Helt ointressent för er som inte vet bättre. Mina likasinnade känner säkert igen sig. Jag tänker härmed uppmärksamma en pigg 116 åring på dennes födelsedag. Jag talar naturligtvis om Hammarby Idrottsförening.

 

Det här är en berättelse om mitt, ditt och vårt Hammarby. Mellan hopp, förtvivlan och gemenskap. Genom ljummen öl på jägaren, via gullmarsplan, slitna bussar till en lysande grå betong.

 

Hammarbys historia är fantastisk och lång. Jag har inte för avsikt att redigöra för hela den historien, då den finns att läsa i en mängd böcker, av skribenter som är bättre än mig. Det jag kan säga, och den jag vill tacka, är Axel Robert Schönthal. Tacka för att han en kväll, den 10 april 1897, valde att bilda en förening han skulle komma att kalla Hammarby. Jag vill tacka de där roddbåtarna på Hammarby sjö för att vi är dom vi är idag.

 

En ljummen höstkväll 1994. Malmö hemma. Det var min första fotbollsmatch. Jag minns inte mycket, men jag minns att pappa tog mig i sin famn, löft mig över spärrarna och att Fahla stod långt utanför sitt straffområde när Hammarby anföll. Det var nog inte där och då jag fastnade på riktigt, jag var allt för ung.

 

Pappa tog mig med sporadiskt några år därefter. Det var pappa som lärde mig, det är jag för evigt tacksam över. Han tvingade mig inte, han visste att det skulle bli så. Det var en höstkväll 1998 som jag blev, och förblev, hänförd. Hammarby slogs i toppen av allsvenskan, som nykomling. Man ledde länge serien, bara det en bedrift av en nykomlig. Jag minns att jag rös när jag fick se strålkastarna från parkeringen, en kylig höstkväll. Jag minns att jag fick gåshud av att höra klacken där vi satt på norra sitt. Nio år gammal, och för alltid fäst vid ett lag jag skulle komma att älska över allt annat.

 

Egentligen är det inte så konstigt. Alla ni, oavsett lagtillhörighet, vet vad jag pratar om. Varje gång jag går in på Söderstadion, när jag möts av den massivt grå betongen, försvinner alla problem. För ett par timmar är vi en stor familj. Vi har stått där i regn, sol och snö. Vi har vunnit, vi har varit med om oerhört svidande nederlag. Men alltid har vi haft varandra, och varje gång vi ställer oss där, stannar tiden och vi kör för samma färger. Vi kämpar för varandra och för ett klubbmärke finare än alla andra. För de två färgerna som är våra liv.

 

Jag och farsan stod där tillsammans den 21a oktober 2001. Vi hade köpt biljetter i juni. Vi ledde allsvenskan, men hade ingen aning om det skulle bli den lyckligaste kvällen i våra liv. Vi stod där, och jag rös. Inte av kylan, utan av en klack som förblivit Sveriges bästa. Det är också något som genomsyrat oss. Den massiva klacken, den fruktansvärt trogna publiken. Oavsett SM-Guld eller Superettan har vi stått där. Oavsett ekonomiska problem och idioter till ledning.

 

Vi vann SM-Guld den där kvällen, en euforisk känsla även för en 12-åring. Minns att pappa grät och skrek på samma gång. Är det någon jag unnar det där guldet så är det honom. Han stod där 1982 och såg ett guld glida ur händerna. Nu fick han se sitt älskade lag vinna. Enda gången jag sett honom gråta.

 

Det finns så mycket som är Hammarby. En dynamik som är svår att hitta någon annanstans. Det är bankdiriktören och bankrånare på samma plats. Vänner för en kväll. Snickare, advokater och kontorsnissar. Alla dricker likadan, blaskig, öl. Alla vill samma sak, och alla kämpar mot samma mål. Framgång för en förening. Om det så är på Hovet, i Eriksdalshallen, på Zinken eller på en fest i en förort. Vi är alltid Bajen.

 

Minns min första match själv. På hösten 2002, hur mamma lät mig åka är en gåta. Jag hade migrän, men jag fick stå i den där enorma klacken för första gången. Vi mötte Norrköping, vann och säkrade det allsvenska kontraktet.

 

2003 gick jag på alla matcher själv. På vintern 2003 tog Jimmy Pärsson med mig i Bajen Fans, souvenirgruppen. Jag och Wahlter slet, Johan var med. Jag var fast, jag ville bidra med allt vad jag kunde. Wahlter blev ansvarig, något han gjorde med den äran, och Sigge kom och körde. Sigge är en av de personerna jag har störst respekt för. Vi slet i en jävla massa år, helt gratis, för Bajen Fans. Danne och Raffe kom in och gav oss förutsättningar. Otaliga timmar har vi spenderat för Hammarby, för att vi vill Hammarbys bästa. På alla plan.

