Det gick ju rätt bra det där. När jag väl stod i båset kändes det inte så speciellt som jag trodde att det skulle göra, så nu förstår jag hur spelare och tränare kan säga att det är som vilket motstånd som helst när de möter sitt favoritlag eller sitt gamla lag. I övrigt vann vi turneringen, spelade stundtals mycket bra och hade framförallt väldigt roligt. Jag tror inte jag skrattat så mycket på ett halvår. Jag har sammanfattat dagen på www.vallentunahockey.se om ni är intresserade. Nog om det.
Idag gör vi Haninge borta med J18 till lunch, Järfälla borta med a-laget som mellanmål och avslutar med en nattmacka vid namn Haninge hemma med J20. Konstaterar att jag mår väldigt bra just nu, jag ska inte säga att jag saknar sommaren speciellt mycket.
Men nog om hockeyn för en stund, ber om ursäkt men det blir lätt så att det jag skriver om på vintrarna har någon form av anknytning dit eftersom det är där min tid investeras till 94%.
***
Vilken sten sover migrationsverket under? Den som vet kan väl upplysa mig om det så ska jag dit och ta bort all jävla mossa de verkar fått på sin organisation. Att skicka hem brottslingar, folk som inte gör rätt för sig och de som inte bidrar till vårt samhälle är en sak. Men att utvisa en 2-åring vars enda hem är här, hur tänkte ni där?
***
Fråga mig inte varför men jag såg körslaget igår. Kan inte påstå att det var med någon vidare entusiasm, men ändock. Har aldrig förstått charmen med att bunta ihop ett gäng människor med halvtaskig röst, sätta på dem fula kläder och ge dem en halvkänd körledare som ska stå och vara hurtig på bästa sändningstid. Dem som gillar det, var så god. Ni lär tycka på liknande sätt fast om sport.
Nu till saken, mitt i programmet träder hon fram, Louise Hoffsten. Jag kom på mig själv att rentav bli lite rörd när jag såg henne. Ska sägas att hon alltid varit en favorit, både på och utanför scenen. Att leva med M/S är ingen lätt resa, stundtals har hon knappt kunnat prata men ändå kliver hon upp på scen och sjunger "Let the best man win" som om tiden stått still. Beundransvärt är ett ord som inte räcker.
***
På tal om det uppmanar jag er ALLA att gå in på http://shakinggeneration.se/ och ge ert bidrag till Björn Hellqvist stiftelse till förmån för folk med parkinson. Björn var en av de mest sympatiska hockeytränarna i Sverige, tillika en av de duktigaste. Men hans karriär fick ett abrupt slut, han fick beskedet att han drabbats av pariknsons helvetiska sjukdom. Tränarkarriären fick läggas åt sidan, och nu hjälper Björn folk som är i hans situation på alla sätt och vis. Beundransvärt är ett ord som inte räcker.
***
Perspektiv, något som kan vara nog så viktigt att få ibland. Öppna ögonen, lyft blicken. Ibland kommer jag på mig själv att gnälla på allt och tycka synd om mig själv, det ska jag villigt erkänna. När jag till exempel ser Anders Öfvergårds "nybyggarna" på TV förstår jag att jag inte har det så jävla dåligt som jag ibland försöker göra gällande. När jag läser om cancersjuka Sebastian 16 år som berättar att han snart ska dö börjar jag gråta, och får perspektiv på tillvaron. I de här fallen betyder inte en förlorad hockeymatch, lite ångest och en dålig dag någonting. Det finns många människor där ute som dagligen för en kamp mellan liv och död, mellan att finnas eller att försvinna och för att överhuvudtaget kunna göra det som vi tar förgivet.
Det mina vänner, får avsluta det här minst sagt spretiga inlägget. Budskapet, skaffa dig perspektiv på din tillvaro så kommer du lära dig att upskatta den än mer.
Imorgon ställer jag mig för första gången i ett bås där Hammarby, eller Bajen Fans, står på andra sidan. Jag ska inte ljuga och säga att det inte känns speciellt, för visst kittlar det lite extra att för första gången göra allt för att Hammarby ska förlora. Eller kittlar kanske är fel ord, det känns annorlunda.
