Ska första säga, tack till er som tyckte till. Jag gillar både kritik och konstruktivt beröm. Så vi utvecklas och lär. Del två, den fortsätter på gårdagens tema om utveckling. Jag kommer att ge min syn på vilka grabbar och tjejer som egentligen prioriteras och varför. Utifrån det ge min vinkel på varför det ser ut som det gör just nu. Ska även säga att jag inte pekar ut någon eller något. Utan det är min åsikt i ämnet, ett ämne som blivit bättre men som har lång väg kvar.

 

Innan jag börjar skriva om mitt egentliga huvudområde tänkte jag ta en avstickare ut i skogen för en intressant synpunkt. Fick ett mejl av en kille jag respekterar, men som inte jobbar med idrott. Han frågade hur jag såg på verksamheten när grabbarna och tjejerna kom upp i juniorålder, eller alternativt U16. Vill klargöra att i den åldern tycker jag att man ska ha elitklubbar som har de bästa spelarna. Kan man göra såhär, då kommer de spelarna vara så pass utvecklade att de kan hantera både medgång och motgång. Mentalt och fysiskt. Tror även att om vi kan få in det här tänket i hockeyn, så skulle lagen strax under också bli bättre och på så sätt skapa större möjligheter för duktiga spelare att spela med och mot duktiga spelare. Så ja, då är det mera på allvar. Det jag nu disskuterar kring är hur vi ska ta dem dit på bästa sätt, och samtidigt lära dem värderingar för livet. En uppgift som är lätt att glömma bort.

 

Igår skrev jag om spelare som flyttar till så kallade elitklubbar när de är unga. Där de allra bästa samlas. Till de lagen som vinner med 15-1 och de fina pokalerna i vad föräldrar brukar kalla SM. Som sagt, inget fel i att vinna, men på vilkas bekostnad vinner man. Jag ser ett problem här, vilket i och för sig har blivit mycket bättre. Men det får till följd att det här senare problemet skapas och elitklubbarna får fler spelare och de mindre klubbarna får inga spelare alls. Då de förmodligen har slutat eftersom de inte blir sedda. 

 

Nedan ser ni två väldigt primitiva staplar. Den vänstra är Torsten 12 år. Den högra är Janne lika gammal. De spelar i samma lag, ett lag med blandad kunskapsnivå. De här staplarna vissar de bådas tekniska färdigheter. Ni ser att Torstens högstanivå är betydligt högre än Jannes.

Torsten får hela tiden höra: "vilken talang du är" när han åker runt och dribblar lite. Han är bra på det, han öser in mål på sin storlek och teknik. Då kan man ställa sig frågan, vad är egentligen talang? För mig är det så mycket mer än att bara kunna åka, passa och skjuta. Janne får ofta höra att han inte är lika bra, allt som oftast från Torsten.

 

Nu kommer vi till det intressanta, det som föräldrar och i många fall ledare missar i sina värderingar och beslut. Torsten kör ju inte, han åker runt på sitt svarta streck och myser. Öser in mål, och är fortfarande bättre än Janne. Janne däremot, han gnuggar som satan. Lyssnar och försöker lära sig. Han ligger på sitt max för det mesta. Men får sällan höra det från någon, att han gör det bra. Det finns många ledare som är duktiga på det här, men det finns för få föräldrar som inser det. Precis det jag berörde igår, att ens son är så mycket bättre än alla andra. Men är det verkligen så?

 

Det är match, Janne är som vanligt på sitt max. Han är inte dålig, men inte lika bra som Torsten trots allt slit. När det är sju minuter kvar, och det står 3-3, väljer tränaren att gå ner på två femmor. Torsten har åkt och myst, jobbar inte, gnäller, men gör ju sina mål. För tränaren är det viktigt att vinna den här matchen. Han bänkar Janne, låter Torsten spela. Torsten glider runt, tar pucken, gör ett mål och man vinner med 4-3. Vem har han hjälpt? Man har indirekt visat Torsten att det är okej att inte göra sitt yttersta, och Janne att det inte är okej att göra sitt allra bästa. Sen kan jag visst förstå att man ska lära spelarna att det är ett hårt klimat i hockeyn, men de kan man göra längre fram och på andra sätt.