 

Jag är oerhört stolt över det jobb vi har lagt ner, alla de timmar vi stått där och krigat. I regn, blåst och helvete. Nu har vi lämnat över till yngre och hungrigare killar, vet att de kommer förvalta det på bästa sätt. Men vi kommer alltid förbli vänner, för vi har en sak gemensamt, kärleken till Hammarby.

 

Söderstadion är ett kapitel för sig. Att grå betong kunde betyda kärlek visste jag inte. Nu vet jag. Kommer att sakna den massiva kolossen. Jag vet att jag kommer gråta mot Ängelholm, för en arena som varit vårt liv så länge. Som har varit vår fristad och vår plats för glädje oavsett resultat. Oavsett hur föreningen har mått. Vi går mot en ny tid, men inte utan vår identitet. Den där telefonarenan kommer förbli vår, det ska ni veta era jävla pack.

 

Fantastiskt nog har jag fått uppleva fyra SM-Guld på plats. Ganska bra för en förening som inte kan vinna. Handbollsguldet i Globen, handbollsguldet i Göteborg. Firandet på kvällen kommer jag aldrig glömma. I en sunkig källarpub körde vi som satan. Tror vi ska lämna den kvällen där.

 

Sett fyra bandyfinaler. Tre gånger åkte jag hem besviken och dyster i ett överfullt tåg. 2010 snöade matchen nästan sönder, men vi fick trots det äntligen vinna det där guldet. Eufori, nästan som den där kvällen 2001. Den här gången var jag gammal nog att fira också. Som vi firade. Trodde att det där tältet på Zinken skulle blåsa bort.

 

Har suttit på Hovet och sett Hammarby-Kiruna tillsammans med 300 andra. Har också suttit på ett fullsatt Hovet och sett Hammarby demolera Linköping, Södertälje och AIK. Vi har fått uppleva en konkurs, men också några eldsjälar som byggde upp en slocknad sektion. All jävla heder till er som gjorde det, med Jabbe i spetsen. Det är på något sätt signifikativt för Hammarby, ingenting är omöjligt. Med passion och mod har vi skapat och fortsätter att skapa. Tifot och den första sången är några exempel på det.

 

Det finns så många minnen, så många underbara stunder tillsammans med er. Jag är för evigt tacksam att pappa tog med mig den där sommarkvällen 1994. Att han fick mig att älska Hammarby. Frustrationen har ofta varit påtaglig, speciellt 2009. Vi har varit nedslagna, men aldrig utslagna. Trots motgångar står vi där, enade.

 

Det kan tyckas konstigt, men Hammarby har lärt mig mycket. Läktaren har gett mig erfarenheter för livet. Den har gett mig kunskap, och utvecklat mig som person. Alla sena kvällar på jägaren, alla historier och alla skratt. Jag skulle inte vilja byta det mot något annat. Oavsett vad som händer, så finns det något som alltid kommer föra oss samman. Hammarby Idrottsförening. De två färgerna, grönt och vitt.

 

Det finns så mycket mer att skriva, men jag tror vi sätter punkt där. Det andra vet, vi som vet. Återigen, tack Schönthal. Och grattis Hammarby, världens bästa och piggaste 116-åring.

 

Nu kör vi, över.

 

Jimmy

 

 

Inser min absoluta begränsning i att korrekturläsa. Läser texterna igen och finner så många fel att jag knappt kan räkna. Jag vet inte vad det är, men alltid varit så. Slarvig, och för snabb. Kanske lite lat också. Men ni får stå ut med det, ni som vill läsa. Jag skriver på en känsla jag får, och då går det för det mesta fort. När det tråkiga jobbet kommer, då är jag snabb som satan.

 

Har egentligen inget idag, tömde mig kanska bra igår. Bilen går inte alls, värmen är avstängd, tappat bort plånboken och mobilen är trasig. Så livet rullar på ganska så fint.

 

Försöker stänga ute det mesta nu, trots en del skrivande. Ett kval stundar och all energi bör riktas åt det hållet. Det är fruktansvärt svårt. helst vill man vara överallt, på samma gång. Kanske något man lär sig med åren, att slappna av och vara här och nu.

 

***

Började på en bok i somras, eller bok och bok, ska jag vara ärlig har jag en fyra, fem påbörjade men ganska så fort avslutade. Den handlar så klart om en hockeytränare, som gått den hårda vägen till toppen, blivit nerslagen och sedan börjar klättra uppåt. En solskenshistoria med psykiska problem och märkliga följder. Får jag ihop den tror jag att ett par hockeyintresserade människor kan ha en stunds nöje i den.