Jag har fått en del frågor om hur det känns, hur er kommer kännas och hur jag tänker. På något vis kan jag tycka att det är banalt, vi pratar inte elitserien här utan en träningsmatch med ett J20 lag. Samtidigt som jag vet att jag kommer tycka det är lite häftigt imorgon när jag ser det sär märket på deras bröst.
Pappa till exempel tycker att jag ska förlora med flit, något jag aldrig kommer att göra. Jag jobbar för Vallentuna, jag älskar de grabbar jag har förmånen att coacha och jag känner inte att det behöver vara en motsatts i att på sin fritid älska Hammarby som förening.
Som alla vet betyder Hammarby och speciellt supporterföreningen Bajen Fans oerhört mycket för mig. Jag har under 8 års tid jobbat ideellt för Bajen Fans för att utveckla föreningen på alla sätt och vis. Samtidigt som jag har träffat mycket folk som har fått mig att utvecklas och skratta. Det går inte att komma ifrån, därför känns det trots allt lite speciellt. Ja, det pirrar lite i bäret.
Imorgon klockan 10.30 kommer jag för första gången tvingas göra allt för att Hammarby ska förlora, det ska bli roligt på något sjukt sätt. För jag vet att vi kommer älska varandra efteråt.
Jag har några trogna, och nu var det ett tag sedan sist. Anledningen till det är mycket enkel, jag har haft mycket att göra och inte riktigt hittat något jag vill skriva om. Då kan det gå ett par dagar emellan varven.
Det roligaste som hänt sedan sist är nog att jag i lördags tog mig ända ner till Södertälje för att se på hockey. Anledningen till att jag åkte fem mil söderut var att Oskarshamn var på besök i Scaniarinken. De som känner mig vet att jag har en bekant som tränar Oskarshamn, och att se live vad han åstadkommit kittlade. Jag har haft förmånen att träffa honom vid ett par tillfällen, och dessutom fått möjligheten att jobba med honom under två år i Furudal. Få människor har haft en sådan inverkan på mitt hockeytränande som Fredrik Söderström, vilket kan tyckas märkligt då vi endast träffats korta perioder. Men det finns fortfarande människor i den här världen som är ödmjuka, tar hand om yngre, vill lära ut och dessutom gör det på ett sånt sätt så man bara känner glädje. Det finns ett par till som gett mig det, och för det är jag oerhört tacksam.
Så det var spännande att äntligen få se detta Oskarshamn live. På något sätt var det härligt att konstatera en sak, allt som Oskarshamn sagt att de står för vad det gäller ishockey såg man på isen. Det finns många lag som säger att vi ska göra si, vi är så men vid en närmare anblick faller den illusionen platt. Oskarshamn spelade med fart, kraft och en härlig lust. I andra perioden malde man ner SSK, man kombinerade sig in på mål, man sköt, och man forcerade. Det ska sägas att SSK stod upp bra, och att matchen som sådan blev väldigt underhållande och trevlig att se på. Oskarshamn kommer sannolikt åka på en del nederlag, men man kan stå stolta över att man lever upp till det man sagt att man vill. Det tror jag kommer gynna dem längre fram, och spelarna kommer bli bättre utav det.
En annan trevlig överaskning var att Johan Schillgard var på matchen. Som av en slump fanns en av de andra tränarna jag verkligen lärt mig mycket av på samma plats. Ett mycket trevligt återsende. Vi småsnackade lite med den alltid så underhållande Söderström innan dem klev på bussen för fyra timmars bussfärd tillbaka till den småländska idyllen. Jag och Johan tog en sväng i stan, förövrigt är "Linköpingssonen" en mycket god bilförare i innerstan, pratade om det mesta och Johan hade vänligheten att skjutsa mig ända hem till Vasastan och Surbrunnsgatan.