 

Jag tror att det beror på en mängd olika faktorer att man gör så här. Jag ska villigt erkänna att jag gjort de här misstagen själv, men har fått upp ögongen för vad som är viktigt, och vilka som ska prioriteras om man måste välja. En faktor är naturligtvis föräldrarna. Om man visar för Torsten att det här inte är okej, att inte köra, sätter honom på bänken just därför. Inte på sportsliga grunder, utan på utvecklingsgrunder. Då blir det gnäll för att Torsten är ju så mycket bättre, och han lämnar laget. En annan anledning är såklart att man vill så gärna vinna matcher och turneringar.

 

En dag så byter Torsten ändå lag, med dagens klimat. Då har man säkerligen förstört ett par Janne på vägen. I mina ögon gäller det att lära Torsten att det inte är okej att åka runt och glida, och uppmuntra Janne att fortsätta köra. Inte tvärtom. Torsten kommer ändå inte att bli bra, om han inte börjar förstå det här.

 

Min fulla övertygelse är att om man inte lär Torsten, och kanske hans föräldrar, det här, så kommer det att gå utför. Kan man vara så stark som ledare, så man står på sig, låter Janne spela och hjälper Torsten med hans brister, så som vi pratade om igår, kan man i slutänden få båda deras staplar att växa. Inte få en att sluta och en att förstöra sin teknisk talang med ett dåligt psyke. Torsten är förmodligen 14 år rent tekniskt och fysiskt, men 7 år mentalt. Är han verkligen redo för elitklubben, eller skulle han må bra av att stanna och få höra det?

 

Om Torsten fortsätter på den här linjen, och får spela ändå, och ingen säger till honom, så kommer hans stapel att sakta men säkert sjunka. Om man ger Janne uppmärksamhet, beröm och är behjälplig, så kommer hans stapel att öka. En dag är han förbi, och du som ledare kan verkligen slå dig för bröstet att du lyckades få en kämpe att bli bra. Hjälper man samtidigt Torsten att bli ännu bättre, då har du två stjärnor och du kan sätta dig på tronen.

 

 

Jag ska först och främst klargöra att det jag kommer skriva i det här inlägget enbart är mina egna, och högst personliga, åsikter. En serie i tre delar, logiskt nog kommer här del ett.

 

Jag vet att jag nästan uteslutande skriver om sport i allmänhet, och hockey i synnerhet, på den här bloggen. Det har sina förklaringar, och det bottnar naturligtvis i mitt stora intressen i idrottens värld. Framåt våren skall jag försöka, mer frekvent, att skriva om allt utom just hockey. Jag är oerhört tacksam, och generad, över det beröm jag fått för mitt skrivande. Själv ser jag mig inte som någon stjärna i ämnet, men jag älskar det verkligen. Möjligen passionen som folk fastnat för. Jag vet inte, men jag skriver naturligtvis för er som vill läsa, och för mig själv.

 

 

Efter att ha börjat jobba som föreläsare åt SISU har jag varit på en del träffar med andra föreläsare. Det har varit väldigt intressant och givande på alla sätt och vis. Tidigare har jag enbart levt i hockeyns värld, och levt efter hockeyns regler och värderingar. Vilka i många fall är sunda och bra. Men efter att under ett par helger träffat folk från simning, bågskytte, fotboll, bordtennis, segling, innebandy, vollyboll, gymnastik och basket (kan ha glömt någon) har jag fått nya infallsvinklar på precis allt. Från ledarskap och träning till tåkickar i Simning.

 

Efter 143 koppar kaffe och 53 bullar hade man skaffat sig en stor kunskap, och fått en stor förståelse, för varandras brister och kvaliteter. Får ni chansen att göra något liknande, gör det. Man fastnar lätt i sin bubbla, och ser bara sitt eget. Hockeyn är som jag sa, på många sätt fantastisk. Men den har sina brister, och den fick jag upp ögonen för. Vilken jag, så kort jag kan, har för avsikt att förmedla till er.

