Jag är, likt 99% av alla hockeytränare, generellt sett en oerhört usel förlorare. Det känns som jag ska kräkas och gå sönder efter varje förlust. Jag ser det i grund och botten som en positiv egenskap, om den inte går överstyr. för att kunna säga att man älskar att vinna måste man nog hata att förlora, annars är man inte beredd att lägga ner det osm krävs för att just vinna. Och varför håller vi på med "elitidrott" egentligen?

Det finns dock tillfällen jag är den där sista procenten och idag var en sådan dag. Vi har verkligen allt emot oss. Sjukdomar och skador gör att vi får ihop 13+2 till en seriefinal med J20. Varav 6 är J18 spelare. Vi får ett oerhört billigt matchstraff, domaren staplar oss i utvisningsbåset och vi är ett tag nere på 9 spelare...

Ändå står vi starka. Vi krigar, sliter och jobbar ta mig fan in i det sista och det blir "bara" 5-2 i ändan. Eloge!

Läggdags, hockeygym imorgon och klockan står på 06.30!
Jimmy

Nej nu ska vi skaka liv i den här satans bloggen igen tänkte jag. Och ni tänker att "det har han sagt förut den där rackarns Jimmy". Men nu är det allvar i orden, känner en oerhörd lust att skriva igen och vill ni vara med och läsa får ni göra det. Är ni helt ointresserade så är det mig ej emot.

För det första har jag nu, 100 år efter alla andra, upptäckt det fantastiska med twitter. Ni finner mig under pseudonymen (ironi) "anderstroem". Så för er som inte får nog av att veta vad jag gör, är eller tycker så är ni välkomna dit. Vem jag nu skulle intressera med mina förehavanden? Inte många skulle jag tro, om ens några.

Vill ni däremot följa någon verkligt intressant och inspirerande person kan ni kolla in mannen under "IKOsoderstrom". En av mina förebilder både vad det gäller mitt yrke och som människa. Fick förmånen att jobba tillsammans med honom en vecka i somras och fick vad man kan kalla en "aha" upplevelse. Läs och njut mina damer och herrar.

Hockey ja. Det är mycket sådant nu. Man kan säga att allt jag tar mig för handlar om hockey den här tiden på året. Det är träningar och matcher sju dagar i veckan. Läget i lagen?
J20 går än så länge osm tåget. Vi leder serien, vi har gjort flest mål, vi har släppt in minst och vi är klara för allettan. Utmaningen är att hålla dessa grabbar på jorden och förbereda dem för det som komma skall.
J18 blandar och ger. Vi vinner matcher som man på förhand känner att vi kan komma att förlora och vi förlorar matcher där vi är det klart bättre laget. Finns mycket att jobba på (århundratets största sportklyscha) samtidigt som vi för ett krig med ett par lag om en plats i allettan.
U16 är en härlig blandning spelare. Vissa som har stora ambitioner och vill mycket medans vissa känns nöjda med att bara vara där och delta. Mitt personliga mål är att de som vill ska få möjlighet att bli så jäkla bra de bara kan och de som är nöjda med att bara vara där ska få vara där, plötsligt händer det... Bredd ger topp, visst var det så?

För tre år sen, när jag var J18 tränare i grannklubben Ormsta HC, drömde jag att en dag få träna Vallentunas juniorer. Jag gick avundsjukts förbi deras stora fina förråd och tänkte att en dag ska jag få sitta där inne. Jag bestämde mig där och då för tre år sedan att jag ska bli en hockeytränare Ormsta kan vara stolta över att ha fått fram. Det började gå bättre och bättre. Folk tvivlade på mig, främst för min unga ålder. För två år sedan fick jag förmånen att träna ett underbart gäng spelare i Ormsta. Vi vann allt och spelade ett spel som tydligen tilltalade Vallentuna. Vid jul, när deras J18 tränare fått sparken, ringde telefonen och jag hade fått den chansen jag drömt om. Men jag kunde inte släppa mina grabbar, så jag bestämde mig för att fortsätta i Ormsta resten av säsongen men samtidigt hjälpa Vallentuna som gick kräftgång. Den säsongen slutade med att vi gick upp i div.1 med Ormsta (som sedemera drog sig ur den serien) och kval till elit med Vallentuna.

Förra året ringde telefonen på höstkanten. Det var Vallentuna Gymnasium, de ville ha mig på hockeygym. Om jag behövde lång betänketid? 2 sekunder. Paralellt med det jobbade jag med Vallentunas U15 lag. Efter fyra år i Ormsta tog jag klivet över till Vallentuna om än som ungdomstränare. Som sedemera under säsongen resulterade i att jag även arbetade som juniortränare ocj ytterliggare ett kval till elit.

Den här säsongen är jag det jag drömde om för tre år sedan. Jag är tränare på hockeygymnasiet, jag är tränare i Vallentunas juniorer/U16 och jag har mina saker i det där stora fina förrådet tillsammans med den bästa tränaren jag någonsin jobbat med.

