Det finns fotbollsmatcher, och så finns det fotbollsmatcher. Jag har sett Barcelona på Camp Nou, jag har sett Hammarby-AIK på ett kokande Råsunda, jag har varit på diverse landskamper, sett fotboll i England, jag har sett Hammarby vinna SM-Guld på Söderstadion. Men inget, jo möjligtvis det sistnämnda, kan mäta sig med det jag fick uppleva igår. Det finns något som gör svensk fotboll unik, och det är vi. Den levande supperterkulturen gör fotbollen i det här landet intressant.

 

Det hängde något speciellt i luften redan när jag klev genom vändkorset. Överallt såg man, hörde man, kände man att den här kvällen kommer bli oförglömlig. Det kändes för första gången på en jävla massa år att det här är vår kväll, och ingen kommer kunna förstöra den. Helt plötsligt hade frusturation, svordomar och uppgivenhet bytts mot optimism, framtidstro och glädje. Redan under uppvärmingen kände man den där elektriska stämningen jag bara upplevt på Söderstadion, alla ville vara delaktiga den här kvällen.

 

Söderstadion var full, 12 200 hade letat sig söder om söder för att få se honom. Kennedy är hemma, och hela hans familj ville välkommna honom. Jag kan bara föreställa mig hur det måste ha kännts för honom att springa in på Söderstadion igen och få den hyllning han förtjänar. Kennedy är en modern Nacka, en gud för oss att tro på. När de stod där, vända mot den södra läktaren och speakern presenterade båda lagens laguppställningar var det som hela Söderstadion tog några djupa andetag, ladda för det största jublet sedan 2001 och när speakern nästintill skrek; "NUMMER 23, VÄLKOMMEN HEM, KEEEENNEDY BAKIRCIOGLU" visste jublet inga gränser. Jag kan säga att alla hårstrån på min kropp stod upp, och jublet ville aldrig sluta. Speakern fick ta en paus i en minut medans nio års saknad skreks ut av 12 000 personer på en och samma gång.

 

Av förklarliga skäl blev det en och annan "Säg oh ah Kennedy" igår, han förtjänade varenda en. Han är en ikon och en hjälte. Han sköt oss ett SM-Guld för elva år sedan och han sköt oss ett silver för nio år sedan. Jag tror att han även kommer ha skjutit oss upp i allsvenskan igen innan han lägger av. För så bra är han fortfarande. Han är inte som någon annan hemvändare, det märktes tydligt igår. Han ville verkligen spela fotboll, inte bara sola sig i glansen. Han ville verkligen visa att han är här för att spela fotboll, och inte som han själv sa för att ha semester. Kennedy andas kvalitet och det har varit en bristvara på senare år. Han är även en ledare och igår märktes det att alla höjde sig 100 procent bara för att han var på planen. Nu är han inte färdigtränad än, vågar knappt tänka vad han kommer kunna göra då, med tanke på att han redan igår var bättre än många.

 

Mitt i all Kennedyhysteri smög ett annat nyförvärv upp och rent spelmässigt överglänste honom. Erik Sundin visade sig också vara ren och skär kvalitet. I allt han tog sig för igår visade han med all önskvärd tydlighet att han är en nivå över alla andra, framförallt superettans mittbackar lär få problem. Den speed han besitter finns inte i den här serien, tror inte vi har haft en spelare med det där målsinnet sen Hallenius valde att lämna oss. Han spelar fram till 1-0, chippar sedan in 2-0. KVALITET!

 

När Kennedy sedan byttes ut stod jag upp och bara tittade mig omkring. För första gången sedan 2008 kände jag att vi återigen höll allsvensk klass på alla plan, inte bara på läktaren. Mörkret hade lagt sig tätt, tätt över söder, strålkastarna gjorde allt vad de kunde för att lysa upp planen. Men en spelare vandrade mot bänken, självlysande. Vi har fått hem en stjärna som inte bara ger oss styrka på planen, den ger oss hopp om framtiden. När jag vandrade ut genom Söderstadions grindar med sikte på Vasastan log jag för mig själv och tänkte; det jag nyss fått uppleva kommer jag aldrig att glömma, aldrig någonsin.

 

 

Det blev mycket fotboll och Hammarby idag, av förklarliga skäl. Om jag har hybris? Inte det minsta. Jag vet Hammarbys begränsningar. Men har man levt i misär under så lång tid tycker jag man är värd att få njuta en dag som denna.

 

I övrigt har jag haft min första idrottslektion med SFI eleverna idag. Jag kan säga att det var en utmaning av guds nåde, men en jävligt spännande sådan. Att kommunicera är inte alltid lätt, när två människor dessutom inte talar samma språk blir det nästintill omöjligt. Men det gäller som i övriga livet, att hitta nya vägar. Trots att dem är heta, otåliga och ibland hetsiga tycker jag det flöt på bra. Lisbet gjorde ett kanonjobb, och jag städade. Nästa vecka står det orientering på schemat, det blir en utmaning om något. Mycket har sagt om invandrare senaste åren i och med SDs intåg i riksdagen. Men det är bra killar och tjejer det här, därom råder inga som helst tvivel.

 

Räcker så,