Jag har träffat många tränare i mina dagar, och många av dem är arroganta och "jag vet bäst" typer. Inte speciellt intresserade att lära en ung och hungrig kille nya saker. Och framförallt inte intresserade av att lära sig nya saker själva. Det här är två exempel på elittränare på allra högsta nivå som gör tvärtom. Tar sig tid, ger sin syn, ger tips och får en att känna sig sedd.
Sensmoralen i det här inlägget; är du bra? Dela med dig av din kunskap. Det tjänar framtiden på.
"Till en värld, till ett land, till en stad, till ett liv",
Ytlighet, ja. Vad finns att säga i det ämnet som inte redan är sagt? Tja, att man aldrig får sluta prata om, fördöma och pulvrisera ytlighet. Nu är jag inte helt familjär med de sju dödssynderna, så om det inte redan är en borde den klassas som den åttonde. Jag kan inte nog påpeka hur jag föraktar människor vars enda intressen här i livet är hetsbantning, shopping, alkohol och Stureplan. Eller föraktar är nog fel ord, tycker synd om ett bättre.
Jag menar, folk får vara som folk vill. Jag har inte mandat att fördöma, men jag har befogenhet att tycka. Det är inte så att jag ställer mig helt på tvären vad det gäller en liten form av ytlighet, det är sunt. Att bry sig om den egna kroppen, att klä sig på ett respektabelt sätt och att ibland ta några groggar på White Room är inget annat än normalt, men som med allt här i livet så mår det bäst av att finnas i små portioner.
Det måste finnas ett djup bakom den där fasaden, ska du paketera något bör det finnas ett innehåll. Annars blir man jävligt besviken när man fått av fodralet, om ni förstår mig rätt här. Jag har träffat allt för många utan innehåll, och det blir aldrig särskilt roligt i längden. Det är som med chips, gott i början men efter ett tag blir det bara äckligt och klibbigt.
Jag kanske inte har lågt innehåll, det får andra bedöma. Jag pratar inte om att man måste vara medlem i mensa, läsa Dostojevski och se Ben Hur varje helg. Tvärtom, jag uppskattar bara att man kan föra ett samtal utan att det uteslutande handlar om saker, pengar och "huuuur jävla sköööön jag var i fredags".
Varför jag skriver om det här? För jag hamnade av någon anledning på Pernilla Wahlgrens hemsida. Ja precis, hon som gjort Picadilly Circus och... Ja vad mer? Jag ska inte sjunka till hennes nivå, men hon förtjänar en liten släng av sleven. Där har ni ytlighet med ett ansikte. Hon har tre barn med maffian, och ett med polisen och är väldigt angelägen om att putta ut dom på en scen för att kunna plocka lite creddiga Lidingöpoäng. Som Betnér en gång uttryckte det "du har fan knullat fram ett avsnitt av Sopranos".
Ytlighet är sunt i små propotioner, när det bygger en hel karriär eller ett helt liv blir det i mina ögon bara sorgligt. Men som jag sagt förut, jag är inte rätt man att döma andra människors livsöden. Jag har fullt sjå att hålla tag i mitt eget.
Jag är av den uppfattningen att inom oss alla finns ett behov av bekräftelse. Bekräftelse kan ta sig många olika uttryck, det är individuellt vad man jagar. För mig handlar det bland annat om att vinna hockeymatcher, få unga människar att växa och att dem uppskattar mig. För mig är bekräftelse inte något fult, det är något alla bör sträva efter.
Du vet ju själv, de dagar du får en klapp på axeln, den dag du vinner, den dag någon säger till dig att fy fan vad bra du var idag. Det är dagar då du växer som människa och känner glädje. Glädje är ett verktyg för att må bra och då kan bekräftelse inte vara något dåligt. Jag vet, jag vet, det kan gå till överdrift också. De som är mest osäkra på sig själv söker bekräftelse i precis allt. Det är inte den typen jag pratar om, man ska vara så säker på sig själv att man även med jämna mellanrum kan ge sig själv den där bekräftelsen. Att synas och höras hela tiden är inte bra det heller. Det är som med allt här i livet, det gäller att ha balans, fingertoppskänsla och en skönt avslappnad attityd. Då kommer du få din beskärda del av bekräftelse, och få smaka på lyckan.
