna får spela kvar i sin hemmiljö. Fram till U21 får alla spela i de här klubbarna, de har en liten trupp från början och fyller stegvis på med spelare från de lokala klubbarna. Några få i taget, tills de i U21 kan välja ut de bästa spelarna. Det är först då man verkligen ser vilka som har det, eller inte har det.

 

Robin Söder är ett exempel i Göteborg, han spelade länge i en förort. Bäckström spelade länge i Valbo. Finns många ecempel till.

 

 

Är att jag kan ha fel på precis samma punkter. Det är charmen med det här, att man måste disskutera, försöka förstå och lösa tillsammans. Vissa är inte villiga att ta in information och fakta, blundar och så fortsätter det. JAg jobbar i en klubb som har förstått, och jobbar stenhårt för att förbättra möljigheten till att utvecklas till en fruktansvärt bra spelare i sin hemmiljö. Hos tryggheten och kompisarna, hos glädjen och skrattet. Inte i en miljö med de 20 nästa i sin årskull, där man knappast blir sedd på samma sätt.

 

Om jag är en sån där fjantig alla ska få vara med tränare? Ja, i unga åldrar. Sen när man kommer upp till U16 och junorer är det fullt tryck som gäller. Med coachning och allt vad det innebär. På vägen ska man lära spelarna det, men inte uteslutande vinna på hrund av det. Utan vinna för att man blir bättre. Då lär sig spelarna att det krävs hårt jobb och gemenskap, inte att Janne Svensson gör fyra mål per match, för att vinna.

 

Visas klubbar är skickliga på det här, att behålla spelarna. Men det är ofta se som har högst status. Personligen skulle jag helst se ett beslut från förbundet i respektive sport. Där alla fått vara med och prata, men att de som ska kunna tar beslutet.

 

Övertygad att ifall många fler tänkte såhär, skulle vi få fram så oerhört många fler sköna spelare, med glöd och hetta. Inte maskiner, inte folk som numer spelar uteslutande dataspel. Tålamod, och utvildning. Det absolut viktigaste för att bli en bra spelare och en bra ledare. I min mening.

 

Stanna, utvecklas, ta råd, få hjälp, nivåanpassa, framförallt lära sig vad ödmjukhet är, förklara för spelare och föräldrar, ta den där matteboken som exempel, vissa kanske behöver en lite lättare för att sedan ta ett stort kliv framåt. Vi kan absolut bli bättre på att kommunicera, det är jag den förste att säga.

 

Det här blev fruktansvärt långt, men så tycker jag också att det är fruktansvärt viktigt att förstå. På något vis. som agt, det här är ingen sanning, utan min högst personliga åsikt gällande utveckling av människor och aktiva. Man får till sist, inte glömma bort det sociala. På vägen kommer din grabb eller dotter lära sig saker för livet, oavsett hur bra han eller hon blir på sin idrott.

 

Imorgon kommer del två i den här tre dagar långa serien, då utlovar jag faktiskt en bild.

 

 

Man klagar allt för ofta på det som är dåligt, och berömmer allt för sällan det som är bra. Så nu ska jag ta tillfället i akt att göra så. Det må kanske vara ointressant för den stora massan, men i den sekt vi kallar hockey kanske det kan vara intressant. I alla fall om man har en randig tröja och syn.

Det är ingen hemlighet vad jag tyckt om domarstandarden i vår serie i synnerhet, och i övriga sverige i allmänhet. Det har jag med all önskvärd tydlighet basunerat ut i såväl korridorer som i mejl, brev och blogginlägg. Med den baktanken att det kasnke skulle komma att bli bättre, från båda parter. En kväll brann det, och för det fick jag betala 500 kronor. Jag kan väl säga som så att det var 500 väl värda kronor. Men i grunden har jag en positiv syn, att vi kan lösa de här problemen tillsammans, För jag inser också att vi kan ändra på oss i många fall.

