Det gick ju rätt bra det där. När jag väl stod i båset kändes det inte så speciellt som jag trodde att det skulle göra, så nu förstår jag hur spelare och tränare kan säga att det är som vilket motstånd som helst när de möter sitt favoritlag eller sitt gamla lag. I övrigt vann vi turneringen, spelade stundtals mycket bra och hade framförallt väldigt roligt. Jag tror inte jag skrattat så mycket på ett halvår. Jag har sammanfattat dagen på www.vallentunahockey.se om ni är intresserade. Nog om det.

 

Idag gör vi Haninge borta med J18 till lunch, Järfälla borta med a-laget som mellanmål och avslutar med en nattmacka vid namn Haninge hemma med J20. Konstaterar att jag mår väldigt bra just nu, jag ska inte säga att jag saknar sommaren speciellt mycket.

 

Men nog om hockeyn för en stund, ber om ursäkt men det blir lätt så att det jag skriver om på vintrarna har någon form av anknytning dit eftersom det är där min tid investeras till 94%.

 

***

 

Vilken sten sover migrationsverket under? Den som vet kan väl upplysa mig om det så ska jag dit och ta bort all jävla mossa de verkar fått på sin organisation. Att skicka hem brottslingar, folk som inte gör rätt för sig och de som inte bidrar till vårt samhälle är en sak. Men att utvisa en 2-åring vars enda hem är här, hur tänkte ni där?

 

***

 

Fråga mig inte varför men jag såg körslaget igår. Kan inte påstå att det var med någon vidare entusiasm, men ändock. Har aldrig förstått charmen med att bunta ihop ett gäng människor med halvtaskig röst, sätta på dem fula kläder och ge dem en halvkänd körledare som ska stå och vara hurtig på bästa sändningstid. Dem som gillar det, var så god. Ni lär tycka på liknande sätt fast om sport.

 

Nu till saken, mitt i programmet träder hon fram, Louise Hoffsten. Jag kom på mig själv att rentav bli lite rörd när jag såg henne. Ska sägas att hon alltid varit en favorit, både på och utanför scenen. Att leva med M/S är ingen lätt resa, stundtals har hon knappt kunnat prata men ändå kliver hon upp på scen och sjunger "Let the best man win" som om tiden stått still. Beundransvärt är ett ord som inte räcker.

 

***

 

På tal om det uppmanar jag er ALLA att gå in på http://shakinggeneration.se/ och ge ert bidrag till Björn Hellqvist stiftelse till förmån för folk med parkinson. Björn var en av de mest sympatiska hockeytränarna i Sverige, tillika en av de duktigaste. Men hans karriär fick ett abrupt slut, han fick beskedet att han drabbats av pariknsons helvetiska sjukdom. Tränarkarriären fick läggas åt sidan, och nu hjälper Björn folk som är i hans situation på alla sätt och vis. Beundransvärt är ett ord som inte räcker.

 

***

 

Perspektiv, något som kan vara nog så viktigt att få ibland. Öppna ögonen, lyft blicken. Ibland kommer jag på mig själv att gnälla på allt och tycka synd om mig själv, det ska jag villigt erkänna. När jag till exempel ser Anders  Öfvergårds "nybyggarna" på TV förstår jag att jag inte har det så jävla dåligt som jag ibland försöker göra gällande. När jag läser om cancersjuka Sebastian 16 år som berättar att han snart ska dö börjar jag gråta, och får perspektiv på tillvaron. I de här fallen betyder inte en förlorad hockeymatch, lite ångest och en dålig dag någonting. Det finns många människor där ute som dagligen för en kamp mellan liv och död, mellan att finnas eller att försvinna och för att överhuvudtaget kunna göra det som vi tar förgivet.

 

Det mina vänner, får avsluta det här minst sagt spretiga inlägget. Budskapet, skaffa dig perspektiv på din tillvaro så kommer du lära dig att upskatta den än mer.