31 december 2012. Det regnar ute, luften är påtagligt frisk här ute på landet. Bland träd, buskar och stora hus. Jag är hos min mamma och Micke för första gången sedan 23e augusti. Det blir så, när man har det jobb jag har. Vi hälsar på min morbror, äter kaningryta och matar ankorna till lunch. Pratar gamla minnen, skrattar i massor, lyssnar på morbror Stefans historier, tar ett par rackare. En stor idol. Föresten har han vunnit SM i dart, två gånger. Här om veckan gjorde han comeback, och trots ett långt uppehåll vann han DM, bara en viss typ av människor som kan göra så. Vi bestämmer att ses oftare, jag hoppas.

 

På kvällen klär vi upp oss, tar bilen några träd bort och äter oxfilé, dricker öl, rödvin, wiskey, vitt vin, gin och tonic. Ser han som snubblar över lejonhuvudet, pratar om all möjlig skit, skrattar ibland. Några kompisar ringer, frågar vad jag gör. Undrar om jag ska komma på fest. Visst vore det trevligt svarar jag, men jag är ute i skogen, 12 mil bort och är med min kära mamma. Vi spelar bingolotto just nu. Jag tror dem förstår. Eller så tror dem att jag blivit alldeles åt helvete för dum i huvudet. Mig kvittar det, för mig är huvudsaken att man trivs i sig och sina val. Jag trivdes alldeles förträffligt igår, det behöver inte vara större för mig. Varför kommer jag till lite senare.

 

Klockan går, det är ett jävla kackel om någon maskin Micke har för avsikt att bygga. Hans gode vän Tommy häcklar honom för att det är mycket snack men lite verkstad. Vilket jag i och för sig kan förstå, Micke vill bygga ett skyddsrum under huset. Han vill även bygga en "cerburator". En slags ångmaskin som genererar all den ström man behöver. Eller som Micke sa "När den är klar så tänker jag klippa den där jävla kabeln till Mälarö energi". Vi får se hur det blir med det.

 

Hallstahammar heter byn vi är i. På dagen var vi inne i centrum för att köpa oss ett par flaskor vin till den kväll jag nyss refererat. Det var en upplevelse i sig. Tänk er filmen "den sista färden". Fast på riktigt. INgen har bråttom, ingen stressar i onödan, folk pratar annorlunda, ingen har speciellt stora ambitioner att förändra sin tillvaro. Det är lite som en annan film, "fucking Åmål". Dem som ville förändra har redan flyttat. Jag ska inte säga att jag föraktar, eller på något vis förminskar dem som väljer att leva såhär. I ett samhälle utan vettiga förbindelser till civilisationen. Men jag kan tycka att det möjligen skulle bli lite långtråkigt. Hur som helst, jag respekterar människors rätt till ett eget beslut, om sina egna liv. På något vis är det också befriande.

 

Klockan närmar sig tolv. 23.59-00.01 måste vara årets två mest mytomspunna minuter. Det ska lovas, fyrt och heligt, att nästa år ska jag faktiskt börja träna. Samma personer som den 1 januari står först i kön till pizzeria Milano. Det ska skjutas raketer för tusentals kronor. På tal om det, Tommy och Micke är ett bra exempel på två personer vars vänskap är stark, men där behovet av att på ett kärleksfullt sätt slå varandra i allt är stort. Nu gällde det fyrverkirerna. Vems "låda" var egentligen störst, bäst och vackrast? I min värld slutade den matchen 0-0. Under de där minuterna ska det även skålas i dyr dryck, pussas och sägas jag älskar dig. Sen är det slut. En siffra har blivit till en annan. Tiden gör sitt för att föra oss framåt.

 

Jag är inte emot något av det. Jag kan dock tycka det är märkligt att så många, så sällan gör det man gjorde igår. Att säga att man älskar någon, torde ske även de övriga 355 dagarna. Att unna sig en god köttbit och ett glas bättre rödvin, torde man göra även en tråkigt söndag i mars. Men det är klart, det är en kväll att fira. Att ringa ut det gamla, och symboliskt börja det nya. Men att gå från de där orden, till handling, är en annan historia. Det är också klart, att den där dagen är till för 63 bilder på en hummer och en champagne. Ut på Twitter med det, och man visar att man är framgångsrik. Inget fel i det, jag kan till och med tycka det är upp till var och en.

 

När klockan stod där, på årets sista minut, skrek jag ut mitt löfte. Över skog och mark, till vargar och hästar. Till hillbillies, punkare, smokingklädda, direktörer, sportchefer, snickare. Alla hörde nog. Jag skrek det jag alltid velat skrika, "Jag lovar, att jag aldrig mer ska lova något". Det har legat mig i fatet så många gånger, att jag lovat saker som jag inte mäktat med att klara av. Jag har tränat tre hockeylag samtidigt som jag jobbat på gymnasiet. Jag har velat alla det bästa, men nu tänker jag försöka vilja mig själv det bästa också. Mig och grabbarna, jag vill göra dem och Hasse rättvisa. Och det gör jag nog bäst genom att ha energi, kraft och engagemang. Det har stegvis blivit bättre, nu ska det bli bäst.

 

En sak ska ni nu komma ihåg, när året blivit 2013 och Sverige är ännu mer känslomässigt kallt; Ge varandra kärlek, omsorg och respekt. Ta hand om varandra, se varandra, ta inte folk för givet. Rätt vad det är har du förlorat, då kommer du ångra att du inte sa "Jag älskar dig" fler gånger. Tro mig, jag vet precis hur det känns. Samtidigt som alla behöver en spark i baken ibland, behöver samma person höra att "Fan vad bra du är" någon gång. Jag hoppas, trots att jag inte gillar nyårsafton och försöker avdramatisera det där sifferbytet, att 2012 kan ge 2013 sitt allra bästa, och att 2013 kan ge oss det som är ännu bättre. Att vi tillsammans gör vår tillvaro lite bättre och mycket roligare att leva i. Det är ingen annan, bara vi, som kan fixa det.

 

Det här är ingen sanning, utan en högst presonlig reflektion och för alla en text att tolka som man vill tolka den. Just det, en sak till. Det finns bara ett måste i livet. Från den dagen till den sista väljer du allt själv. Du måste inte gå till jobbet, men du väljer att ha lön. Du måste inte älska någon, men du vill bli älskad.

 

Som avslutning vill jag sia om två saker. Jag hittade min "årets..." skrivet i januari 2011. Det vill säga för två år sedan. Längst ner spådde jag idrottsåret 2011, jag skrev följande: Sverige vinner JVM och kvalificerar sig för EM i Polen/Ukraina. Slump? Vet inte. Jag får i vilket fall tacka Ola Tovionen och Mika nånting för det. Eftersom det gick ganska bra, ska jag väl prova på att titta in i kristallakulan igen.

 

Där har ni den, min nyårskrönika. Återkommer såsmåningom med mina tankar om året som gått, och vad den gett mig och min omgivning. Även en lista ska hinnas med, men det får vi ta tids nog. En brasklapp, ursäktar mig för eventuella stavfel.

***

Huvudet högt, förändringens vindar blåser. När ångesten och obehaget blir en parantes, när hanterandet av rädslan blir större än rädslan själv. Stunden då man vinner ett krig, livets krig.