Jag ska först och främst klargöra att det jag kommer skriva i det här inlägget enbart är mina egna, och högst personliga, åsikter. En serie i tre delar, logiskt nog kommer här del ett.

 

Jag vet att jag nästan uteslutande skriver om sport i allmänhet, och hockey i synnerhet, på den här bloggen. Det har sina förklaringar, och det bottnar naturligtvis i mitt stora intressen i idrottens värld. Framåt våren skall jag försöka, mer frekvent, att skriva om allt utom just hockey. Jag är oerhört tacksam, och generad, över det beröm jag fått för mitt skrivande. Själv ser jag mig inte som någon stjärna i ämnet, men jag älskar det verkligen. Möjligen passionen som folk fastnat för. Jag vet inte, men jag skriver naturligtvis för er som vill läsa, och för mig själv.

 

 

Efter att ha börjat jobba som föreläsare åt SISU har jag varit på en del träffar med andra föreläsare. Det har varit väldigt intressant och givande på alla sätt och vis. Tidigare har jag enbart levt i hockeyns värld, och levt efter hockeyns regler och värderingar. Vilka i många fall är sunda och bra. Men efter att under ett par helger träffat folk från simning, bågskytte, fotboll, bordtennis, segling, innebandy, vollyboll, gymnastik och basket (kan ha glömt någon) har jag fått nya infallsvinklar på precis allt. Från ledarskap och träning till tåkickar i Simning.

 

Efter 143 koppar kaffe och 53 bullar hade man skaffat sig en stor kunskap, och fått en stor förståelse, för varandras brister och kvaliteter. Får ni chansen att göra något liknande, gör det. Man fastnar lätt i sin bubbla, och ser bara sitt eget. Hockeyn är som jag sa, på många sätt fantastisk. Men den har sina brister, och den fick jag upp ögonen för. Vilken jag, så kort jag kan, har för avsikt att förmedla till er.

 

Det jag nedan kommer att skriva om handlar uteslutande om barn och ungdomsidrott i allmänhet, och hockey i synnerhet. Det handlar inte om juniorer eller seniorer. Men för mig är det här en självklarhet för att komma dit.

Bara ordet utveckling är komplext. Någonstans kan vi vara överens om att utveckling i grunden betyder att man gör framsteg i något område. Att först krypa, och sedan gå, är en enorm fysisk utveckling. Att kunna räkna till 10 istället för 5 är för mig en enorm psykisk utveckling. Att kunna jonglera med tre bollar istället för två är en enorm motorisk utveckling. Jag skulle kunna rabbla upp 100 exempel till på olika utvecklingsområden. Om det blir en sanning för oss människor, uppstår också ett problem.

 

Det kan ju faktiskt vara så att Janne Svennson har utvecklat en fantastisk fysik när han är 12, men är fortfarande 7 i huvudet. Man måste vara väldigt nogrann med att skilja de här sakerna åt. Du kan inte förutsätta, att Janne i det här fallet, ska klara av att förstå precis allt du säger. Oavsett hur fort han kan åka. Han måste utveckla sin psykiska förmåga. Istället har vi Pelle som är fantastisk på att jonglera, oerhört smart och lättlärd, men är som en 7 åring i kroppen. Hur ska vi då hjälpa honom? Individanpassad utveckling, för att optimera kunskapsintaget. Det här gör simningen på ett fantastiskt sätt. Istället för att ta bort folk som i tidig ålder inte kommit långt, så sätter de samman grupper i vilket område de behöver utvecklas mest. Svårare att få till i en lagidrott såklart. Det jag vill säga är att man får inte nonchalera unga killar och tjerers olika svagheter och brister.

 

Den där killen som är stor som satan i 12 års ålder, men liten i huvudet, måste få hjälp tidigt. Man kan inte bara köra med honom, och sedan i 16 års ålder upptäcka att han inte är så mentalt förberedd för elitverksamhet. Då är det för sent. Det här är ledarskap på hög individnivå, men också en viktig del för utveckling.

 

Jag har massvis med exempel på hur andra sporter gör, vilket är oerhört intressant. Kan inte dra alla här, men över ett glas rött skulle jag nog kunna hålla låda i ett par timmar. Eller över ett par koppar kaffe i hallen kan jag nog hålla på en stund.

 

Om vi nu är överens om att utveckling är komplext, att det ställer krav på ledare att även de måste försöka förstå och lära sig det här, så kommer vi till det som jag anser är ett väldigt stort problem i dagens ishockey. Framförallt i Stockholm, eller nästan uteslutande i Stockholm. Här kommer även, i allra högsta grad, föräldrarna in i bilden.