 

Ska sägas att det är ingen barnbok, utan den kretsar kring hockeyn som ett kit, men tar vida svängar och gräver ner sig i livet och dess svårigheter. Skrev som fan i somras, men sitter fast nu. Funderar om det är rätt, eller om jag ska testa något annat spår. Kitlas av tanken på att skriva en roman om hockey, likt Hellberg skrev en om tennis. Vi får se om den någonsin bli klar, just nu står det i alla fall stilla.

 

***

Förlorade i bandyn på ett mycket onödigt sett, nu blir det här spännande. Djurgården vände och vann som salt i såren. Positivt var att laget jag sympatiserar med för att en av mina stora förebilder, tillika vän, är tränare där. Talar naturligtvis om Oskarshamn. 7-4 hemma mot Lenny Erikssons Karlskoga är starkt, riktigt starkt. Får se om Lenny är lika sprängfärdig på presskonferensen idag som sist de var nere i Oskarshamn. Och om han hinner sno en snus av någon innan han åker hem. Man får bjuda, men man får stjäla tillbaka..

 

***

Såg Vallentunas 00or ikväll. Mötte Segeltorp i slutspelet. Något överaskande vann Segeltorp. Inte för att Vallentuna var sämre, snarare tvärtom. Man flyttade pucken, drev på mål men fick inte utdelning under den första period som kom att gå till Vallentuna. I andra perioden klev han så fram, Segeltorps nummer 13 vid ett namn jag tror var Jona. Han gjorde 4+1 och hade en uppvisning jag sällan sett i den åldern. Han gjorde ta mig fan allt själv. Slog flipp från egen mållimje till bortre blå, gjorde mål från halva planen, spelade folk fria i slottet med små nätta flippar från hörnet. Man skulle kunna sätta ett namn på det. Lekstuga.

 

Jag beundrar Vallentunas 00or. De kör, vill och utvecklas. Må kännas jävligt ikväll, kommer svida till lite imorgon. Men uppe med huvudena, ni kommer att vinna massor i era karriärer. Om ni orkar och vill förstås. Thomas, Martin, Roger m.fl. runt laget. Sug i, och sträck på, er. Ni har byggt något, något som är stort på gång. Kämpa!

 

***

Läser det tragiska öde Lars gick till mötes (http://www.aftonbladet.se/nyheter/article16360827.ab). Kan knappt förstå, men det var bara en tidsfråga innan det skulle hända någon. Jag har sett och upplevt den typen av chefer själv, och jag vet hur jävligt det kan vara. Jag är så oförstående till hur de vidriga kräk till människor kan bete sig så. För mig handlar livet om glädje, ta hand om varandra och få de runt omkring sig att må bra. Fruktansvärt, men samhället är på väg ditåt. Till en plats där chefer och högt uppsatta får högre lön och på köpet högre hatt. En tillvaro där folk njuter att att sparka neråt, visa makt och slicka upåt. Agera!

 

***

Just det, United åkte också. Om söndagen var en strålande sportdag var nog tisdagen bland det sämsta på länge. Får hålla tillgodo med handbollens framfart. Strålande av ett gäng juniorer att ta sig så långt, när experterna tippade noll poäng och rakt ner i allsvenskan. Keep it up!

 

***

Fikaproffs. Först fikade jag med Uffe efter hockeyn, sedan hjälpte jag honom att starta en dator. Jag skojar inte, starta en dator. Fika igen, med ett par lärare. Befriande att inte prata ett ord hockey. Raggningsknep, franska stumfilmer och möjligen en utflykt någon gjort. Två koppar kaffe där. Lunch, fikade med några från farsans firma. Raggmunk och kaffe. En fika till med några andra lärare lyckades klämma in mellan lunchen och idrotten. Efter idrotten var det så dags igen, mera raggningstips från en kvinlig lärare, lite tugg om allt möjligt. En kaffe till. Upp till hallen, bortskämd som man är kommer materialrna med kaffe så fort man stoppar in näsan. Mera fika.

 

Tro fan att jag sitter ett par timmar på toaletten när jag kommer hem, tro fan att det kan vara svårt att sova men någonstans är jag fylld av lite ny energi och nya samtalsämnen. Befriande. Fikaproffs, ska stå i mitt CV. Ett socialt geni, en kamelont(?) i alla kretsar. Ironi för er som inte förstod det och tror jag är den självgodaste jäveln sedan dackefejden.

 

***

Se på fan, jag kunde skriva ett någorlunda normalt inlägg som alla andra. Med aktuella händelser och med personlig touch. Om oväsentligheter och om kaffe. Jag tror bestämt att jag ska komma att bli ytlig också, och bli som alla dem. De där häftiga bloggarna. Möjligen kan jag bredvid fikaproffs då lägga till bloggproffs.

