Rosengårdsvägen 199, det var där allt började. Gården utanför, en lekplats våra pappor valde att asfaltera för att vi skulle kunna spela bandy. Det gjorde vi sannerligen, så det stod härliga till. Många duster där, som slutat både med skratt, gråt och ett par stygn. Ibland kom granngården på besök, då var det krig på riktigt.

 

Soptipsbacken, där man slog sig blodig om vintrarna, på all världens bråte tog vi oss ner. Papporna hejade på, mammorna höll i sig av rädsla. Slutade alltid med varm choklad och en smörgås. En bit bort, i backen ner mot ekebydalsvägen tävlade vi med skatebord. I den stora skogen bakom byggde vi kojor, och tjuvrökte för första gången. En idyll på många sätt, med vänner för livet. Det var på den lilla plätten intill soptippsbacken som farsorna spolade is så vi kunde åka skridskor. En uppväxt god om någon.

 

Hammarbacksskolan. Den mytomspunna stigen mellan rosengården och de pitoreska villorna på andra sidan är inte lång. Varför vet jag inte, men när man passerade lekplatsen mitt uppe i den där dungen, var det som att lämna hemma. Vi har gått den där vägen ett par tusen gånger, varje gång känns mitten som ett vägskäl. Klockan åtta kändes den som ett helvete, klockan tre kändes den som en befrielse, på väg hem. Kanske hade det något med skolan att göra.

 

Hammarbacken, den stora och på alla sätt maffiga byggnaden utav tegel. I skogen runtomkring har man sett varenda sten. På fotbollsplanen strax intill har man både krutat och krutats. Det var en tydlig herarki, utan slag och förnedring. Sund. På ängen nedanför har man både mulat yngre elever, och blivit mulad. Vi har spelat fotboll och lekt häst och vagn. Eller inte vi kanske. Runt omkring bodde vännerna, i snapptuna, på teknikvägen, i ekebydal. Varenda stig och väg kan jag som jag kan min egen ficka.

 

Det var i den där dungen på andra sidan fotbollsplanen vi en dag hittade porrtidningar gjömda. Det var en bit bort, i snapptuna, som vi åkte skridskor tills vi förfryst. Med choklad och leverpastejsmackor kunde vi hålla på hur länge som helst. Sedan gick vi hem och spelade något obskyrt spel på playstation ett.

 

Åby gärde, ett område som fått fel rykte. Det var hit jag flyttade efter en kortare sejour i Danderyd. Vi var lite äldre. Vi hittade på bus. Vi sköt av misstag sönder rutor på vändplanen. Vi lekte fortfarande, spelade fortfarande bandy, men blev äldre. Åby är ett trevligt område, om man tar hand om sig och sitt. Här kunde man bli avknuffad från cykeln, men också skotta isen vid den lilla fotbollsplanen med Erik Norbäck.

 

Några bytte skola, och började i friskolan. En liten byggnad utav trä belägen strax intill Lovisedalsskolan, Kragstalund. Intim stämning, och ambitiösa lärare. En del blev gjort, en del sket vi i. Det var här vi körde fast mopparna i den lilla uppförsbacken. Vi jävlades en del, ibland kanske det gick över gränsen. Men vi hade blivit tonåringar. En del snattade på ICA, jag valde att betala.

 

Den första fyllan kom. Vi köpte öl ur en baklucka på centralen, det var valborg. Vi satt hemma hos en av mina bättre vänner på teknikvägen, tror den heter så i alla fall. De små gula radhusen mellan aerosol och Hammarbacksskolan. Vi blev såklart för fulla, hängde med 100 tals andra vid hammarbacksskolan, gick till kvarnen. När man går från Hammarbacksskolan till kvarnen går man förbi ett antal minnesväckande platser.

 

Du har höghusen vid norrgården till höger, du går förbi en gammal ICA butik och en pizzera där fullgubbarna allt som oftast sitter. Sneddar höger över en liten gräsplätt, kommer fram till en bro över vägen där vi kastade ägg på bilarna som unga. Tar vänster efter bron och har kvarnbadet till höger. Där man tog sitt första simborgarmärke, och åt pommes frites med grillkrydda.

 

Kvarnen, Vallentunas landmärke som någon sorgligt nog brände upp. Bocken i gävle går att bygga upp, det är svårare med en kvarn. Där hängde vi ofta under högstadiet, man kan säga att det var tillhållet för de som ännu inte var arton men ville ha en bra fest. Som en nattklubb, fast utomhus.

 

När jag tänker tillbaka på det var det en härlig tid ändå. Trots alla misstag man gjorde där, och på alla de hemmafester vi var på, så hade vi förbannat kul. Det kan jag sakna än idag. Festerna på Blåbärsgården uppe i Ormsta, de som alltid spårade ur. Vi drack, hånglade och dansade.

 

Vi började på gymnasiet, och de tre åren gick för fort. Tänk er själva, i ännu en grotesk tegelbyggnad intill vallentuna station, samlades massvis av idrottskillar och tjejer. Vi gjorde allt tillsammans. Vi spelade FM uppe hos en mycket god vän på Tunavägen. Från centrum till den vägen var det 114 uppförsbackar. Halvvägs ligger en ICA-butik, där var det alltid vätskepaus. Innan man tog sig an den sista biten mellan villor och radhus.