 

Det jag nedan kommer att skriva om handlar uteslutande om barn och ungdomsidrott i allmänhet, och hockey i synnerhet. Det handlar inte om juniorer eller seniorer. Men för mig är det här en självklarhet för att komma dit.

Bara ordet utveckling är komplext. Någonstans kan vi vara överens om att utveckling i grunden betyder att man gör framsteg i något område. Att först krypa, och sedan gå, är en enorm fysisk utveckling. Att kunna räkna till 10 istället för 5 är för mig en enorm psykisk utveckling. Att kunna jonglera med tre bollar istället för två är en enorm motorisk utveckling. Jag skulle kunna rabbla upp 100 exempel till på olika utvecklingsområden. Om det blir en sanning för oss människor, uppstår också ett problem.

 

Det kan ju faktiskt vara så att Janne Svennson har utvecklat en fantastisk fysik när han är 12, men är fortfarande 7 i huvudet. Man måste vara väldigt nogrann med att skilja de här sakerna åt. Du kan inte förutsätta, att Janne i det här fallet, ska klara av att förstå precis allt du säger. Oavsett hur fort han kan åka. Han måste utveckla sin psykiska förmåga. Istället har vi Pelle som är fantastisk på att jonglera, oerhört smart och lättlärd, men är som en 7 åring i kroppen. Hur ska vi då hjälpa honom? Individanpassad utveckling, för att optimera kunskapsintaget. Det här gör simningen på ett fantastiskt sätt. Istället för att ta bort folk som i tidig ålder inte kommit långt, så sätter de samman grupper i vilket område de behöver utvecklas mest. Svårare att få till i en lagidrott såklart. Det jag vill säga är att man får inte nonchalera unga killar och tjerers olika svagheter och brister.

 

Den där killen som är stor som satan i 12 års ålder, men liten i huvudet, måste få hjälp tidigt. Man kan inte bara köra med honom, och sedan i 16 års ålder upptäcka att han inte är så mentalt förberedd för elitverksamhet. Då är det för sent. Det här är ledarskap på hög individnivå, men också en viktig del för utveckling.

 

Jag har massvis med exempel på hur andra sporter gör, vilket är oerhört intressant. Kan inte dra alla här, men över ett glas rött skulle jag nog kunna hålla låda i ett par timmar. Eller över ett par koppar kaffe i hallen kan jag nog hålla på en stund.

 

Om vi nu är överens om att utveckling är komplext, att det ställer krav på ledare att även de måste försöka förstå och lära sig det här, så kommer vi till det som jag anser är ett väldigt stort problem i dagens ishockey. Framförallt i Stockholm, eller nästan uteslutande i Stockholm. Här kommer även, i allra högsta grad, föräldrarna in i bilden.

Den utveckling jag, och många andra, ser i dagens ungdomshockey är frapperande. Det görs enorma avkall på individens utveckling, för att laget ska vinna både det ena och det andra. Grabbar och tjejer blir lidande av att vissa ledare och föräldrar ställer krav på att man ska vinna den där stora turneringen i 11 års ålder. Det får till följd att alla vill spela i de där häftiga klubbarna, förenignar slås sönder, och spelare blir mentalt misshandlade. Du får inte spela de där matcherna, du får sitta på bänken i den där turneringen, du slutar spela för att du inte tycker det är roligt längre. Frustrerande för sporten.

 

Jag vet att unga grabbar och tjejer inte kan bestämma allt sådant här själv, det finns oftast föräldrar som är med och bestämmer. Förmodligen har de inte kunskapen om den här typen av utveckling, utan ser framför sig sin son eller dotter höja den där bucklan och man kan stolt titta på. Vad man inte tänkt på är att i det laget finns det 14 spelare som är bättre, och att just din son eller dotter i ett senare skede riskerar den där bänken och det där sorgliga avskedet av sporten.