 

Ingen risk, jag skriver på mitt sätt. Med mina ord, utan onödiga bilder och med någon form av innebörd och med glimten i ögat. På något vis hoppas jag hjälpa någon i framtiden, där är vi inte än. Men vi tränar, du och jag. Vi gör det.

 

Vi hörs mina okända vänner, en dag kanske vi står i samma bar och beställer somma vin.

 

Jimmy

 

 

Rosengårdsvägen 199, det var där allt började. Gården utanför, en lekplats våra pappor valde att asfaltera för att vi skulle kunna spela bandy. Det gjorde vi sannerligen, så det stod härliga till. Många duster där, som slutat både med skratt, gråt och ett par stygn. Ibland kom granngården på besök, då var det krig på riktigt.

 

Soptipsbacken, där man slog sig blodig om vintrarna, på all världens bråte tog vi oss ner. Papporna hejade på, mammorna höll i sig av rädsla. Slutade alltid med varm choklad och en smörgås. En bit bort, i backen ner mot ekebydalsvägen tävlade vi med skatebord. I den stora skogen bakom byggde vi kojor, och tjuvrökte för första gången. En idyll på många sätt, med vänner för livet. Det var på den lilla plätten intill soptippsbacken som farsorna spolade is så vi kunde åka skridskor. En uppväxt god om någon.

 

Hammarbacksskolan. Den mytomspunna stigen mellan rosengården och de pitoreska villorna på andra sidan är inte lång. Varför vet jag inte, men när man passerade lekplatsen mitt uppe i den där dungen, var det som att lämna hemma. Vi har gått den där vägen ett par tusen gånger, varje gång känns mitten som ett vägskäl. Klockan åtta kändes den som ett helvete, klockan tre kändes den som en befrielse, på väg hem. Kanske hade det något med skolan att göra.

 

Hammarbacken, den stora och på alla sätt maffiga byggnaden utav tegel. I skogen runtomkring har man sett varenda sten. På fotbollsplanen strax intill har man både krutat och krutats. Det var en tydlig herarki, utan slag och förnedring. Sund. På ängen nedanför har man både mulat yngre elever, och blivit mulad. Vi har spelat fotboll och lekt häst och vagn. Eller inte vi kanske. Runt omkring bodde vännerna, i snapptuna, på teknikvägen, i ekebydal. Varenda stig och väg kan jag som jag kan min egen ficka.

 

Det var i den där dungen på andra sidan fotbollsplanen vi en dag hittade porrtidningar gjömda. Det var en bit bort, i snapptuna, som vi åkte skridskor tills vi förfryst. Med choklad och leverpastejsmackor kunde vi hålla på hur länge som helst. Sedan gick vi hem och spelade något obskyrt spel på playstation ett.

 

Åby gärde, ett område som fått fel rykte. Det var hit jag flyttade efter en kortare sejour i Danderyd. Vi var lite äldre. Vi hittade på bus. Vi sköt av misstag sönder rutor på vändplanen. Vi lekte fortfarande, spelade fortfarande bandy, men blev äldre. Åby är ett trevligt område, om man tar hand om sig och sitt. Här kunde man bli avknuffad från cykeln, men också skotta isen vid den lilla fotbollsplanen med Erik Norbäck.

 

Några bytte skola, och började i friskolan. En liten byggnad utav trä belägen strax intill Lovisedalsskolan, Kragstalund. Intim stämning, och ambitiösa lärare. En del blev gjort, en del sket vi i. Det var här vi körde fast mopparna i den lilla uppförsbacken. Vi jävlades en del, ibland kanske det gick över gränsen. Men vi hade blivit tonåringar. En del snattade på ICA, jag valde att betala.

 

Den första fyllan kom. Vi köpte öl ur en baklucka på centralen, det var valborg. Vi satt hemma hos en av mina bättre vänner på teknikvägen, tror den heter så i alla fall. De små gula radhusen mellan aerosol och Hammarbacksskolan. Vi blev såklart för fulla, hängde med 100 tals andra vid hammarbacksskolan, gick till kvarnen. När man går från Hammarbacksskolan till kvarnen går man förbi ett antal minnesväckande platser.

 

Du har höghusen vid norrgården till höger, du går förbi en gammal ICA butik och en pizzera där fullgubbarna allt som oftast sitter. Sneddar höger över en liten gräsplätt, kommer fram till en bro över vägen där vi kastade ägg på bilarna som unga. Tar vänster efter bron och har kvarnbadet till höger. Där man tog sitt första simborgarmärke, och åt pommes frites med grillkrydda.