Nu är jag både brydd och oroad. Domarinsatserna efter jul har i mångt och mycket varit klockrena, nästan lite för bra. Jag vet inte om de gått en kurs i social kompetens eller i ledarskap. Numera går det bra att både resonera och visa känslor utan att få vare sig utvisning, matchstraff eller böter. Vi tar ett exempel:

Segeltorp borta, en fredagskväll. Matchen är jämn och kraftfull. En av våra spelare får en klubba över halsen som domaren inte ser. Vi skriker som galningar, grabbarna slår med klubborna i sargen. Domaren väljer att låta spelet gå, utan att blåsa och ge oss en tvåa. I närmaste avblåsning åker han fram till båset, ber vänligt men bestämt att vi ska lugna oss. Han tar Hasse till sidan, förklarar att han förstår att vi visar känslor men att vi kan dämpa oss en aning. Sen fortsatte spelet.


I många matcher finns sådana exempel. Det här gjorde att en respekt skapats, åt båda håll. Inte en tia delades ut, trots lite snack och visade känslor. Domaren tog det han skulle, och förklarade för spelarna varför och varför inte. Nu vet jag inte vad han heter, men han ska ha en stor eloge. Sådana domare ska få chansen högre upp. Ett till exempel:

Värmdö hemma. Huvuddomaren är i mångt och mycket usel i mina ögon. Efter att vi fått vår femte tvåa, och Värmdö fortfarande har noll i den kolumnen ber jag att få prata med nämnde domare. Det går naturligtvis inte, men linjedomaren säger "jag vet det Jimmy, jag har också sett det, jag ska prata med honom". I tredje perioden får vi helt plötsligt tre powerplay som vi förtjänar.

Visar i mina ögonon på en stor spelförståelse hos linjeman Hultin som påkallar detta för den domare utan huvud.

Jag skulle kunna dra ett par exempel till, men ni har förstås förstått poängen. Domarna har antingen blivit tillsagda, eller förstått själva. Jag hoppas innerligt att det inte blir en förändring, utan fortsatt förbättring. Det är fan så mycket roligare att spela om domaren är med i matchen, tillåter känslor och visar en pondus spelarna får respekt för. Det går faktiskt att förtjäna respekt, man behöver inte alltid sätta händerna i sidan. Sug åt er, randiga. Det är inte ofta ni kommer få höra Anderström på ett tydligt sätt hylla domarkåren. Det finns såklart undantag som bekräftar den nya regeln, men överlag har det varit mycket bra.

***

Vi fortsätter på domarspåret. Jag är beredd att göra en så kallad pudel. Ni vet en sån där som politiker gör när de helt plötsligt inser sitt fel, och ber om ursäkt. Jag vill ändra mig i fallet; domarna i division 1. De varslade för strejk i höstas, och jag sågade det med en motorsåg som sällan skådats. Kallade dem giriga och idioter. Nu vill jag be om ursäkt och ändra mig helt och hållet, är det okej?

De ville ha förhöjd ersättning, jag förstod inte varför. De är ju så dåliga att de knappt är värd en korv efter matchen. Nu vill jag ändra det också, jag tycker dem är bra. Jag vill också ändra mig i pengafrågan. De åker land och rike runt, dömmer säkert tre matcher i veckan, i ett klimat man kunde vara utan. Det står tränare, sportchefer, spelare och ibland ordföranden och skriker på dem. De är tre kvällar i veckan borta från barn och familj, för att göra helt okej batalda spelare och tränare nöjda. För det får huvuddomarna 1300 kronor, och linjemännen 650. ni kan ju själva räkna ut, det blir inte mycket kvar på en vecka efter skatt.

Visserligen är 1300 kronor helt okej, men då kan man ställa det i relation med vad domarna i J20 division 1 tjänar, nämligen 1050. En del klubbar slog ifrån sig med att de inte har tillräckligt mycket publik på matcherna för att ha råd med en höjning. Har jag missat något? Sen när kan man lasta domarna för utebliven publik? Man får vara lite storsint här, och fatkiskt se med öppna ögon på vad domarna faktiskt gör för sporten.

En käns riskkapitalst sa en gång något bra. När han löneförhandlade frågade han vad vederbörande ville ha i lön, denne sa då 2 kronor. Han sa då, du får 2,50. Löntagaren blev såklart nöjd och glad, vilket ledde till att han gjorde ett bättre jobb. Jag gillar synsättet, jag tror också på det. På slutet tycker jag till och med att domarna är värda det.