 

Jag har sett oerhörda skräckexempel på just det här. Spelare som i tidig ålder lämant sin ishall och sina kompisar, gått till ett lag som tidigt satsar stenhårt på elit, glömt bort hur man utvecklar alla individer på de områden de behöver utvecklats på (oftast mentalt) och som får till följd att de vid 15 års ålder slutar, för att de suttit på en filt när de andra spelat. Jag har också sett många spelare som spelat, tränat så mycket, och helt enkelt ledsnat väldigt tidigt. Eller saknat kompisarna, och slutat.

 

Jag har framförallt sett spelare som lämnat hemma, spelat ett par år, och sedan inte vänt tillbaka när de inte platsade i ett elitlag utan då slutat spela. För de har inte lärt sig charmen och glädjen till sporten, utan bara att man ska vinna till varje pris. Det är tävling, alla ska vilja vinna, men till vilket pris?

 

Det finns förstås lyckliga exempel, men det tål att tänkas på. Framförallt om man inte är mentalt redo för den där konkurensen i det där "bästa" laget.

 

 

Varför blir det såhär? Vet folk inte bättre? Jag vet faktiskt inte, finns kanske inget svar på det. Bara olika vägar att gå. Jag har inte svaret på de här frågorna, men jag har mina tankar.

 

Det allra vanligaste scenariot som tar död på klubbar är när en tränare i ett bra pojklag i en liten klubb, byter till en annan, och lockar med sig 15 spelare till den nya klubben. Man lovar guld och gröna skogar, men det blir sällan så bra. Många slutar efter ett tag, och den där hemmaklubben är slagen i spillror. Ju högre upp i åldrarna du kommer idag, ju färre spelare är det som fortsätter även fast de inte spelar på den yppersta toppen. Det bereor förståss på något, eller någon.

 

Jag har sått många gånger och lyssnat på farsor, för det är uteslutande dem som har åsikter om allt och alla, och det är roligt men skrämmande. De talar högt och med all önskvärd tyflighet om hur bra min grabb eller dotter är, de talar nedlåtande om de som inte kommit lika långt. Jag ser tränare som sliter varje dag, kan och vill lära och läras. De gör oftast ett fantastiskt jobb. Men så ringer då det där jättebra laget, som vinner alla matcher och alla cuper. Smickrande, och så tar de sina grejer och sticker. Ett par hänger med, och det där laget är också slaget i spillror.

 

Ibland är det oundvikligt, i det fall man har ledare som inte bryr sig, utbildar sig eller lyssnar. Då förstår jag beslutet, men jag har sett så många lag och tränare som är duktiga och ser individen. Men får aldrig chansen hela vägen upp eftersom de där storlagen suger åt sig.

 

 

Det är så befriande att höra spelare och föräldrar säga "Klart som fan mina grabb eller dotter ska spela här, vi bor här, har alla kompisar här. Skit samma om de torskar några matcher, de här ledarna bryr sig om alla utvecklingsmoment." Varför inte spela i sin klubb, utvecklas på alla plan, sakta men säkert bli bättre och ha kvar den där glöden ända upp i juniorerna. Jag lovar att, om alla skulle tänka så, så skulle vi få fram oerhört många fler hockeyspelare på alla nivåer. AIK och Djurgårdens juniorer skulle få ännu bättre spelare, och de lagen under skulle fyllas på med utbildade, mentalt förberedda, spelare som är benägna att kriga för att ta sig uppåt. Nu får man allt serverat, får inte den sortens utveckling man behöver och framförallt blir man inte sedd.

 

Allt ska gå så snabbt. Låt grabbarna och tjejerna få tid på sig. Inte fan ringer väl en farsa till matteläraren och kräver att hans barn ska få en svårare mattebok i åttan? Tar de då sitt barn till en annan skola? Knappast troligt. Nej, men man kan ringa till en tränare och fråga varför de inte toppar varje match. Tar de vid ett nej sonen eller dottern till ett "bättre" lag? Mer troligt. Skolan har fattat, man måste få tid på sig. I sin takt, i sin miljö. 