 

Ibland var vi nere vid Vallentunasjön och metade. En av mina allra bästa kompisar hittade sitt intresse där och då, strax nedanför den där kvarnen. Än idag är han en fanatisk fiskare, en framgångsrik sådan och en hobby som ska komma att bli hans yrke.

 

Ishallen behöver jag inte ens nämna. Tio minuters gångväg från centrum, genom dungar och över ängar. Det var där vi lärde oss vad som är rätt och fel. Trots att jag var en medioker ishockeyspelare älskade jag sporten. Det var där och då, ganska tidigt, som jag bestämde mig för att det här ska bli mitt jobb i framtiden. Alla kände inte så, men alla har på sitt vis hittat ett sätt att bli lycklig. Som sagt, jag var kanske inte dålig, men jag saknade drivkraften att träna. Jag blev tränare, men det är en annan historia. Jag har mycket att tacka Anders Grudd och Hasse Åhning för att jag är där jag är idag.

 

Det var här bakom, i motionsspåret, som vi både sprang och fuskade. Eftersom jag inte allt för sällan var sist, har jag räknat varenda sten, jag hade liksom inte så många att prata med.

 

Det var en bit till vänster, i Ormsta, som jag tillbringade stora delar av 2005, 2006, 2007 och 2008. Vi började bli äldre, och festerna blev viktigare. Umgänget och det sociala hade tagit överhanden från bandy och lek. I Ormsta bodde många av mina allra bästa vänner. Vi kanske inte har den kontakt idag, som vi kanske trodde att vi skulle ha. Men varje gång vi ses är det som att tiden stått still. Här spelade vi poker, ett intresse jag har än idag. Markerna flög, muggar krossades. Här tittade vi på VM utomhus, drack halvljummen sort gold och skrattade åt allt.

 

Nere vid Ekebyvägen, dit mamma flyttade, en bit från Hammarbacken, hade jag också många av mina närmaste vänner. Fiskaren bodde en bit bort, så även stureplanskungen. Det var på den adressen jag gick från pojke till man. Det lär jag aldrig glömma. Det var här nedanför vi spelade otaliga timmar fotboll. En stor fotbollsplan som låg precis intill snapptuna, ekebyvägen och västergården. Många duster hade vi, ibland sparkade folk ner varandra, men vi förblev alltid vänner.

 

Vallentuna centrum är ett litet utomhuscentrum. Här var vi sällan, även fast många av de häftiga gängen hängde här. Vi hade liksom inte det behovet, vi hade våra sporter, varandra och hemmafesterna. Det finns inte så mycket här, även fast jag kan tycka att det är ett mysigt förortscentrum. Idag uppskattar jag det mer än vad jag gjorde då. Det blåa tåget, roslagsbanan, går härifrån. Det var från det jag lurade av en kompis när jag skulle hem till en tjej i Djursholm. Något onykter, vi skrattar gott åt det idag.

 

Vallentuna betyder så fruktansvärt mycket för mig. I mångas ögon är den som vilken kommun som helst men i mina, och kanske våra, betyder den trygghet, kärlek och en fantastisk uppväxt. Jag kan inte tänka mig en bättre plats att växa upp på. Ett lugn att formas i, utan egentlig hets. Avägningen och balansen mellan höghus och villor, samhällsklasser och intressen gör den dynamisk. Jag har missat en mängd platser och händelser. Skulle jag ta upp alla hade jag fyllt ett par bloggar. Jag och vi har gjort allt i den här kommunen, allt vad man kan tänka sig.

 

När jag tänker tillbaka kan jag sakna, men framförallt så minns jag det med värme. Vänner, minnen och insikter för livet. Trots alla de problem vi hade, allt från tjejer till vilken tröja man skulle köpa, så löste vi det. Vallentuna blev en plats för oss, där vi formade vårt eget öde. Där vi skapade våra liv, med platser, saker och händelser.

 

Vallentuna är kanske inte den kommun idag, som den var då. Många har förutfattade meningar, kanske med all rätt efter den våldsvåg som skjölt över oss på sistonde. Trots det, är Vallentuna en kommun jag högaktar och beundrar. Det finns skit överallt, men jag tror vi är lyckligt lottade som sluppit det värsta. Vallentuna är och kommer förbli en plats där jag har mitt hjärta. Alla platser väcker minnen, alla saker har en historia. Alla har sin historia och sin bild av den kommun som fostrat oss. Det är bra, för man ska aldrig någonsin glömma var man kommer ifrån.

 

Oskar Linnros har gjort en låt på temat, vilken jag har för avsikt att citerera men med visst namnbyte..

 

"Åh Vallentuna dom kan dra
för jag minns varje bänk, varje dag.
Vallentuna, jag blir aldrig som dom från stan.

 

Jag är alldeles för lojal,
förortsbarn,
vi blir aldrig som dom från stan." Vallentuna, en kommun, ett ställe, en uppväxt, många minnen.