***

Är jag för positiv inställd? Möjligt. Men som jag började. Jag ger skit när skit ska ges, jag är heller inte sen att berämma när beröm är befogat. Enligt mig är så fallet just nu, efter jul.

***
Bagdad Bob, vad gör han nuförtiden?

***
I övrigt lyssnar jag på Mando Diaos nya album Infruset. De tolkar Gustaf Frödings texter på ett musikalist plan. Jag har läst en del Fröding, och det är minst sagt melankoliskt och tungt. Man märker med all önskvärd tydlighet att han har haft problem med diverse psykiska åkommor. Ingen kan skriva sådana texter, och bli trovärdig, om man inte varit där nere och vänt. Tro mig, jag vet. Det är svart som natten, men på något vis också upplyftande. Mando Diao gör det fantastisk bra, att med musik ackompanjera en tung, dyster peoesi är genialt. Sången är trovärdig, stämningen vlir tryckt, laddad och allt annat än tråkig.

***

Läser om Nora som inte fick human hjälp på en psykisk klinik i Enköping. Jag blir bestört och ledsen. Men det tar vi i ett separat inlägg, jag har en del att säga i ämnet. Vi får se när jag orkar ta mod till mig och berätta, men det kommer tids nog. Jag känner att tiden snart är mogen. Förövrigt skulle jag vilja kastrera den där jävla Gefvert med en rostig sked.

***
Fortsätter skriva och leva. Vill någonstans ha utmaningar, jag hoppas det kan komma ett par inom kort. Skulle framförallt vara kul att få skriva någonstans, prova om man kan. Jag både vill och vågar nu, tackade nej när chansen dök upp tidigare. Som jag sagt är det en dröm jag har, att få skriva till en större publik. Ni som läser mig, och ger beröm, är jag evigt tacksam till. Det ger en glöd och energi som är ovärdelig. Jag är också benägen att handskas med kritik, så man utvecklas.

***

Nöjer mig där, nu fick jag i alla fall skriva av mig lite. Alltid befriande, även fast jag har tusen saker jag vill förmedla, är det lilla väldigt skönt. Blandar tungt och lätt, så som jag är i allmänhet.

 

Igår sa en person, det alla egentligen tycker och tänker. Jag är inte förvånad att alla väljer att hålla tyst, det är av rädsla och feghet. Fredrik Söderström basunerade ut vad han tycker om en enskild domare, och domare i allmänhet. Jag tycker det är befriande, för nivån är sannerligen lägre än på många år. Att Fredrik väljer att göra det med allvar, humor och glimten i ögat gör det ännu bättre. För det är just vad domarna saknar.

 

Jag gjorde något liknande. Skrev ihop tre A4 sidor som jag skickade till ansvariga. Fick ett samtal, de var imponerade, tyckte samma sak, men hade inte tagit tag i problemet. Det skulle bli ändring nu, de ville träffa mig och prata vidare, bad att få återkomma. Det var två månader sen, har inte hört ett ljud. Det tycker jag om något är nonchalant. På något sätt börjar jag förstå.

 

Fredrik utvecklade sitt resonemang. Han ville få till stånd ett möte med domare och tränare. Precis det jag skrev i mitt brev. Något som ansvarig tyckte var en mycket bra idé, de ville även att jag skulle komma ut och föreläsa om vår syn på saken när dem har utbildningar. Jag skulle få ett möte, men det hände inget. Somarchefen i allsvenskan sa så fint att visst, det ska vi ordna. Tillåt mig att tvivla. Men ingen skulle vara gladare än jag om han i dagens tidning talar sanning.

 

Jag hoppas vidare att det här kan ge eko på alla nivåer. Att tränare faktiskt förstår att vi kan inte sitta med armarna i kors och hoppas. För att förändra måste en dialog till stånd, på en sansad och ödmjuk nivå. För man ska komma ihåg, att domarna i mångt och mycket styr energinivån, glädjen och tempot i spelet. En arrogant domare eldar bara på en negativ stämning, en med glimten i ögat och är villig till en vettig dialog förtjänar all respekt.

