Jag är, likt 99% av alla hockeytränare, generellt sett en oerhört usel förlorare. Det känns som jag ska kräkas och gå sönder efter varje förlust. Jag ser det i grund och botten som en positiv egenskap, om den inte går överstyr. för att kunna säga att man älskar att vinna måste man nog hata att förlora, annars är man inte beredd att lägga ner det osm krävs för att just vinna. Och varför håller vi på med "elitidrott" egentligen?

Det finns dock tillfällen jag är den där sista procenten och idag var en sådan dag. Vi har verkligen allt emot oss. Sjukdomar och skador gör att vi får ihop 13+2 till en seriefinal med J20. Varav 6 är J18 spelare. Vi får ett oerhört billigt matchstraff, domaren staplar oss i utvisningsbåset och vi är ett tag nere på 9 spelare...

Ändå står vi starka. Vi krigar, sliter och jobbar ta mig fan in i det sista och det blir "bara" 5-2 i ändan. Eloge!

Läggdags, hockeygym imorgon och klockan står på 06.30!
Jimmy