 

 

Som ni säkert förstår finns det ingen absolut sanning i den gär typen av frågor. Lika många människor som det finns, lika många ideer finns det om hur man ska göra för att barnen ska få optimal utveckling. En lösning är att ha grymt hungriga, utbildade och kunniga ledare. Något jag ser i Vallentuna, och har sett. Likförbannat går vissa på det där snacket om att gräset är grönare på andra sidan. Jag vet spelare som skulle må bra av att stanna, utvecklas mentalt och fysiskt, kanske få spela med de som är något år äldra och på så sätt få stimulans. Ändå lockas man av de där pokalerna och de där 15-2 vinsterna. För mig obegripligt.

 

En lösning är att göra som de gör på vissa håll i landet. Man spelar där man bor tills man är 16, sedan väljer de där elitklubbarna sina spelare. Då blir inte hetsen så stor, färre slutar och fler fortästter spela länge. Titta på Gävle, titta på Skellefteå. Har funkat rätt skapligt va? Titta var AIK och Djurgårdens J20 ligger, inte speciellt smickrande tabbelplaceringar. Det beror på något, jag tror det jag nyss skrivit om är en del av sanningen.

 

Jag vet att IFK Göteborg och Elfsborg har gjort så, att de lottar in sina 7 åringar. De som inte blir dragna får spela kvar i sin hemmiljö. Fram till U21 får alla spela i de här klubbarna, de har en liten trupp från början och fyller stegvis på med spelare från de lokala klubbarna. Några få i taget, tills de i U21 kan välja ut de bästa spelarna. Det är först då man verkligen ser vilka som har det, eller inte har det.

 

Robin Söder är ett exempel i Göteborg, han spelade länge i en förort. Bäckström spelade länge i Valbo. Finns många ecempel till.

 

 

Är att jag kan ha fel på precis samma punkter. Det är charmen med det här, att man måste disskutera, försöka förstå och lösa tillsammans. Vissa är inte villiga att ta in information och fakta, blundar och så fortsätter det. JAg jobbar i en klubb som har förstått, och jobbar stenhårt för att förbättra möljigheten till att utvecklas till en fruktansvärt bra spelare i sin hemmiljö. Hos tryggheten och kompisarna, hos glädjen och skrattet. Inte i en miljö med de 20 nästa i sin årskull, där man knappast blir sedd på samma sätt.

 

Om jag är en sån där fjantig alla ska få vara med tränare? Ja, i unga åldrar. Sen när man kommer upp till U16 och junorer är det fullt tryck som gäller. Med coachning och allt vad det innebär. På vägen ska man lära spelarna det, men inte uteslutande vinna på hrund av det. Utan vinna för att man blir bättre. Då lär sig spelarna att det krävs hårt jobb och gemenskap, inte att Janne Svensson gör fyra mål per match, för att vinna.

 

Visas klubbar är skickliga på det här, att behålla spelarna. Men det är ofta se som har högst status. Personligen skulle jag helst se ett beslut från förbundet i respektive sport. Där alla fått vara med och prata, men att de som ska kunna tar beslutet.

 

Övertygad att ifall många fler tänkte såhär, skulle vi få fram så oerhört många fler sköna spelare, med glöd och hetta. Inte maskiner, inte folk som numer spelar uteslutande dataspel. Tålamod, och utvildning. Det absolut viktigaste för att bli en bra spelare och en bra ledare. I min mening.

 

Stanna, utvecklas, ta råd, få hjälp, nivåanpassa, framförallt lära sig vad ödmjukhet är, förklara för spelare och föräldrar, ta den där matteboken som exempel, vissa kanske behöver en lite lättare för att sedan ta ett stort kliv framåt. Vi kan absolut bli bättre på att kommunicera, det är jag den förste att säga.

