DEL 3: Föräldrarskapet

Eftersom jag förstått att det jag skrivit uppskattats, så har jag utökat den här serien med någon del. Har skrivit om individuell utveckling, hur hockeyn kan skapa mer möjligheter att få fortsätta längre upp i åldrarna, hur man ibland kan prioritera bort spelare, och premiera fel person. Tänkte skriva några rader om hur jag ser på den del av sporten som många ser som ett nödvändigt ont, men som jag ser som en stor möjlighet. Hur man som förälder kan hjälpa, utan att stjälpa.
 
Vill även i fortsättningen, med tydlighet, säga att det här är mina högst personliga åsikter. Vilka inte ska lastas varken mina kollegor eller mina arbetsgivare. Sen om de står bakom mitt tänk, det kan bara de svara på.
 
Inledningsvis

Det här är ett ämne som är svårpratat. En hel del ledare ser föräldrarna som en betyngande del av verksamheten. Ett nödvändigt ont. Jag har varit av den uppfattningen tidigare, det ska jag villigt erkänna. Men ju mer jag disskuterat ämnet, ju mer jag läst om det och ju mer jag har förstått, ju klarare blir bilden av föräldrarna som ett verktyg i vår utbildning. Självklart är det ledaren som ska äga möjligheten till att utveckla spelarna, men om vi på rätt sätt kommunicerar och utbildar föräldrarna kan dra stor nytta av deras engagemang och dess kunskaper.
 
Jag har vidrört ämnet tidigare, föräldrar som talar nedlåtande om andra grabbar och tjejer, som kanske ställer onormalt höga krav och som går på allt prat från de klubbar vi kallar elit. Utan att granska, fråga och ta reda på så sväljer man allt. De kan vara en belastning för både spelaren och de runt laget. Det är här vi kommer till mitt huvudspår. Hur får vi föräldrarna att förstå hur vi tänker, och hur man på bästa sätt hjälper sin son eller dotter till framgång både på och vid sidan av isen?

Jag kan säga hur vi inte gör det, genom arrogans och genom att inte prata med dem. Hur vi kan göra kommer kanske min text att ge en del förslag på. 
 
Om ni läser den dikt jag publicerade igår kan ni fundera på en del saker. Vilken känsla förmedlar den, vad säger den er och vilken typ av förälder var den här pappan?

Olika typer av föräldrar.

Under mina snart sju år som tränare har jag stött på alla möjliga typer av föräldrar. Många, eller de allra flesta, har sunda åsikter och bra ideér. Hur de sedan efterlevs vet jag inte, mer än om spelare kommer och vill prata om hur de upplever stödet hemifrån. Jag har också stött på föräldrar som inte brytt sig över huvud taget, eller brytt sig alldeles för mycket. Vill belysa att det här är inga sanningar, utan känslor och erferanheter jag har. Man får absolut inte ta det som kritik, utan som upplysning eller möjligen ett sätt att göra något bättre. Gudarna vet att jag har mina brister och fel, de är många, men jag försöker råda bot på dem genom att förkovra mig.
 
Föräldrar som inte bryr sig

Det finns sådana. Föräldrar som aldrig frågar hur det går, som aldrig är behjälpliga när något ska göras, som aldrig undrar över hur laget sköts. Många kan tycka att det är skönt, men jag är övertygad om att grabbarna och tjejerna vill ha föräldrar som bryr sig om hur det går, frågar om matchen eller bara stöttar i alla lägen.
 
Föräldrar som bryr sig för mycket

Här har vi ett förbättringsområde. Det finns de föräldrar som ställer onormalt höga krav på sin son eller dotter, som lägger sig i precis allt, som har åsikter om hur laget tränar, hur det matchas och som tycker att hans son eller dotter är så mycket bättre. Min erfarnhet av det är att det blir en belastning snarare än stöttande. Grabbarna och tjejerna tycker det är jobbigt att hela tiden få höra hur dåligt det var, hela tiden prata om sin idrott eller att bli körd runt halva stockholm för att ens pappa (i de allra flesta fall) eller mamma inte tycker att laget man spelar i är tillräckligt bra eller tränas på rätt sätt. Ibland är det ju så, men det går ofta till överdrift.
 