 

Kvarnen, Vallentunas landmärke som någon sorgligt nog brände upp. Bocken i gävle går att bygga upp, det är svårare med en kvarn. Där hängde vi ofta under högstadiet, man kan säga att det var tillhållet för de som ännu inte var arton men ville ha en bra fest. Som en nattklubb, fast utomhus.

 

När jag tänker tillbaka på det var det en härlig tid ändå. Trots alla misstag man gjorde där, och på alla de hemmafester vi var på, så hade vi förbannat kul. Det kan jag sakna än idag. Festerna på Blåbärsgården uppe i Ormsta, de som alltid spårade ur. Vi drack, hånglade och dansade.

 

Vi började på gymnasiet, och de tre åren gick för fort. Tänk er själva, i ännu en grotesk tegelbyggnad intill vallentuna station, samlades massvis av idrottskillar och tjejer. Vi gjorde allt tillsammans. Vi spelade FM uppe hos en mycket god vän på Tunavägen. Från centrum till den vägen var det 114 uppförsbackar. Halvvägs ligger en ICA-butik, där var det alltid vätskepaus. Innan man tog sig an den sista biten mellan villor och radhus.

 

Ibland var vi nere vid Vallentunasjön och metade. En av mina allra bästa kompisar hittade sitt intresse där och då, strax nedanför den där kvarnen. Än idag är han en fanatisk fiskare, en framgångsrik sådan och en hobby som ska komma att bli hans yrke.

 

Ishallen behöver jag inte ens nämna. Tio minuters gångväg från centrum, genom dungar och över ängar. Det var där vi lärde oss vad som är rätt och fel. Trots att jag var en medioker ishockeyspelare älskade jag sporten. Det var där och då, ganska tidigt, som jag bestämde mig för att det här ska bli mitt jobb i framtiden. Alla kände inte så, men alla har på sitt vis hittat ett sätt att bli lycklig. Som sagt, jag var kanske inte dålig, men jag saknade drivkraften att träna. Jag blev tränare, men det är en annan historia. Jag har mycket att tacka Anders Grudd och Hasse Åhning för att jag är där jag är idag.

 

Det var här bakom, i motionsspåret, som vi både sprang och fuskade. Eftersom jag inte allt för sällan var sist, har jag räknat varenda sten, jag hade liksom inte så många att prata med.

 

Det var en bit till vänster, i Ormsta, som jag tillbringade stora delar av 2005, 2006, 2007 och 2008. Vi började bli äldre, och festerna blev viktigare. Umgänget och det sociala hade tagit överhanden från bandy och lek. I Ormsta bodde många av mina allra bästa vänner. Vi kanske inte har den kontakt idag, som vi kanske trodde att vi skulle ha. Men varje gång vi ses är det som att tiden stått still. Här spelade vi poker, ett intresse jag har än idag. Markerna flög, muggar krossades. Här tittade vi på VM utomhus, drack halvljummen sort gold och skrattade åt allt.

 

Nere vid Ekebyvägen, dit mamma flyttade, en bit från Hammarbacken, hade jag också många av mina närmaste vänner. Fiskaren bodde en bit bort, så även stureplanskungen. Det var på den adressen jag gick från pojke till man. Det lär jag aldrig glömma. Det var här nedanför vi spelade otaliga timmar fotboll. En stor fotbollsplan som låg precis intill snapptuna, ekebyvägen och västergården. Många duster hade vi, ibland sparkade folk ner varandra, men vi förblev alltid vänner.

 

Vallentuna centrum är ett litet utomhuscentrum. Här var vi sällan, även fast många av de häftiga gängen hängde här. Vi hade liksom inte det behovet, vi hade våra sporter, varandra och hemmafesterna. Det finns inte så mycket här, även fast jag kan tycka att det är ett mysigt förortscentrum. Idag uppskattar jag det mer än vad jag gjorde då. Det blåa tåget, roslagsbanan, går härifrån. Det var från det jag lurade av en kompis när jag skulle hem till en tjej i Djursholm. Något onykter, vi skrattar gott åt det idag.

 

Vallentuna betyder så fruktansvärt mycket för mig. I mångas ögon är den som vilken kommun som helst men i mina, och kanske våra, betyder den trygghet, kärlek och en fantastisk uppväxt. Jag kan inte tänka mig en bättre plats att växa upp på. Ett lugn att formas i, utan egentlig hets. Avägningen och balansen mellan höghus och villor, samhällsklasser och intressen gör den dynamisk. Jag har missat en mängd platser och händelser. Skulle jag ta upp alla hade jag fyllt ett par bloggar. Jag och vi har gjort allt i den här kommunen, allt vad man kan tänka sig.