 

Jag menar inte att vi efter varje avblåsning ska ha konferens med kaffe och bulle. Det funkar inte. Men jag anser att domaren ska vara så skicklig att han ska kunna ta lite skit, prata och gå vidare. Får man handen, och blicken "din jävla idiot" varje gång man är missnöjd blir det ack så otrevligt. Vi är ju där för att vi älskar det här, vi lär ju börja hjälpas åt.

 

Sen så har vi en viktig uppgift, och det är att inte bete oss som grottmänniskor. Vill vi ha en dialog och en förändring hjälper det inte att varje match skrika, gorma och svära över domaren. Då hamnar vi på samma nivå. Vi måste vara bättre än så, störrre än så och trevligare än så. Först då tror jag vi kan mötas.

 

På något sätt känns det som att domaren är ett lag, vi ett annat. Varför vet jag inte, det kan nog bara domarna svara på. Jag vill inte säga att alla är så, det finns många bra också som har fattat, men om vi kan sätta oss ner, prata om hur vi vill ha det så kanske vi kan utvecklas. Båda parter. Enas om ett sätt, där känslor och glimten i ögat är en del av spelet. Inte arrogans och onödiga verbala påhopp. Monologen som många gånger pågår från både tränare och domare irriterar, vilket får till följd att bägaren fylls och rinner över - irritation och svordomar.

 

Fredrik sa att det är lättare att få kontakt med Barack Obama än med en hockeydomare. Jag är benägen att hålla med. Har vid många tillfällen velat ta upp en sak mellan perioderna eller efter matchen. På ett lugnt och sansat sätt. När man får tystnad, snabb gång eller "tyst nu Anderström" så skapas ännu större klyftor. Istället för en sansad konversation på en minut vilket innefattar en utveckling för min del också. Vi kan hjälpa varandra tror jag, men då måste vi öppna upp oss.

 

Finns många idioter som tränare också, jag är säkert en av dem, och ibland förstår jag varför vissa domare är som dem är. Vi har en del att jobba med också, men återigen - det blir betydligt enklare om vi gör det tillsammans.

 

Jag kommer förmodligen inte få några böter för det här, då jag skriver det synnerligen privat på min privata blogg. Fredrik lär få ett par kronor i böter, men på något vis tog han fanan och gick först. Han tog smällen för alla andra och jag hoppas av hela mitt hjärta att andra går efter. På ett nyanserat, glatt och på alla sätt och vis ödmjukt sätt. Vi är alla där för hockeyns bästa, därför är det frapperande att se domare som inte vill gå den vägen.

 

Monologer gör folk dummare, dialoger folk smartare. Utveckla och utvecklas.

 

I staden vankar män, i kvinnor frodas kärlek. Ett möte, en blick, ett bröllop, ett barn. I kylan viskar mässan, om skillnader och svårigheter. I värmen blåser övervinnande, och kärlekens källa på nytt. - Jimmy Anderström 2012.

 

31 december 2012. Det regnar ute, luften är påtagligt frisk här ute på landet. Bland träd, buskar och stora hus. Jag är hos min mamma och Micke för första gången sedan 23e augusti. Det blir så, när man har det jobb jag har. Vi hälsar på min morbror, äter kaningryta och matar ankorna till lunch. Pratar gamla minnen, skrattar i massor, lyssnar på morbror Stefans historier, tar ett par rackare. En stor idol. Föresten har han vunnit SM i dart, två gånger. Här om veckan gjorde han comeback, och trots ett långt uppehåll vann han DM, bara en viss typ av människor som kan göra så. Vi bestämmer att ses oftare, jag hoppas.

 

På kvällen klär vi upp oss, tar bilen några träd bort och äter oxfilé, dricker öl, rödvin, wiskey, vitt vin, gin och tonic. Ser han som snubblar över lejonhuvudet, pratar om all möjlig skit, skrattar ibland. Några kompisar ringer, frågar vad jag gör. Undrar om jag ska komma på fest. Visst vore det trevligt svarar jag, men jag är ute i skogen, 12 mil bort och är med min kära mamma. Vi spelar bingolotto just nu. Jag tror dem förstår. Eller så tror dem att jag blivit alldeles åt helvete för dum i huvudet. Mig kvittar det, för mig är huvudsaken att man trivs i sig och sina val. Jag trivdes alldeles förträffligt igår, det behöver inte vara större för mig. Varför kommer jag till lite senare.