Den ultimata föräldern

I mina ögon ska sägas. Är en som är nyfiken, ställer frågor till ledare utan att forcera och gå fram som en ångvält, stöttar sitt barn i alla lägen utan att för den skull pressa. Tröstar när det går dåligt, berömer när det går bra. Lyssnar och förstår hur mycket ens barn vill att du ska lägga dig i ens karriär. Jag är fulla av övertygelse, barnet behöver stöd, inte en till tränare. Som han i dikten.
 
Jag vill påstå att min pappa var sådan. Visst, ibland var han jobbig och ställde krav på att jag skulle vara bättre än en halvbra och begränsad hockeyspelare. Men han ställde alltid upp, skjutsade och lät mig göra det jag älskade. La sig aldrig i tränarens jobb, fastän han säkert hade åsikter. Den dag jag bestämde mig för att byta sida, gå från spelare till tränare, valde han att stötta mig till 100 procent. Han frågar än idag hur det går, tittar på matcher och är min största supperter och mitt absolut bästa stöd. Även min mamma kan sättas i den kategorin. Möjligen kommer jag att ge pappa och mamma halva taktiktavlan var en dag, det är de sannerligen värda. Alla har inte sån tur. 
 
För jag har sett och upplevt andra sidan, föräldrar som ringer och skriker i telefonen om saker som bara gör det sämre. Föräldrar som tagit sitt barn till andra klubbar bara för att han eller hon själv inte tyckt det varit bra, även fast barnet velat stanna. Allt som oftast ledsnar de, och slutar. Det är tragiskt, därför vill jag lyfta problemet.
 
Vad tycker du, hur kan du hjälpa din son eller dotter på bästa sätt, inte nödvändigtvis till att bli elitspelare, utan hur du kan få dem att känna glädje och trygghet i idrottens förtrollade värld?
 

Självklart i teorin, besvärligare i praktiken

Sa det inledningsvis, föräldrarna har stor del i barnets utveckling. På rätt sätt kan man förhöja tränarens värde, och på fel sätt krossa det. Det är ni föräldrar som träffar barnet mest och oftast. Det är också ni som ger den all kärlek och omtanke i störst utsträckning. Men det kan också bli fel. För visst är det här självklart i teorin, men varför kan det vara såsvårt i praktiken. De där gudarna ska veta att även jag ibland har svårt att överföra teori till praktik, men med frenetiskt kämpande och lyhördhet brukar det bli bättre.
 
I de skräckexempel jag har finns en gemensam nämnare. Det är att föräldern lever sin dröm genom barnet. Man har en vision om att se sin son eller dotter stå där med den finaste pokalen, utan att för den skull lyssna på vad han eller hon egentligen vill. Vi har som uppgift att både utbilda bra spelare, men framförallt utbilda människor genom idrottens på många sätt sunda värderingar. Där har ni en viktig uppgift, att hjälpa till med det. Inte hetsa, inte stressa, inte vara en belastning. Utan istället en tillgång, ett stöd och en förebild. Inte skälla för en missad målchans, men beröma för ett mål. Absolut kan man ställa krav, men de ska vara rimliga utefter barnets utveckling och förmåga för stunden.
 
Att lyssna är nog det som är viktigast, fråga hur det är och om de vill ha hjälp med något. I det fall där barnet blir felaktigt behandlat på ett systematiskt sätt, ska man absolut vara där och försvara. Att inte bry sig alls är ingen lösning på ett problem.
 
Det här är en balansgång svår att bemästra, liksom det är att vara tränare. Man får någonstans utgå från att alla gör det de kan för varje enskild individ, så även föräldrarna. Men den dag man mörker att det inte står rätt till, krävs dialog från båda håll. Jag tror som sagt på att föräldrarna är en stor del, då måste man förklara hur man tänker, hur de kan hjälpa till och på vilket sätt.
 
Hur gör du nu?

Man kan själv fundera på hur man kan upplevas som förälder i en tränares och i sitt barns ögon. Ibland är självinsikt svårt, det kan de där gudarna återigen intyga. Först när man förstår sig själv, kan man förbättra det som är mindre bra. Att vara ärlig mot sig själv, är på ett sätt att vara ärlig mot alla andra. Lever jag som jag har lärt är en fråga man kan ställa.
 
Med utgångspunkt från det, kan vi göra ett litet test. Hur är du som förälder, och hur skulle du hantera de här situationerna?
 