 

Det här blev fruktansvärt långt, men så tycker jag också att det är fruktansvärt viktigt att förstå. På något vis. som agt, det här är ingen sanning, utan min högst personliga åsikt gällande utveckling av människor och aktiva. Man får till sist, inte glömma bort det sociala. På vägen kommer din grabb eller dotter lära sig saker för livet, oavsett hur bra han eller hon blir på sin idrott.

 

Imorgon kommer del två i den här tre dagar långa serien, då utlovar jag faktiskt en bild.

 

 

Man klagar allt för ofta på det som är dåligt, och berömmer allt för sällan det som är bra. Så nu ska jag ta tillfället i akt att göra så. Det må kanske vara ointressant för den stora massan, men i den sekt vi kallar hockey kanske det kan vara intressant. I alla fall om man har en randig tröja och syn.

Det är ingen hemlighet vad jag tyckt om domarstandarden i vår serie i synnerhet, och i övriga sverige i allmänhet. Det har jag med all önskvärd tydlighet basunerat ut i såväl korridorer som i mejl, brev och blogginlägg. Med den baktanken att det kasnke skulle komma att bli bättre, från båda parter. En kväll brann det, och för det fick jag betala 500 kronor. Jag kan väl säga som så att det var 500 väl värda kronor. Men i grunden har jag en positiv syn, att vi kan lösa de här problemen tillsammans, För jag inser också att vi kan ändra på oss i många fall.

Nu är jag både brydd och oroad. Domarinsatserna efter jul har i mångt och mycket varit klockrena, nästan lite för bra. Jag vet inte om de gått en kurs i social kompetens eller i ledarskap. Numera går det bra att både resonera och visa känslor utan att få vare sig utvisning, matchstraff eller böter. Vi tar ett exempel:

Segeltorp borta, en fredagskväll. Matchen är jämn och kraftfull. En av våra spelare får en klubba över halsen som domaren inte ser. Vi skriker som galningar, grabbarna slår med klubborna i sargen. Domaren väljer att låta spelet gå, utan att blåsa och ge oss en tvåa. I närmaste avblåsning åker han fram till båset, ber vänligt men bestämt att vi ska lugna oss. Han tar Hasse till sidan, förklarar att han förstår att vi visar känslor men att vi kan dämpa oss en aning. Sen fortsatte spelet.


I många matcher finns sådana exempel. Det här gjorde att en respekt skapats, åt båda håll. Inte en tia delades ut, trots lite snack och visade känslor. Domaren tog det han skulle, och förklarade för spelarna varför och varför inte. Nu vet jag inte vad han heter, men han ska ha en stor eloge. Sådana domare ska få chansen högre upp. Ett till exempel:

Värmdö hemma. Huvuddomaren är i mångt och mycket usel i mina ögon. Efter att vi fått vår femte tvåa, och Värmdö fortfarande har noll i den kolumnen ber jag att få prata med nämnde domare. Det går naturligtvis inte, men linjedomaren säger "jag vet det Jimmy, jag har också sett det, jag ska prata med honom". I tredje perioden får vi helt plötsligt tre powerplay som vi förtjänar.

Visar i mina ögonon på en stor spelförståelse hos linjeman Hultin som påkallar detta för den domare utan huvud.

Jag skulle kunna dra ett par exempel till, men ni har förstås förstått poängen. Domarna har antingen blivit tillsagda, eller förstått själva. Jag hoppas innerligt att det inte blir en förändring, utan fortsatt förbättring. Det är fan så mycket roligare att spela om domaren är med i matchen, tillåter känslor och visar en pondus spelarna får respekt för. Det går faktiskt att förtjäna respekt, man behöver inte alltid sätta händerna i sidan. Sug åt er, randiga. Det är inte ofta ni kommer få höra Anderström på ett tydligt sätt hylla domarkåren. Det finns såklart undantag som bekräftar den nya regeln, men överlag har det varit mycket bra.