 

När jag tänker tillbaka kan jag sakna, men framförallt så minns jag det med värme. Vänner, minnen och insikter för livet. Trots alla de problem vi hade, allt från tjejer till vilken tröja man skulle köpa, så löste vi det. Vallentuna blev en plats för oss, där vi formade vårt eget öde. Där vi skapade våra liv, med platser, saker och händelser.

 

Vallentuna är kanske inte den kommun idag, som den var då. Många har förutfattade meningar, kanske med all rätt efter den våldsvåg som skjölt över oss på sistonde. Trots det, är Vallentuna en kommun jag högaktar och beundrar. Det finns skit överallt, men jag tror vi är lyckligt lottade som sluppit det värsta. Vallentuna är och kommer förbli en plats där jag har mitt hjärta. Alla platser väcker minnen, alla saker har en historia. Alla har sin historia och sin bild av den kommun som fostrat oss. Det är bra, för man ska aldrig någonsin glömma var man kommer ifrån.

 

Oskar Linnros har gjort en låt på temat, vilken jag har för avsikt att citerera men med visst namnbyte..

 

"Åh Vallentuna dom kan dra
för jag minns varje bänk, varje dag.
Vallentuna, jag blir aldrig som dom från stan.

 

Jag är alldeles för lojal,
förortsbarn,
vi blir aldrig som dom från stan." Vallentuna, en kommun, ett ställe, en uppväxt, många minnen.

 

   

 

 

 

 

 

Eftersom jag förstått att det jag skrivit uppskattats, så har jag utökat den här serien med någon del. Har skrivit om individuell utveckling, hur hockeyn kan skapa mer möjligheter att få fortsätta längre upp i åldrarna, hur man ibland kan prioritera bort spelare, och premiera fel person. Tänkte skriva några rader om hur jag ser på den del av sporten som många ser som ett nödvändigt ont, men som jag ser som en stor möjlighet. Hur man som förälder kan hjälpa, utan att stjälpa.

 

Vill även i fortsättningen, med tydlighet, säga att det här är mina högst personliga åsikter. Vilka inte ska lastas varken mina kollegor eller mina arbetsgivare. Sen om de står bakom mitt tänk, det kan bara de svara på.

 

Det här är ett ämne som är svårpratat. En hel del ledare ser föräldrarna som en betyngande del av verksamheten. Ett nödvändigt ont. Jag har varit av den uppfattningen tidigare, det ska jag villigt erkänna. Men ju mer jag disskuterat ämnet, ju mer jag läst om det och ju mer jag har förstått, ju klarare blir bilden av föräldrarna som ett verktyg i vår utbildning. Självklart är det ledaren som ska äga möjligheten till att utveckla spelarna, men om vi på rätt sätt kommunicerar och utbildar föräldrarna kan dra stor nytta av deras engagemang och dess kunskaper.

 

Jag har vidrört ämnet tidigare, föräldrar som talar nedlåtande om andra grabbar och tjejer, som kanske ställer onormalt höga krav och som går på allt prat från de klubbar vi kallar elit. Utan att granska, fråga och ta reda på så sväljer man allt. De kan vara en belastning för både spelaren och de runt laget. Det är här vi kommer till mitt huvudspår. Hur får vi föräldrarna att förstå hur vi tänker, och hur man på bästa sätt hjälper sin son eller dotter till framgång både på och vid sidan av isen?

Jag kan säga hur vi inte gör det, genom arrogans och genom att inte prata med dem. Hur vi kan göra kommer kanske min text att ge en del förslag på. 

 

Om ni läser den dikt jag publicerade igår kan ni fundera på en del saker. Vilken känsla förmedlar den, vad säger den er och vilken typ av förälder var den här pappan?

Under mina snart sju år som tränare har jag stött på alla möjliga typer av föräldrar. Många, eller de allra flesta, har sunda åsikter och bra ideér. Hur de sedan efterlevs vet jag inte, mer än om spelare kommer och vill prata om hur de upplever stödet hemifrån. Jag har också stött på föräldrar som inte brytt sig över huvud taget, eller brytt sig alldeles för mycket. Vill belysa att det här är inga sanningar, utan känslor och erferanheter jag har. Man får absolut inte ta det som kritik, utan som upplysning eller möjligen ett sätt att göra något bättre. Gudarna vet att jag har mina brister och fel, de är många, men jag försöker råda bot på dem genom att förkovra mig.

 

Det finns sådana. Föräldrar som aldrig frågar hur det går, som aldrig är behjälpliga när något ska göras, som aldrig undrar över hur laget sköts. Många kan tycka att det är skönt, men jag är övertygad om att grabbarna och tjejerna vill ha föräldrar som bryr sig om hur det går, frågar om matchen eller bara stöttar i alla lägen.