***
Var på återbesök hos SISU idag. I samma hypermoderna lokaler togs jag emot av samma trevliga personal. Det är nästan tre veckor sedan jag var där sist och fick ett uppdrag att göra två föreläsningar. Den ena riktad till föräldrar, den andra riktad till grabbar och tjejer. Jag var nöjd med mitt verk, men fortfarande nervös över vad dem skulle tycka. Jag kan ju inte direkt påstå att jag har någon erfarenhet av det här, eller för den del någon rutin på ämnet föreläsningar. Så det var med förväntan i bröstet, och en liten klump i magen som jag la fram mina papper på skrivbordet framför mig.
Hon är mycket trevlig och tilmötesgående, Gunilla. Hon har glimten i ögat, humor och ett sansad inställning till idrott. Efter lite obligatoriskt kallprat ögnade hon igenom det jag gjort. Samtidigt som hon läste pratade och förklarade jag om syftet, mina ambitioner och min syn. Jag vet inte vad som hände med mig, men jag brann verkligen. Klumpen i magen försvann, allt jag kände var passion och glädje.
Hon tittade upp från pappren, jag tystnade och höll andan. Jag förstod att nu kommer ett utlåtande, packa och dra eller jobb. "Fy fan vad bra, skitbra!" och jag trodde inte mina öron. Jag blev som en liten pojke, storögd och med öron som Dumbo. Helt plötsligt stod jag med mössan i hand och bara tackade. Hon fortsatte beskriva vad hon tyckte var så bra och jag bara tuggade i mig. Jag har länge brottats med tankar som att jag inte kan det här, jag är för dålig osv. Det här var skönt ska ni veta.
Man kan kalla mig för egoist eller självgod, men det är inte min mening att verka. Alla behöver någon form av bekräftelse, en sorts bekräftelse på att man faktiskt är bra på det man jobbar med. För mig handlar det om att driva ut de demoner i mitt huvud som hela tiden påminner mig om att jag inte är något att ha eller att jag inte duger. Därför var hennes ord extra sköna att höra, ett proffs som gillar det jag gör.
Det är det här jag vill göra resten av mitt liv, idag fick jag ännu lite mer vatten på min kvarn att jag faktiskt är rätt hygglig på det. Det har alltid varit en dröm att få föreläsa, och nu är jag väldigt nära att få uppfylla den drömmen. Det tackar jag å det ödmjukaste för.
Att bli bekräftad är inget fult, det är en ynnest. Man ska ödmjukt ta emot det, tacka och föra det vidare.
***
Hockeygym imorse, möte på dagen sen ledig kväll. Imorgon är det tillbaka till verkligheten. Vallentuna hockey arrangerar en heldag på Coop, och jag planerar att dra något form av strå till den stacken också. På något sjukt sätt gillar jag att helgerna är fulla utav jobb, man behöver liksom inte fundera över vad man ska göra eller hur man ska vara, vilken nattklubb man ska gå till är inte längre en fråga i mitt huvud. Bakfulla dagar är ett minne blott och jag kan inte säga att jag saknar det. Jag står hellre och predikar inför en härlig grupp grabbar hur man skär av ett genomspel i boxplay eller hur man på bästa sätt får ut pucken ur egen zon när motståndarna spelar 2-1-2. Innan ni hämtar män i vita rockar måste jag poängtera, jag har andra intressen också. Tro det eller ej.
Visst är det här med arv, tradition och intressen lustigt? Jag har min pappa att tacka för mycket av det jag fått vara med om och bli en del av. Så tror jag det är med många killar, men jag tror många också glömmer bort vad som faktiskt fostrat dem.