 

Klockan går, det är ett jävla kackel om någon maskin Micke har för avsikt att bygga. Hans gode vän Tommy häcklar honom för att det är mycket snack men lite verkstad. Vilket jag i och för sig kan förstå, Micke vill bygga ett skyddsrum under huset. Han vill även bygga en "cerburator". En slags ångmaskin som genererar all den ström man behöver. Eller som Micke sa "När den är klar så tänker jag klippa den där jävla kabeln till Mälarö energi". Vi får se hur det blir med det.

 

Hallstahammar heter byn vi är i. På dagen var vi inne i centrum för att köpa oss ett par flaskor vin till den kväll jag nyss refererat. Det var en upplevelse i sig. Tänk er filmen "den sista färden". Fast på riktigt. INgen har bråttom, ingen stressar i onödan, folk pratar annorlunda, ingen har speciellt stora ambitioner att förändra sin tillvaro. Det är lite som en annan film, "fucking Åmål". Dem som ville förändra har redan flyttat. Jag ska inte säga att jag föraktar, eller på något vis förminskar dem som väljer att leva såhär. I ett samhälle utan vettiga förbindelser till civilisationen. Men jag kan tycka att det möjligen skulle bli lite långtråkigt. Hur som helst, jag respekterar människors rätt till ett eget beslut, om sina egna liv. På något vis är det också befriande.

 

Klockan närmar sig tolv. 23.59-00.01 måste vara årets två mest mytomspunna minuter. Det ska lovas, fyrt och heligt, att nästa år ska jag faktiskt börja träna. Samma personer som den 1 januari står först i kön till pizzeria Milano. Det ska skjutas raketer för tusentals kronor. På tal om det, Tommy och Micke är ett bra exempel på två personer vars vänskap är stark, men där behovet av att på ett kärleksfullt sätt slå varandra i allt är stort. Nu gällde det fyrverkirerna. Vems "låda" var egentligen störst, bäst och vackrast? I min värld slutade den matchen 0-0. Under de där minuterna ska det även skålas i dyr dryck, pussas och sägas jag älskar dig. Sen är det slut. En siffra har blivit till en annan. Tiden gör sitt för att föra oss framåt.

 

Jag är inte emot något av det. Jag kan dock tycka det är märkligt att så många, så sällan gör det man gjorde igår. Att säga att man älskar någon, torde ske även de övriga 355 dagarna. Att unna sig en god köttbit och ett glas bättre rödvin, torde man göra även en tråkigt söndag i mars. Men det är klart, det är en kväll att fira. Att ringa ut det gamla, och symboliskt börja det nya. Men att gå från de där orden, till handling, är en annan historia. Det är också klart, att den där dagen är till för 63 bilder på en hummer och en champagne. Ut på Twitter med det, och man visar att man är framgångsrik. Inget fel i det, jag kan till och med tycka det är upp till var och en.

 

När klockan stod där, på årets sista minut, skrek jag ut mitt löfte. Över skog och mark, till vargar och hästar. Till hillbillies, punkare, smokingklädda, direktörer, sportchefer, snickare. Alla hörde nog. Jag skrek det jag alltid velat skrika, "Jag lovar, att jag aldrig mer ska lova något". Det har legat mig i fatet så många gånger, att jag lovat saker som jag inte mäktat med att klara av. Jag har tränat tre hockeylag samtidigt som jag jobbat på gymnasiet. Jag har velat alla det bästa, men nu tänker jag försöka vilja mig själv det bästa också. Mig och grabbarna, jag vill göra dem och Hasse rättvisa. Och det gör jag nog bäst genom att ha energi, kraft och engagemang. Det har stegvis blivit bättre, nu ska det bli bäst.

