Långt mellan gångernanu, det har sin förklaring. Ibland finner jag liksom ingen energi till att skriva,då låter jag helt enkelt bli. Blir så konstruerat annars. 

 

Hockeyn går okej, vi vinner mer än vi förlorar även fast man kunde önskat att vi spelat bättre emmelanåt. Många som utvecklas, vilket känns bra. Man får komma ihåg att vi förra året stod med tio grabbar och att vi nu är en bit över 35. Vårt mål är såklart att utveckla alla spelare som individ, men vi vill även bli bättre som lag. Såklart. Det är en inte alltid så enkel balans, hur man ska lägga upp träning och planering med utgångspunkt för de båda målen. Samtidigt som vi vill att alla ska utvecklas, vill vi på vägen vinna matcher. Styrelsen har som mål att vi snarast möjligt ska gå upp i elit med båda lagen. Vi kämpar, utvecklas och tar nya grepp. Tror inte det finns några tränare på den här nivån som i alla fall lägger ner lika mycket tid på det här som jag och Hasse. Sen om det är bra eller dåligt får tiden utvisa.

 

Samtidigt kämpar jag på med mitt. Men mina bekymmer samtidigt med mina glädjeämnen. Tyvärr kommer perioder där mina glädjeämnen är färre än mina bekymmer. I de perioderna gäller det att hålla näsan över ytan. En inte alltid så enkel utmaning, men hittils har det funkat. Jag hoppas på ljusare tider, snarast. Kanske kan mörkret ge mig ljus. Vi får se.

 

Borde egenltigen vara glad och stolt över var jag är i livet. Och det är jag naturligtvis. Jag önskar bara att jag kunde njuta lite mer och inte bara kämpa mig igenom det. Som sagt, ljusare tider i antågande, förhoppningsvis.

 

Försöker ta en sak i taget, även fast det är svårt med det här jobbet. Eller jobben. Gör det jag vill, fått ett par roliga erbjudanden på slutet och ska ha mina första föreläsningar i november.

 

Äta, vila, träning. Dagarna går, i samma tecken.