Det var pappa som tog mig med till Söderstadion. Första gången var -93 och av det minns jag inte mycket. Andra gången var -98, jag förstod nog inte då hur det skulle komma att forma mitt liv. Jag minns att året innan fick några sv mina kamrater mig att börja hålla på Djurgården, även farfar låg på i den frågan. Men då tog pappa mig med till Söderstadion den där höstkvällen 1998, vi mötte Halmstad hemma...
Jag minns så väl känslan när jag såg strålkastarna från bilen, jag minns känslan att gå in på Söderstadion. Jag minns hur jag satt och rös i 90 minuter av klackens sånger. Jag visste där och då att det här var mitt lag, jag ville bara tillbaka. Oavsett degradering eller de tuffa tider jag fått vara med om vill jag inte byta för allt i världen. Hammarby är större än så, och jag står i ständig tacksamhetsskuld till pappa för den där Septemberkvällen 1998.
***
Pappa har ett stort sportintresse, ett spår han fick in mig på. Han fick mig att börja spela hockey, och det är jag oerhört tacksam för. Jag var lite för lat som spelare, tyvärr. Men jag skulle komma att bli tränare istället och där är han min största supporter. Han har alltid stöttat mig, alltid hjälpt mig på min väg som hockeytränare.
Jag har alltid fått hjälp, alltid blivit vägledd eller stöttad av pappa. Visst har vi haft våra duster, det är nog sunt. Trots allt som hänt, vad jag än gjort har du ändå funnits vid min sida. Det är något som jag aldrig kommer kunna tacka dig tillräckligt mycket för.
Jag kommer kämpa tills jag dör för att bli något du kan vara stolt över. Jag vill att du ska kunna sitta på hemmet och säga till Olle: "Det där är min grabb!". Jag vet att jag inte alltid är bra på att visa hur mycket jag uppskattar allt du gjort för mig, men nu berättar jag för hela världen hur jävla bra du är.
Visst är det fantastiskt hur arv, intressen och tradition formar oss. Jag skulle för allt i världen inte vilja byta liv, jag vill gå på Hanmarby, jag vill träna och och jag vill kunna sitta och titta på Premier League lördagseftermiddagar. För det har jag dig att tacka, pappa.
Jag tror många glömmer vem eller vilka som gett en allt. Jag tror många är jävligt dåliga på att säga och visa det. Men hur tackar man någon ordentligt för 23 års hjälpsamhet? Det går nog inte.
Oavsett vad, så älskar jag dig Pappa. Det spelar ingen roll vad vi tar oss för i framtiden, du är för alltid bäst i världen.
Det finns fotbollsmatcher, och så finns det fotbollsmatcher. Jag har sett Barcelona på Camp Nou, jag har sett Hammarby-AIK på ett kokande Råsunda, jag har varit på diverse landskamper, sett fotboll i England, jag har sett Hammarby vinna SM-Guld på Söderstadion. Men inget, jo möjligtvis det sistnämnda, kan mäta sig med det jag fick uppleva igår. Det finns något som gör svensk fotboll unik, och det är vi. Den levande supperterkulturen gör fotbollen i det här landet intressant.
Det hängde något speciellt i luften redan när jag klev genom vändkorset. Överallt såg man, hörde man, kände man att den här kvällen kommer bli oförglömlig. Det kändes för första gången på en jävla massa år att det här är vår kväll, och ingen kommer kunna förstöra den. Helt plötsligt hade frusturation, svordomar och uppgivenhet bytts mot optimism, framtidstro och glädje. Redan under uppvärmingen kände man den där elektriska stämningen jag bara upplevt på Söderstadion, alla ville vara delaktiga den här kvällen.
Söderstadion var full, 12 200 hade letat sig söder om söder för att få se honom. Kennedy är hemma, och hela hans familj ville välkommna honom. Jag kan bara föreställa mig hur det måste ha kännts för honom att springa in på Söderstadion igen och få den hyllning han förtjänar. Kennedy är en modern Nacka, en gud för oss att tro på. När de stod där, vända mot den södra läktaren och speakern presenterade båda lagens laguppställningar var det som hela Söderstadion tog några djupa andetag, ladda för det största jublet sedan 2001 och när speakern nästintill skrek; "NUMMER 23, VÄLKOMMEN HEM, KEEEENNEDY BAKIRCIOGLU" visste jublet inga gränser. Jag kan säga att alla hårstrån på min kropp stod upp, och jublet ville aldrig sluta. Speakern fick ta en paus i en minut medans nio års saknad skreks ut av 12 000 personer på en och samma gång.