Den utveckling jag, och många andra, ser i dagens ungdomshockey är frapperande. Det görs enorma avkall på individens utveckling, för att laget ska vinna både det ena och det andra. Grabbar och tjejer blir lidande av att vissa ledare och föräldrar ställer krav på att man ska vinna den där stora turneringen i 11 års ålder. Det får till följd att alla vill spela i de där häftiga klubbarna, förenignar slås sönder, och spelare blir mentalt misshandlade. Du får inte spela de där matcherna, du får sitta på bänken i den där turneringen, du slutar spela för att du inte tycker det är roligt längre. Frustrerande för sporten.

 

Jag vet att unga grabbar och tjejer inte kan bestämma allt sådant här själv, det finns oftast föräldrar som är med och bestämmer. Förmodligen har de inte kunskapen om den här typen av utveckling, utan ser framför sig sin son eller dotter höja den där bucklan och man kan stolt titta på. Vad man inte tänkt på är att i det laget finns det 14 spelare som är bättre, och att just din son eller dotter i ett senare skede riskerar den där bänken och det där sorgliga avskedet av sporten.

 

Jag har sett oerhörda skräckexempel på just det här. Spelare som i tidig ålder lämant sin ishall och sina kompisar, gått till ett lag som tidigt satsar stenhårt på elit, glömt bort hur man utvecklar alla individer på de områden de behöver utvecklats på (oftast mentalt) och som får till följd att de vid 15 års ålder slutar, för att de suttit på en filt när de andra spelat. Jag har också sett många spelare som spelat, tränat så mycket, och helt enkelt ledsnat väldigt tidigt. Eller saknat kompisarna, och slutat.

 

Jag har framförallt sett spelare som lämnat hemma, spelat ett par år, och sedan inte vänt tillbaka när de inte platsade i ett elitlag utan då slutat spela. För de har inte lärt sig charmen och glädjen till sporten, utan bara att man ska vinna till varje pris. Det är tävling, alla ska vilja vinna, men till vilket pris?

 

Det finns förstås lyckliga exempel, men det tål att tänkas på. Framförallt om man inte är mentalt redo för den där konkurensen i det där "bästa" laget.

 

 

Varför blir det såhär? Vet folk inte bättre? Jag vet faktiskt inte, finns kanske inget svar på det. Bara olika vägar att gå. Jag har inte svaret på de här frågorna, men jag har mina tankar.

 

Det allra vanligaste scenariot som tar död på klubbar är när en tränare i ett bra pojklag i en liten klubb, byter till en annan, och lockar med sig 15 spelare till den nya klubben. Man lovar guld och gröna skogar, men det blir sällan så bra. Många slutar efter ett tag, och den där hemmaklubben är slagen i spillror. Ju högre upp i åldrarna du kommer idag, ju färre spelare är det som fortsätter även fast de inte spelar på den yppersta toppen. Det bereor förståss på något, eller någon.

 

Jag har sått många gånger och lyssnat på farsor, för det är uteslutande dem som har åsikter om allt och alla, och det är roligt men skrämmande. De talar högt och med all önskvärd tyflighet om hur bra min grabb eller dotter är, de talar nedlåtande om de som inte kommit lika långt. Jag ser tränare som sliter varje dag, kan och vill lära och läras. De gör oftast ett fantastiskt jobb. Men så ringer då det där jättebra laget, som vinner alla matcher och alla cuper. Smickrande, och så tar de sina grejer och sticker. Ett par hänger med, och det där laget är också slaget i spillror.

 

Ibland är det oundvikligt, i det fall man har ledare som inte bryr sig, utbildar sig eller lyssnar. Då förstår jag beslutet, men jag har sett så många lag och tränare som är duktiga och ser individen. Men får aldrig chansen hela vägen upp eftersom de där storlagen suger åt sig.

 

 

Det är så befriande att höra spelare och föräldrar säga "Klart som fan mina grabb eller dotter ska spela här, vi bor här, har alla kompisar här. Skit samma om de torskar några matcher, de här ledarna bryr sig om alla utvecklingsmoment." Varför inte spela i sin klubb, utvecklas på alla plan, sakta men säkert bli bättre och ha kvar den där glöden ända upp i juniorerna. Jag lovar att, om alla skulle tänka så, så skulle vi få fram oerhört många fler hockeyspelare på alla nivåer. AIK och Djurgårdens juniorer skulle få ännu bättre spelare, och de lagen under skulle fyllas på med utbildade, mentalt förberedda, spelare som är benägna att kriga för att ta sig uppåt. Nu får man allt serverat, får inte den sortens utveckling man behöver och framförallt blir man inte sedd.

