Helt ointressent för er som inte vet bättre. Mina likasinnade känner säkert igen sig. Jag tänker härmed uppmärksamma en pigg 116 åring på dennes födelsedag. Jag talar naturligtvis om Hammarby Idrottsförening.

 

Det här är en berättelse om mitt, ditt och vårt Hammarby. Mellan hopp, förtvivlan och gemenskap. Genom ljummen öl på jägaren, via gullmarsplan, slitna bussar till en lysande grå betong.

 

Hammarbys historia är fantastisk och lång. Jag har inte för avsikt att redigöra för hela den historien, då den finns att läsa i en mängd böcker, av skribenter som är bättre än mig. Det jag kan säga, och den jag vill tacka, är Axel Robert Schönthal. Tacka för att han en kväll, den 10 april 1897, valde att bilda en förening han skulle komma att kalla Hammarby. Jag vill tacka de där roddbåtarna på Hammarby sjö för att vi är dom vi är idag.

 

En ljummen höstkväll 1994. Malmö hemma. Det var min första fotbollsmatch. Jag minns inte mycket, men jag minns att pappa tog mig i sin famn, löft mig över spärrarna och att Fahla stod långt utanför sitt straffområde när Hammarby anföll. Det var nog inte där och då jag fastnade på riktigt, jag var allt för ung.

 

Pappa tog mig med sporadiskt några år därefter. Det var pappa som lärde mig, det är jag för evigt tacksam över. Han tvingade mig inte, han visste att det skulle bli så. Det var en höstkväll 1998 som jag blev, och förblev, hänförd. Hammarby slogs i toppen av allsvenskan, som nykomling. Man ledde länge serien, bara det en bedrift av en nykomlig. Jag minns att jag rös när jag fick se strålkastarna från parkeringen, en kylig höstkväll. Jag minns att jag fick gåshud av att höra klacken där vi satt på norra sitt. Nio år gammal, och för alltid fäst vid ett lag jag skulle komma att älska över allt annat.

 

Egentligen är det inte så konstigt. Alla ni, oavsett lagtillhörighet, vet vad jag pratar om. Varje gång jag går in på Söderstadion, när jag möts av den massivt grå betongen, försvinner alla problem. För ett par timmar är vi en stor familj. Vi har stått där i regn, sol och snö. Vi har vunnit, vi har varit med om oerhört svidande nederlag. Men alltid har vi haft varandra, och varje gång vi ställer oss där, stannar tiden och vi kör för samma färger. Vi kämpar för varandra och för ett klubbmärke finare än alla andra. För de två färgerna som är våra liv.

 

Jag och farsan stod där tillsammans den 21a oktober 2001. Vi hade köpt biljetter i juni. Vi ledde allsvenskan, men hade ingen aning om det skulle bli den lyckligaste kvällen i våra liv. Vi stod där, och jag rös. Inte av kylan, utan av en klack som förblivit Sveriges bästa. Det är också något som genomsyrat oss. Den massiva klacken, den fruktansvärt trogna publiken. Oavsett SM-Guld eller Superettan har vi stått där. Oavsett ekonomiska problem och idioter till ledning.

 

Vi vann SM-Guld den där kvällen, en euforisk känsla även för en 12-åring. Minns att pappa grät och skrek på samma gång. Är det någon jag unnar det där guldet så är det honom. Han stod där 1982 och såg ett guld glida ur händerna. Nu fick han se sitt älskade lag vinna. Enda gången jag sett honom gråta.

 

Det finns så mycket som är Hammarby. En dynamik som är svår att hitta någon annanstans. Det är bankdiriktören och bankrånare på samma plats. Vänner för en kväll. Snickare, advokater och kontorsnissar. Alla dricker likadan, blaskig, öl. Alla vill samma sak, och alla kämpar mot samma mål. Framgång för en förening. Om det så är på Hovet, i Eriksdalshallen, på Zinken eller på en fest i en förort. Vi är alltid Bajen.