 

Här har vi ett förbättringsområde. Det finns de föräldrar som ställer onormalt höga krav på sin son eller dotter, som lägger sig i precis allt, som har åsikter om hur laget tränar, hur det matchas och som tycker att hans son eller dotter är så mycket bättre. Min erfarnhet av det är att det blir en belastning snarare än stöttande. Grabbarna och tjejerna tycker det är jobbigt att hela tiden få höra hur dåligt det var, hela tiden prata om sin idrott eller att bli körd runt halva stockholm för att ens pappa (i de allra flesta fall) eller mamma inte tycker att laget man spelar i är tillräckligt bra eller tränas på rätt sätt. Ibland är det ju så, men det går ofta till överdrift.

 

I mina ögon ska sägas. Är en som är nyfiken, ställer frågor till ledare utan att forcera och gå fram som en ångvält, stöttar sitt barn i alla lägen utan att för den skull pressa. Tröstar när det går dåligt, berömer när det går bra. Lyssnar och förstår hur mycket ens barn vill att du ska lägga dig i ens karriär. Jag är fulla av övertygelse, barnet behöver stöd, inte en till tränare. Som han i dikten.

 

Jag vill påstå att min pappa var sådan. Visst, ibland var han jobbig och ställde krav på att jag skulle vara bättre än en halvbra och begränsad hockeyspelare. Men han ställde alltid upp, skjutsade och lät mig göra det jag älskade. La sig aldrig i tränarens jobb, fastän han säkert hade åsikter. Den dag jag bestämde mig för att byta sida, gå från spelare till tränare, valde han att stötta mig till 100 procent. Han frågar än idag hur det går, tittar på matcher och är min största supperter och mitt absolut bästa stöd. Även min mamma kan sättas i den kategorin. Möjligen kommer jag att ge pappa och mamma halva taktiktavlan var en dag, det är de sannerligen värda. Alla har inte sån tur. 

 

För jag har sett och upplevt andra sidan, föräldrar som ringer och skriker i telefonen om saker som bara gör det sämre. Föräldrar som tagit sitt barn till andra klubbar bara för att han eller hon själv inte tyckt det varit bra, även fast barnet velat stanna. Allt som oftast ledsnar de, och slutar. Det är tragiskt, därför vill jag lyfta problemet.

 

Sa det inledningsvis, föräldrarna har stor del i barnets utveckling. På rätt sätt kan man förhöja tränarens värde, och på fel sätt krossa det. Det är ni föräldrar som träffar barnet mest och oftast. Det är också ni som ger den all kärlek och omtanke i störst utsträckning. Men det kan också bli fel. För visst är det här självklart i teorin, men varför kan det vara såsvårt i praktiken. De där gudarna ska veta att även jag ibland har svårt att överföra teori till praktik, men med frenetiskt kämpande och lyhördhet brukar det bli bättre.

 

I de skräckexempel jag har finns en gemensam nämnare. Det är att föräldern lever sin dröm genom barnet. Man har en vision om att se sin son eller dotter stå där med den finaste pokalen, utan att för den skull lyssna på vad han eller hon egentligen vill. Vi har som uppgift att både utbilda bra spelare, men framförallt utbilda människor genom idrottens på många sätt sunda värderingar. Där har ni en viktig uppgift, att hjälpa till med det. Inte hetsa, inte stressa, inte vara en belastning. Utan istället en tillgång, ett stöd och en förebild. Inte skälla för en missad målchans, men beröma för ett mål. Absolut kan man ställa krav, men de ska vara rimliga utefter barnets utveckling och förmåga för stunden.

 

Att lyssna är nog det som är viktigast, fråga hur det är och om de vill ha hjälp med något. I det fall där barnet blir felaktigt behandlat på ett systematiskt sätt, ska man absolut vara där och försvara. Att inte bry sig alls är ingen lösning på ett problem.

 

Det här är en balansgång svår att bemästra, liksom det är att vara tränare. Man får någonstans utgå från att alla gör det de kan för varje enskild individ, så även föräldrarna. Men den dag man mörker att det inte står rätt till, krävs dialog från båda håll. Jag tror som sagt på att föräldrarna är en stor del, då måste man förklara hur man tänker, hur de kan hjälpa till och på vilket sätt.

 

Man kan själv fundera på hur man kan upplevas som förälder i en tränares och i sitt barns ögon. Ibland är självinsikt svårt, det kan de där gudarna återigen intyga. Först när man förstår sig själv, kan man förbättra det som är mindre bra. Att vara ärlig mot sig själv, är på ett sätt att vara ärlig mot alla andra. Lever jag som jag har lärt är en fråga man kan ställa.