Av förklarliga skäl blev det en och annan "Säg oh ah Kennedy" igår, han förtjänade varenda en. Han är en ikon och en hjälte. Han sköt oss ett SM-Guld för elva år sedan och han sköt oss ett silver för nio år sedan. Jag tror att han även kommer ha skjutit oss upp i allsvenskan igen innan han lägger av. För så bra är han fortfarande. Han är inte som någon annan hemvändare, det märktes tydligt igår. Han ville verkligen spela fotboll, inte bara sola sig i glansen. Han ville verkligen visa att han är här för att spela fotboll, och inte som han själv sa för att ha semester. Kennedy andas kvalitet och det har varit en bristvara på senare år. Han är även en ledare och igår märktes det att alla höjde sig 100 procent bara för att han var på planen. Nu är han inte färdigtränad än, vågar knappt tänka vad han kommer kunna göra då, med tanke på att han redan igår var bättre än många.
Mitt i all Kennedyhysteri smög ett annat nyförvärv upp och rent spelmässigt överglänste honom. Erik Sundin visade sig också vara ren och skär kvalitet. I allt han tog sig för igår visade han med all önskvärd tydlighet att han är en nivå över alla andra, framförallt superettans mittbackar lär få problem. Den speed han besitter finns inte i den här serien, tror inte vi har haft en spelare med det där målsinnet sen Hallenius valde att lämna oss. Han spelar fram till 1-0, chippar sedan in 2-0. KVALITET!
När Kennedy sedan byttes ut stod jag upp och bara tittade mig omkring. För första gången sedan 2008 kände jag att vi återigen höll allsvensk klass på alla plan, inte bara på läktaren. Mörkret hade lagt sig tätt, tätt över söder, strålkastarna gjorde allt vad de kunde för att lysa upp planen. Men en spelare vandrade mot bänken, självlysande. Vi har fått hem en stjärna som inte bara ger oss styrka på planen, den ger oss hopp om framtiden. När jag vandrade ut genom Söderstadions grindar med sikte på Vasastan log jag för mig själv och tänkte; det jag nyss fått uppleva kommer jag aldrig att glömma, aldrig någonsin.
Ni som inte förstår, ni kommer aldrig att förstå.
***
Det blev mycket fotboll och Hammarby idag, av förklarliga skäl. Om jag har hybris? Inte det minsta. Jag vet Hammarbys begränsningar. Men har man levt i misär under så lång tid tycker jag man är värd att få njuta en dag som denna.
I övrigt har jag haft min första idrottslektion med SFI eleverna idag. Jag kan säga att det var en utmaning av guds nåde, men en jävligt spännande sådan. Att kommunicera är inte alltid lätt, när två människor dessutom inte talar samma språk blir det nästintill omöjligt. Men det gäller som i övriga livet, att hitta nya vägar. Trots att dem är heta, otåliga och ibland hetsiga tycker jag det flöt på bra. Lisbet gjorde ett kanonjobb, och jag städade. Nästa vecka står det orientering på schemat, det blir en utmaning om något. Mycket har sagt om invandrare senaste åren i och med SDs intåg i riksdagen. Men det är bra killar och tjejer det här, därom råder inga som helst tvivel.
Ett ögonblick fångat i flykten, en upplevelse stor om någon.
En sekund av lust, en framtid utan tro.
En kort stund av välbehag, en evighet av ovisshet.
En liten portion tillförsikt, en stor skopa tveksamhet.
Ett litet steg framåt, två gigantiska bakåt.
Tänk tvärtom, lyckan är din.
Ett ögonblick fångat i flykten, ett ögonblick av en framtid med hoppfull lycka.