 

En sak ska ni nu komma ihåg, när året blivit 2013 och Sverige är ännu mer känslomässigt kallt; Ge varandra kärlek, omsorg och respekt. Ta hand om varandra, se varandra, ta inte folk för givet. Rätt vad det är har du förlorat, då kommer du ångra att du inte sa "Jag älskar dig" fler gånger. Tro mig, jag vet precis hur det känns. Samtidigt som alla behöver en spark i baken ibland, behöver samma person höra att "Fan vad bra du är" någon gång. Jag hoppas, trots att jag inte gillar nyårsafton och försöker avdramatisera det där sifferbytet, att 2012 kan ge 2013 sitt allra bästa, och att 2013 kan ge oss det som är ännu bättre. Att vi tillsammans gör vår tillvaro lite bättre och mycket roligare att leva i. Det är ingen annan, bara vi, som kan fixa det.

 

Det här är ingen sanning, utan en högst presonlig reflektion och för alla en text att tolka som man vill tolka den. Just det, en sak till. Det finns bara ett måste i livet. Från den dagen till den sista väljer du allt själv. Du måste inte gå till jobbet, men du väljer att ha lön. Du måste inte älska någon, men du vill bli älskad.

 

Som avslutning vill jag sia om två saker. Jag hittade min "årets..." skrivet i januari 2011. Det vill säga för två år sedan. Längst ner spådde jag idrottsåret 2011, jag skrev följande: Sverige vinner JVM och kvalificerar sig för EM i Polen/Ukraina. Slump? Vet inte. Jag får i vilket fall tacka Ola Tovionen och Mika nånting för det. Eftersom det gick ganska bra, ska jag väl prova på att titta in i kristallakulan igen.

 

Där har ni den, min nyårskrönika. Återkommer såsmåningom med mina tankar om året som gått, och vad den gett mig och min omgivning. Även en lista ska hinnas med, men det får vi ta tids nog. En brasklapp, ursäktar mig för eventuella stavfel.

***

Huvudet högt, förändringens vindar blåser. När ångesten och obehaget blir en parantes, när hanterandet av rädslan blir större än rädslan själv. Stunden då man vinner ett krig, livets krig.

 

 

 

 

Långt mellan gångernanu, det har sin förklaring. Ibland finner jag liksom ingen energi till att skriva,då låter jag helt enkelt bli. Blir så konstruerat annars. 

 

Hockeyn går okej, vi vinner mer än vi förlorar även fast man kunde önskat att vi spelat bättre emmelanåt. Många som utvecklas, vilket känns bra. Man får komma ihåg att vi förra året stod med tio grabbar och att vi nu är en bit över 35. Vårt mål är såklart att utveckla alla spelare som individ, men vi vill även bli bättre som lag. Såklart. Det är en inte alltid så enkel balans, hur man ska lägga upp träning och planering med utgångspunkt för de båda målen. Samtidigt som vi vill att alla ska utvecklas, vill vi på vägen vinna matcher. Styrelsen har som mål att vi snarast möjligt ska gå upp i elit med båda lagen. Vi kämpar, utvecklas och tar nya grepp. Tror inte det finns några tränare på den här nivån som i alla fall lägger ner lika mycket tid på det här som jag och Hasse. Sen om det är bra eller dåligt får tiden utvisa.

 

Samtidigt kämpar jag på med mitt. Men mina bekymmer samtidigt med mina glädjeämnen. Tyvärr kommer perioder där mina glädjeämnen är färre än mina bekymmer. I de perioderna gäller det att hålla näsan över ytan. En inte alltid så enkel utmaning, men hittils har det funkat. Jag hoppas på ljusare tider, snarast. Kanske kan mörkret ge mig ljus. Vi får se.

 

Borde egenltigen vara glad och stolt över var jag är i livet. Och det är jag naturligtvis. Jag önskar bara att jag kunde njuta lite mer och inte bara kämpa mig igenom det. Som sagt, ljusare tider i antågande, förhoppningsvis.

 

Försöker ta en sak i taget, även fast det är svårt med det här jobbet. Eller jobben. Gör det jag vill, fått ett par roliga erbjudanden på slutet och ska ha mina första föreläsningar i november.

 

Äta, vila, träning. Dagarna går, i samma tecken.

 

 

Nu ska du se på fan. Tänkte visa dig ett par bilder bloggen, det är du inte bortskämd med. Tyvärr. Jag vet, jag är alldeles för dålig på att visa mina bilder, men det är i mångt och mycket för jag aldrig tar några förstår du. Men här kommer det ett par, från sommaren och framåt. Vi får väl se om du uppskattar det.