 

Med utgångspunkt från det, kan vi göra ett litet test. Hur är du som förälder, och hur skulle du hantera de här situationerna?

 

”Olle 14 år spelar ishockey som enda sport. Han kommer hem till mamma och pappa och sätter sig vid köksbordet. Han vill berätta någonting och säger: Mamma och Pappa, jag vill inte spela ishockey något mer. Jag vill börja dansa balett.” Vad säger du och vad gör du?

 

”Lisa 11 år håller på med ridning och dans. En dag kommer Lisa hem med gråten i halsen och säger att dansläraren har bett henne välja mellan ridning och dans. Med anledning att hon inte kommer bli bra i dans ifall hon höll på med båda. Lisa vill förtvivlat gärna hålla på med båda idrotterna.” Hur löser du situationen och vilka problem kan uppstå? Hur löser du isåfall dessa problem utan att andra tar skada?

 

”Jonas 16 år har nyss fått veta att han inte är tillräckligt bra för ett juniorlag på elitnivå, han kommer hem och talar om det för föräldrarna. Jonas vill inget hellre än att spela hockey men har köpt att han inte fått plats i detta juniorlag. För Jonas har insett att han inte är tillräckligt bra just nu, men han vill bli. Men har mamma och pappa samma åsikt?” Vad skulle din första reaktion vara när Jonas berättade det här? Hur hjälper du Jonas på bästa sätt och hur skulle du kunna stjälpa honom?

 

Skulle vara intressant att höra era reflektioner.

 

Ibland är det oundvikligt att föräldrar klagar och ber om förändring. Då tränare och ledare missköter sina uppdrag. Men oftas går det till överdrift, i många fall för att insikten i varför saker görs är för dålig. Det är båda parters fel, då vi som tränare kan vara bättre på att kommunicera. Det får inte heller gå till överdrift, då blir ledarnas jobb outhärdligt. Jag har länge och väl suttit i samtal med föräldrar som skriker och gormar, talar om för mig med all önskvärd tydlighet ur usel jag är och att jag borde sluta. Det blir inte bättre av det, utan tvärt om. Jag har sett ambitiösa och duktiga tränare slutat på grund av för krävande föräldrar. Det kan inte vara bra för varken sporten eller barnens utveckling.

 

Jag har också fått mängder av samtal, mejl och sms där de berömer ett gott jobb eller ställer frågor på ett vettigt sätt. De svarar jag mer än gärna på, det tror jag alla tränare i alla sporten skriver under på. Krav ska man ha, men att få skit för allt man gör mår ingen bättre av. Det är bara gå till sig själv.

 

För att optimera utveckling krävs det att vi gör det här tillsammans, alla detaljer är oerhört viktiga för att våra unga utövare ska känna sig trygga, känna glädje och känna att de blir sedda. Alla kommer inte bli världstjärnor, men alla kan komma att lära något bra för livet. Att älska en idrott, att ha gått idrottens skola.

 

Det är svårt att bli en tränare eller en spelare i världsklass, det är faktiskt betydligt enklare att bli en förälder eller en förebild i världsklass. Bara genom att bry sig på ett sunt sätt är världsklass för mig. Precis så som mina förebilder är mot mig.

 

Jag är övertygad om att alla vill ha den där dikten skriven till sig en dag. Så även jag.

 

- Idrotten fostrar vinnare på alla plan, med en bra förebild i form av en förälder kan man nå långt. Alla behöver ett bra stöd, så även du och jag.

***
Det här är delar av det material jag föreläser om för SISU:s räkning. Har på eget bevåg varit och testat det här på en förening, med blandat resultat. Några mejlade och tackade för att lärt sig en hel del, någon mejlade och undrade var det var för skit jag pratade om. För mig handlar det inte om att ha rätt eller fel, utan hur de som lyssnar eller läser väljer att se på det.

Finns en bok i ämnet som om något är världsklass.

 

Imorgon tänkte jag självkritiskt granska vilka egenskaper, och hur man måste vara som tränare, för att uppnå de här tre första delarna. För det är kanske det allra viktigaste för att uppnå det här och för att förbättra och utveckla. Vill igen understryka att det jag skriver inte är någon kritik till någon, och att jag på inget sätt är någon gud som vet eller kan allt. Bara en simpel hockeytränare med åsikter jag väljer att stå för.

Jimmy

 

 

 

 

 

 

 

För er som av någon anledning hade för avsikt att läsa nästa del i min serie om idrottens utveckling får jag be vänta en dag till. Har inte skrivit färdigt och kommer förmodligen inte bli färdig idag. Kanske kommer med ett sidospår ikväll, men det får vi se om så blir fallet. Tills dess, må gott.

 

Jimmy