”Olle 14 år spelar ishockey som enda sport. Han kommer hem till mamma och pappa och sätter sig vid köksbordet. Han vill berätta någonting och säger: Mamma och Pappa, jag vill inte spela ishockey något mer. Jag vill börja dansa balett.” Vad säger du och vad gör du?

 

”Lisa 11 år håller på med ridning och dans. En dag kommer Lisa hem med gråten i halsen och säger att dansläraren har bett henne välja mellan ridning och dans. Med anledning att hon inte kommer bli bra i dans ifall hon höll på med båda. Lisa vill förtvivlat gärna hålla på med båda idrotterna.” Hur löser du situationen och vilka problem kan uppstå? Hur löser du isåfall dessa problem utan att andra tar skada?

 

”Jonas 16 år har nyss fått veta att han inte är tillräckligt bra för ett juniorlag på elitnivå, han kommer hem och talar om det för föräldrarna. Jonas vill inget hellre än att spela hockey men har köpt att han inte fått plats i detta juniorlag. För Jonas har insett att han inte är tillräckligt bra just nu, men han vill bli. Men har mamma och pappa samma åsikt?” Vad skulle din första reaktion vara när Jonas berättade det här? Hur hjälper du Jonas på bästa sätt och hur skulle du kunna stjälpa honom?

 

Skulle vara intressant att höra era reflektioner.
 
Avslutningsvis

Ibland är det oundvikligt att föräldrar klagar och ber om förändring. Då tränare och ledare missköter sina uppdrag. Men oftas går det till överdrift, i många fall för att insikten i varför saker görs är för dålig. Det är båda parters fel, då vi som tränare kan vara bättre på att kommunicera. Det får inte heller gå till överdrift, då blir ledarnas jobb outhärdligt. Jag har länge och väl suttit i samtal med föräldrar som skriker och gormar, talar om för mig med all önskvärd tydlighet ur usel jag är och att jag borde sluta. Det blir inte bättre av det, utan tvärt om. Jag har sett ambitiösa och duktiga tränare slutat på grund av för krävande föräldrar. Det kan inte vara bra för varken sporten eller barnens utveckling.
 
Jag har också fått mängder av samtal, mejl och sms där de berömer ett gott jobb eller ställer frågor på ett vettigt sätt. De svarar jag mer än gärna på, det tror jag alla tränare i alla sporten skriver under på. Krav ska man ha, men att få skit för allt man gör mår ingen bättre av. Det är bara gå till sig själv.
 
För att optimera utveckling krävs det att vi gör det här tillsammans, alla detaljer är oerhört viktiga för att våra unga utövare ska känna sig trygga, känna glädje och känna att de blir sedda. Alla kommer inte bli världstjärnor, men alla kan komma att lära något bra för livet. Att älska en idrott, att ha gått idrottens skola.
 
Det är svårt att bli en tränare eller en spelare i världsklass, det är faktiskt betydligt enklare att bli en förälder eller en förebild i världsklass. Bara genom att bry sig på ett sunt sätt är världsklass för mig. Precis så som mina förebilder är mot mig.
 
Jag är övertygad om att alla vill ha den där dikten skriven till sig en dag. Så även jag.
 

- Idrotten fostrar vinnare på alla plan, med en bra förebild i form av en förälder kan man nå långt. Alla behöver ett bra stöd, så även du och jag.

***
Det här är delar av det material jag föreläser om för SISU:s räkning. Har på eget bevåg varit och testat det här på en förening, med blandat resultat. Några mejlade och tackade för att lärt sig en hel del, någon mejlade och undrade var det var för skit jag pratade om. För mig handlar det inte om att ha rätt eller fel, utan hur de som lyssnar eller läser väljer att se på det.


Finns en bok i ämnet som om något är världsklass.

 

Imorgon tänkte jag självkritiskt granska vilka egenskaper, och hur man måste vara som tränare, för att uppnå de här tre första delarna. För det är kanske det allra viktigaste för att uppnå det här och för att förbättra och utveckla. Vill igen understryka att det jag skriver inte är någon kritik till någon, och att jag på inget sätt är någon gud som vet eller kan allt. Bara en simpel hockeytränare med åsikter jag väljer att stå för.

Jimmy
 
 
 
 
 
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0