***

Vi fortsätter på domarspåret. Jag är beredd att göra en så kallad pudel. Ni vet en sån där som politiker gör när de helt plötsligt inser sitt fel, och ber om ursäkt. Jag vill ändra mig i fallet; domarna i division 1. De varslade för strejk i höstas, och jag sågade det med en motorsåg som sällan skådats. Kallade dem giriga och idioter. Nu vill jag be om ursäkt och ändra mig helt och hållet, är det okej?

De ville ha förhöjd ersättning, jag förstod inte varför. De är ju så dåliga att de knappt är värd en korv efter matchen. Nu vill jag ändra det också, jag tycker dem är bra. Jag vill också ändra mig i pengafrågan. De åker land och rike runt, dömmer säkert tre matcher i veckan, i ett klimat man kunde vara utan. Det står tränare, sportchefer, spelare och ibland ordföranden och skriker på dem. De är tre kvällar i veckan borta från barn och familj, för att göra helt okej batalda spelare och tränare nöjda. För det får huvuddomarna 1300 kronor, och linjemännen 650. ni kan ju själva räkna ut, det blir inte mycket kvar på en vecka efter skatt.

Visserligen är 1300 kronor helt okej, men då kan man ställa det i relation med vad domarna i J20 division 1 tjänar, nämligen 1050. En del klubbar slog ifrån sig med att de inte har tillräckligt mycket publik på matcherna för att ha råd med en höjning. Har jag missat något? Sen när kan man lasta domarna för utebliven publik? Man får vara lite storsint här, och fatkiskt se med öppna ögon på vad domarna faktiskt gör för sporten.

En käns riskkapitalst sa en gång något bra. När han löneförhandlade frågade han vad vederbörande ville ha i lön, denne sa då 2 kronor. Han sa då, du får 2,50. Löntagaren blev såklart nöjd och glad, vilket ledde till att han gjorde ett bättre jobb. Jag gillar synsättet, jag tror också på det. På slutet tycker jag till och med att domarna är värda det.

***

Är jag för positiv inställd? Möjligt. Men som jag började. Jag ger skit när skit ska ges, jag är heller inte sen att berämma när beröm är befogat. Enligt mig är så fallet just nu, efter jul.

***
Bagdad Bob, vad gör han nuförtiden?

***
I övrigt lyssnar jag på Mando Diaos nya album Infruset. De tolkar Gustaf Frödings texter på ett musikalist plan. Jag har läst en del Fröding, och det är minst sagt melankoliskt och tungt. Man märker med all önskvärd tydlighet att han har haft problem med diverse psykiska åkommor. Ingen kan skriva sådana texter, och bli trovärdig, om man inte varit där nere och vänt. Tro mig, jag vet. Det är svart som natten, men på något vis också upplyftande. Mando Diao gör det fantastisk bra, att med musik ackompanjera en tung, dyster peoesi är genialt. Sången är trovärdig, stämningen vlir tryckt, laddad och allt annat än tråkig.

***

Läser om Nora som inte fick human hjälp på en psykisk klinik i Enköping. Jag blir bestört och ledsen. Men det tar vi i ett separat inlägg, jag har en del att säga i ämnet. Vi får se när jag orkar ta mod till mig och berätta, men det kommer tids nog. Jag känner att tiden snart är mogen. Förövrigt skulle jag vilja kastrera den där jävla Gefvert med en rostig sked.

***
Fortsätter skriva och leva. Vill någonstans ha utmaningar, jag hoppas det kan komma ett par inom kort. Skulle framförallt vara kul att få skriva någonstans, prova om man kan. Jag både vill och vågar nu, tackade nej när chansen dök upp tidigare. Som jag sagt är det en dröm jag har, att få skriva till en större publik. Ni som läser mig, och ger beröm, är jag evigt tacksam till. Det ger en glöd och energi som är ovärdelig. Jag är också benägen att handskas med kritik, så man utvecklas.

***

Nöjer mig där, nu fick jag i alla fall skriva av mig lite. Alltid befriande, även fast jag har tusen saker jag vill förmedla, är det lilla väldigt skönt. Blandar tungt och lätt, så som jag är i allmänhet.