Vad den här berättelsen slutar? Om man arbetar hårt samtidigt som man bevisar att det man står för fungerar kan man leva sina drömmar. Men det jag egentligen ville komma till är att samtidigt som jag njuter över att ha kommit hit, är jag inte nöjd. Nu blickar jag framåt, mot andra stora fina förråd och andra spännande utamaningar.

Jag är oerhört nöjd över att få jobba i Vallentuna och med de personer som finns där, jag lär mig varje dag. Jag lägger min själ i, och all mitt engagemang på, de här lagen. Men samtidigt jobbar jag varje dag för att det inte ska sluta här. Jag jobbar för att utvecklas, bli bättre och på så sätt få de här nya utmaningarna.

Sensmoralen i den här berättelsen; visst är det märkligt, att när man nått sina drömmars mål får man nya drömmar och nya mål? Att vara med och ta Vallentuna tillbaka till Elit är nästa härliga mål!

Med den lilla storyn avslutar jag dagens bloggande för några timmars sömn innan morgondagens arbete börjar med hockeygym och slutar med seriefinal i Spånga.

På återhörande,
Jimmy

Den här texten skrev en väldigt god bekant, tillika gammal arbetskamrat, Togge. Visst är den slående?

 

Arbetsbeskrivning:
Offra allt ditt sociala liv. Du hinner inte med din familj, du kan inte umgås med dina vänner.
Betalningen är skrattretande, dina arbetstider är dygnet runt, räkna med sms från arga föräldrar mitt i nätterna, se till att alltid ha telefonen närvarande då du förväntas göra långa utlägg på mail till upprörda och undrande föräldrar.

Du ska samtidigt planera en verksamhet lika uppstyrd som ett mindre företag.
Tycker du att det är jobbigt med tonåringar hemma? Mellan kl 16-23 är du omgiven av 25-30 hormonstinna sådana.

Du kan aldrig vara ledig, och du får aldrig ha en dålig dag eller svackor för då kommer vi ifrågasätta vad du håller på med.

Om laget du coachar vinner så har grabbarna kämpat jättebra. Om ni förlorar så ligger hela ansvaret på dig och vi kommer ifrågasätta ditt sätt att arbeta bakom ryggen på dig.

Jag träffar dagligen personer som mycket väl passar in på beskrivningen ovan.
Det kan vara en Jimmy i Vallentuna eller en Fredde i Täby, en Michan och Carro eller en Mattias.
Varför bemödar jag då mig. Jo för jag blir uppriktigt förbannad när jag hör folk kritisera dessa personer och slänga ur sig påståenden som att "dom bryr sig inte" och "man kan inte ta så lätt på saker och ting"
Jag vet av egen erfarenhet att det värsta som finns är när laget man coachar förlorar, ännu mer lider man med grabbarna eller tjejerna efter en förlust. Man funderar på vad man kunde ha gjort annorlunda och vad man kan göra bättre nästa gång. Samtidigt ska man vara trevlig och glad och bemöta alla runtomkring med ett leende.
Man mår piss innerst inne och är uppriktigt ledsen. Klumpen i magen och tankarna när man ligger vaken i sängen och inte kan sova.

Att vinna är alltid lätt, att lära sig förlora är en annan sak. Att kritisera en tränare när laget förlorar ett par matcher, det gör alla. Men att påstå att tränaren i fråga inte bryr sig ????

Då glömmer man bort alla hundratals timmar tränaren har lagt ner i ishallen, framför datorn, sömnlösa nätter med jobbiga tankar, cuper, fysträningar, utvecklingssamtal, planeringar.

Jag kommer ihåg alla tränare jag hade under min aktiva speltid, dom har gett mig värderingar och kunskaper som jag bär med mig resten av livet.

Kan en tränare vinna matcher åt laget ? Enligt mig kan han inte det.
Tänk efter själva. 2 tränare i båset, 20 spelare på isen. Självklart är tränares jobb att driva på och få ut det mesta av spelarna, men det är spelarna själva som bestämmer sig föra att göra jobbet på plan. Låt mig ta ett exempel. Tränaren står som vanligt och försöker driva på alla spelare att göra sitt jobb, fraser som "Gör jobbet hårdare" "Ni måste ta i mera i närkamperna" "Högre tempo nu" o.s.v.
Eller en spelare som i periodpausen ställer sig upp framför gruppen och säger "Nej fan, nu räcker det!! Jag ska jävlar i mig täcka skotten med ansiktet och göra mitt jobb tills ni får bära mig av banan" Om sen spelaren i fråga täcker ett skott som träffar mellan skydden och gör
förbannat ont. Känslan den spelaren har när han åker av banan till ljudet av alla medspelares klubbor smattrande i sargen den är obeskrivbar. Det är sånt som gör att gruppen vänder på matcher och börjar vinna igen.
Till alla er spelare som har en tränare som offrar allt för dig och ditt lag.
Det finns bara en sak som driver dessa tränare och det är eran bekräftelse på att han gör något bra. Så visa lite stake och tala om för din tränare att du gillar det han gör för dig och ditt lag. Speciellt när det går lite tungt.
Att få se glädjen och inspirationen i spelarens ögon, det är det som driver en tränare framåt.
Knyt näven och bestäm dig föra att hjälpa honom med hans jobb att driva ert lag framåt.