 

Allt ska gå så snabbt. Låt grabbarna och tjejerna få tid på sig. Inte fan ringer väl en farsa till matteläraren och kräver att hans barn ska få en svårare mattebok i åttan? Tar de då sitt barn till en annan skola? Knappast troligt. Nej, men man kan ringa till en tränare och fråga varför de inte toppar varje match. Tar de vid ett nej sonen eller dottern till ett "bättre" lag? Mer troligt. Skolan har fattat, man måste få tid på sig. I sin takt, i sin miljö. 

 

 

Som ni säkert förstår finns det ingen absolut sanning i den gär typen av frågor. Lika många människor som det finns, lika många ideer finns det om hur man ska göra för att barnen ska få optimal utveckling. En lösning är att ha grymt hungriga, utbildade och kunniga ledare. Något jag ser i Vallentuna, och har sett. Likförbannat går vissa på det där snacket om att gräset är grönare på andra sidan. Jag vet spelare som skulle må bra av att stanna, utvecklas mentalt och fysiskt, kanske få spela med de som är något år äldra och på så sätt få stimulans. Ändå lockas man av de där pokalerna och de där 15-2 vinsterna. För mig obegripligt.

 

En lösning är att göra som de gör på vissa håll i landet. Man spelar där man bor tills man är 16, sedan väljer de där elitklubbarna sina spelare. Då blir inte hetsen så stor, färre slutar och fler fortästter spela länge. Titta på Gävle, titta på Skellefteå. Har funkat rätt skapligt va? Titta var AIK och Djurgårdens J20 ligger, inte speciellt smickrande tabbelplaceringar. Det beror på något, jag tror det jag nyss skrivit om är en del av sanningen.

 

Jag vet att IFK Göteborg och Elfsborg har gjort så, att de lottar in sina 7 åringar. De som inte blir dragna får spela kvar i sin hemmiljö. Fram till U21 får alla spela i de här klubbarna, de har en liten trupp från början och fyller stegvis på med spelare från de lokala klubbarna. Några få i taget, tills de i U21 kan välja ut de bästa spelarna. Det är först då man verkligen ser vilka som har det, eller inte har det.

 

Robin Söder är ett exempel i Göteborg, han spelade länge i en förort. Bäckström spelade länge i Valbo. Finns många ecempel till.

 

 

Är att jag kan ha fel på precis samma punkter. Det är charmen med det här, att man måste disskutera, försöka förstå och lösa tillsammans. Vissa är inte villiga att ta in information och fakta, blundar och så fortsätter det. JAg jobbar i en klubb som har förstått, och jobbar stenhårt för att förbättra möljigheten till att utvecklas till en fruktansvärt bra spelare i sin hemmiljö. Hos tryggheten och kompisarna, hos glädjen och skrattet. Inte i en miljö med de 20 nästa i sin årskull, där man knappast blir sedd på samma sätt.

 

Om jag är en sån där fjantig alla ska få vara med tränare? Ja, i unga åldrar. Sen när man kommer upp till U16 och junorer är det fullt tryck som gäller. Med coachning och allt vad det innebär. På vägen ska man lära spelarna det, men inte uteslutande vinna på hrund av det. Utan vinna för att man blir bättre. Då lär sig spelarna att det krävs hårt jobb och gemenskap, inte att Janne Svensson gör fyra mål per match, för att vinna.

 

Visas klubbar är skickliga på det här, att behålla spelarna. Men det är ofta se som har högst status. Personligen skulle jag helst se ett beslut från förbundet i respektive sport. Där alla fått vara med och prata, men att de som ska kunna tar beslutet.

 

Övertygad att ifall många fler tänkte såhär, skulle vi få fram så oerhört många fler sköna spelare, med glöd och hetta. Inte maskiner, inte folk som numer spelar uteslutande dataspel. Tålamod, och utvildning. Det absolut viktigaste för att bli en bra spelare och en bra ledare. I min mening.

 

Stanna, utvecklas, ta råd, få hjälp, nivåanpassa, framförallt lära sig vad ödmjukhet är, förklara för spelare och föräldrar, ta den där matteboken som exempel, vissa kanske behöver en lite lättare för att sedan ta ett stort kliv framåt. Vi kan absolut bli bättre på att kommunicera, det är jag den förste att säga.

 

Det här blev fruktansvärt långt, men så tycker jag också att det är fruktansvärt viktigt att förstå. På något vis. som agt, det här är ingen sanning, utan min högst personliga åsikt gällande utveckling av människor och aktiva. Man får till sist, inte glömma bort det sociala. På vägen kommer din grabb eller dotter lära sig saker för livet, oavsett hur bra han eller hon blir på sin idrott.

 

Imorgon kommer del två i den här tre dagar långa serien, då utlovar jag faktiskt en bild.