***
Fick ett samtal igår kväll, utav en mycket kompetent kollega. Med sametslen röst, låtandes som en ledsen hund förklarade han läget; imorgon ska Stockholm Syd möta Östergötland i Vallentuna ishall (vi pratar naturligtvis tv-pucken). Vallentuna hade fått i uppgift att bemanna sekretariatet vilket han sett som en enkel uppgift. Han förklarade vidare att han tydligen misstagit sig rejält och ingen kunde ställa upp en lördagseftermiddag i klubbens tjänst. Frågan var lika självklar som enkel; Jimmy, skulle du kunna tänka dig att ställa upp? Tvekade inte, sa självklart ja.
Jag har aldrig stått i ett sekretariat, förutom en gång i Väsby när jag var halvvägs in för att tala allvar med tidtagaren som uppenbart myglade med klockan till vår nackdel. I övrigt är jag helt novis på området, men när klubben ringer och ber snällt, då känner jag mig skyldig att ställa upp oavsett vad. Den klubb som gör att jag kan betala hyran, räkningarna och ha mat på bordet. Vallentuna har gett mig mycket, de har gett mig chansen att bli en bra hockeytränare. Man ska inte nonchalera det, man ska betala tillbaka på de sätt man kan.
Det finns många tyckare, många som gnäller och ännu fler som ställer krav. När det väl kommer till kritan och man själv ska göra något då sitter man tyst längst in i ett hörn och låtsats som det regnar. Jag vill inte vara sån, jag vill kunna ställa krav, ha åsikter och säga ifrån när jag tycker något är fel. För att inneha den rätten i min värld måste man dra sitt strå till stacken, kavla upp ärmarna och hugga i när så behövs. Idag behövdes det, självklart ställer jag upp. Nu är jag inte guds bästa barn, jag vill inte framhäva mig själv som någon messias. Tvärtom, jag kan nog ge ännu mer. Det jag vill lyfta fram är företelsen. Jag jobbar i en liten klubb, för att den ska växa krävs att alla drar sitt strå till den där stacken. Från vaktmästare till ordförande, från kioskpersonal till a-lagstränare.
Jag är 23 år och har förmånen att få arbeta som hockeytränare på heltid. Jag är Vallentuna evigt tacksam att jag fått den här chansen, att utvecklas och bli bättre. Förhoppningsvis kommer jag få chansen att pröva mina vingar någon annanstans i framtiden, men då vill jag ha gett Vallentuna någonting tillbaka. Att stå i ett sekretariat en lördagskväll är det minsta jag kan göra.
Hur det gick? Jodå. Var lite nervös för att båsdörren skulle krångla, att jag skulle släppa ut en spelare när denne inte skulle ut och att jag skulle missa ett par skott. Men fan ta mig, det gick smärtfritt. Fick till och med möjligheten att under en tio minuters missconduct småprata lite med en Stockholmsspelare. Alltid trevligt att prata hockey, framtid och ambitioner med en ung, duktig kille. Förövrigt borde ju det här jobbet oavkortat gå till de otaliga reservmålvakter som öppnat diverse båsdörrar runtom i Sverige. Snacka om att ha tränat i en livstid.
Matchen då, den vann Stockholm med 8-1. Inte mycket att skriva hem om egentligen, om det inte vore för en spelare i Stockholm vid namn Oliver Kylington. Helvete säger jag bara. Har inte sett en bättre 15-åring sen Ekman-Larsson dominerade i Smålands djupa skogar. Nu är det som alla alltid säger, det är inte nu han ska vara som bäst. Förhoppningsvis fortsätter han att utvecklas, framförallt tränar och ger det här en ärlig chans. Då ska ni se att den här Kylington spelar i NHL om fem år. Det var nästan så att autografblocket åkte fram när han åkte ut för en fasthållning av klubba.
Inte mycket flyt i den här texten, men budskapet är väl klart? Ska du gnälla, ställa krav och tycka ska du också ställa upp, jobba hårt och anpassa dig till den verklighet vi lever i.