 

Minns min första match själv. På hösten 2002, hur mamma lät mig åka är en gåta. Jag hade migrän, men jag fick stå i den där enorma klacken för första gången. Vi mötte Norrköping, vann och säkrade det allsvenska kontraktet.

 

2003 gick jag på alla matcher själv. På vintern 2003 tog Jimmy Pärsson med mig i Bajen Fans, souvenirgruppen. Jag och Wahlter slet, Johan var med. Jag var fast, jag ville bidra med allt vad jag kunde. Wahlter blev ansvarig, något han gjorde med den äran, och Sigge kom och körde. Sigge är en av de personerna jag har störst respekt för. Vi slet i en jävla massa år, helt gratis, för Bajen Fans. Danne och Raffe kom in och gav oss förutsättningar. Otaliga timmar har vi spenderat för Hammarby, för att vi vill Hammarbys bästa. På alla plan.

 

Jag är oerhört stolt över det jobb vi har lagt ner, alla de timmar vi stått där och krigat. I regn, blåst och helvete. Nu har vi lämnat över till yngre och hungrigare killar, vet att de kommer förvalta det på bästa sätt. Men vi kommer alltid förbli vänner, för vi har en sak gemensamt, kärleken till Hammarby.

 

Söderstadion är ett kapitel för sig. Att grå betong kunde betyda kärlek visste jag inte. Nu vet jag. Kommer att sakna den massiva kolossen. Jag vet att jag kommer gråta mot Ängelholm, för en arena som varit vårt liv så länge. Som har varit vår fristad och vår plats för glädje oavsett resultat. Oavsett hur föreningen har mått. Vi går mot en ny tid, men inte utan vår identitet. Den där telefonarenan kommer förbli vår, det ska ni veta era jävla pack.

 

Fantastiskt nog har jag fått uppleva fyra SM-Guld på plats. Ganska bra för en förening som inte kan vinna. Handbollsguldet i Globen, handbollsguldet i Göteborg. Firandet på kvällen kommer jag aldrig glömma. I en sunkig källarpub körde vi som satan. Tror vi ska lämna den kvällen där.

 

Sett fyra bandyfinaler. Tre gånger åkte jag hem besviken och dyster i ett överfullt tåg. 2010 snöade matchen nästan sönder, men vi fick trots det äntligen vinna det där guldet. Eufori, nästan som den där kvällen 2001. Den här gången var jag gammal nog att fira också. Som vi firade. Trodde att det där tältet på Zinken skulle blåsa bort.

 

Har suttit på Hovet och sett Hammarby-Kiruna tillsammans med 300 andra. Har också suttit på ett fullsatt Hovet och sett Hammarby demolera Linköping, Södertälje och AIK. Vi har fått uppleva en konkurs, men också några eldsjälar som byggde upp en slocknad sektion. All jävla heder till er som gjorde det, med Jabbe i spetsen. Det är på något sätt signifikativt för Hammarby, ingenting är omöjligt. Med passion och mod har vi skapat och fortsätter att skapa. Tifot och den första sången är några exempel på det.

 

Det finns så många minnen, så många underbara stunder tillsammans med er. Jag är för evigt tacksam att pappa tog med mig den där sommarkvällen 1994. Att han fick mig att älska Hammarby. Frustrationen har ofta varit påtaglig, speciellt 2009. Vi har varit nedslagna, men aldrig utslagna. Trots motgångar står vi där, enade.

 

Det kan tyckas konstigt, men Hammarby har lärt mig mycket. Läktaren har gett mig erfarenheter för livet. Den har gett mig kunskap, och utvecklat mig som person. Alla sena kvällar på jägaren, alla historier och alla skratt. Jag skulle inte vilja byta det mot något annat. Oavsett vad som händer, så finns det något som alltid kommer föra oss samman. Hammarby Idrottsförening. De två färgerna, grönt och vitt.

 

Det finns så mycket mer att skriva, men jag tror vi sätter punkt där. Det andra vet, vi som vet. Återigen, tack Schönthal. Och grattis Hammarby, världens bästa och piggaste 116-åring.

 

Nu kör vi, över.

 

Jimmy