Igår sa en person, det alla egentligen tycker och tänker. Jag är inte förvånad att alla väljer att hålla tyst, det är av rädsla och feghet. Fredrik Söderström basunerade ut vad han tycker om en enskild domare, och domare i allmänhet. Jag tycker det är befriande, för nivån är sannerligen lägre än på många år. Att Fredrik väljer att göra det med allvar, humor och glimten i ögat gör det ännu bättre. För det är just vad domarna saknar.
Jag gjorde något liknande. Skrev ihop tre A4 sidor som jag skickade till ansvariga. Fick ett samtal, de var imponerade, tyckte samma sak, men hade inte tagit tag i problemet. Det skulle bli ändring nu, de ville träffa mig och prata vidare, bad att få återkomma. Det var två månader sen, har inte hört ett ljud. Det tycker jag om något är nonchalant. På något sätt börjar jag förstå.
Fredrik utvecklade sitt resonemang. Han ville få till stånd ett möte med domare och tränare. Precis det jag skrev i mitt brev. Något som ansvarig tyckte var en mycket bra idé, de ville även att jag skulle komma ut och föreläsa om vår syn på saken när dem har utbildningar. Jag skulle få ett möte, men det hände inget. Somarchefen i allsvenskan sa så fint att visst, det ska vi ordna. Tillåt mig att tvivla. Men ingen skulle vara gladare än jag om han i dagens tidning talar sanning.
Jag hoppas vidare att det här kan ge eko på alla nivåer. Att tränare faktiskt förstår att vi kan inte sitta med armarna i kors och hoppas. För att förändra måste en dialog till stånd, på en sansad och ödmjuk nivå. För man ska komma ihåg, att domarna i mångt och mycket styr energinivån, glädjen och tempot i spelet. En arrogant domare eldar bara på en negativ stämning, en med glimten i ögat och är villig till en vettig dialog förtjänar all respekt.
Jag menar inte att vi efter varje avblåsning ska ha konferens med kaffe och bulle. Det funkar inte. Men jag anser att domaren ska vara så skicklig att han ska kunna ta lite skit, prata och gå vidare. Får man handen, och blicken "din jävla idiot" varje gång man är missnöjd blir det ack så otrevligt. Vi är ju där för att vi älskar det här, vi lär ju börja hjälpas åt.
Sen så har vi en viktig uppgift, och det är att inte bete oss som grottmänniskor. Vill vi ha en dialog och en förändring hjälper det inte att varje match skrika, gorma och svära över domaren. Då hamnar vi på samma nivå. Vi måste vara bättre än så, störrre än så och trevligare än så. Först då tror jag vi kan mötas.
På något sätt känns det som att domaren är ett lag, vi ett annat. Varför vet jag inte, det kan nog bara domarna svara på. Jag vill inte säga att alla är så, det finns många bra också som har fattat, men om vi kan sätta oss ner, prata om hur vi vill ha det så kanske vi kan utvecklas. Båda parter. Enas om ett sätt, där känslor och glimten i ögat är en del av spelet. Inte arrogans och onödiga verbala påhopp. Monologen som många gånger pågår från både tränare och domare irriterar, vilket får till följd att bägaren fylls och rinner över - irritation och svordomar.
Fredrik sa att det är lättare att få kontakt med Barack Obama än med en hockeydomare. Jag är benägen att hålla med. Har vid många tillfällen velat ta upp en sak mellan perioderna eller efter matchen. På ett lugnt och sansat sätt. När man får tystnad, snabb gång eller "tyst nu Anderström" så skapas ännu större klyftor. Istället för en sansad konversation på en minut vilket innefattar en utveckling för min del också. Vi kan hjälpa varandra tror jag, men då måste vi öppna upp oss.
Finns många idioter som tränare också, jag är säkert en av dem, och ibland förstår jag varför vissa domare är som dem är. Vi har en del att jobba med också, men återigen - det blir betydligt enklare om vi gör det tillsammans.
Jag kommer förmodligen inte få några böter för det här, då jag skriver det synnerligen privat på min privata blogg. Fredrik lär få ett par kronor i böter, men på något vis tog han fanan och gick först. Han tog smällen för alla andra och jag hoppas av hela mitt hjärta att andra går efter. På ett nyanserat, glatt och på alla sätt och vis ödmjukt sätt. Vi är alla där för hockeyns bästa, därför är det frapperande att se domare som inte vill gå den vägen.
Monologer gör folk dummare, dialoger folk smartare. Utveckla och utvecklas.
/Hockeyälskaren
Såklart ska vi, så länge det går att rida på nyårsvågen, även göra så. Idag tänkte jag servera er mina ögonblick 2012. Så vi säger väl som man brukar säga i dessa sammanhang, 2012 års...
Bästa hockeytränare - Fredrik Söderström och Hasse Persson. För att det är så.
Nyhet - Att SD faktiskt har främlingsfientliga åsikter. No shit, Sherlock.
Mest passionerade arbetskamrat - Samuel Rosenqvist. Alla på gymnasiet är drivna, men Samuel är allt i ett.
Poet - Tranströmer. Alltid Tranströmer.
Bok - 100åringen som klev ut genom fönstret. Är sen på bollen, men vilken entusiasm och vilket språk. Bra där, Jonas!
Antiklimax - Botkyrka - J20. Sista matchen för säsongen. Vinnaren gick upp, 52 matcher spelade, sista skulle avgöra. Det spelar ingen roll hur många matcher du vinner, om du förlorar sista. Champagnen var kyld, det blev gravöl.
Sämsta film - Snabba Cash II. Ett mord på det Lapidus skapat. Är en hängiven fantast, regissören borde skämmas.
Ögonblick - Den sekunden när Kennedy Bakircioglus namn ropades ut i Söderstadions slitna högtalare. Känslan, den glömmer jag aldrig.
Tröttaste - Jimmy Anderström. Jag gillar sovmorgnar. Unnar mig gärna en och annan. För långa, alldeles för långa.
Comeback - Vallentuna J18. Tre matcher kvar, mot ettan, tvåan och fyran. Sex poäng krävdes för allettan... Vi tog nio. Magiskt, att se grabbarnas ögon en tidig natt på Ekerö. Värt varenda minut.
Fest - Alla nätter i min lägenhet, alla kvällar med framförallt John. Ingen är sämre än någon annan.
Roligaste veckor - Furudals hockeyskola. Så många härliga människor, och trevliga grabbar. Så mycket kunskap, ännu fler skratt. Samla 10 hockeytränare i samma rum, tro fan det blir roligt.
Guide - Freddan i Leksand. Gick ungefär 40 minuter, för att sedan bli guidad åt fel håll. Men jag kom fram, och hade kul.
Mest folk i en grop - Även det i Leksand, midsommarafton. 30 000 i gropen, tittandes på män och kvinnor resandes en majstång. Underbar natt, med nya bekantskaper på alla sätt och vis.
Mest väluppfostrade hund - Lexie. Tänk er att släppa in en hund i ett omklädningsrum, vad tror ni händer? Lexie går fram till en spelare i taget och hälsar. När hon gått varvet runt, viftar hon på svansen och går ut. Chef.
Bästa film - Moneyball. Se den bara.
Chaufför - Kapten Hörnqvist. Ställer alltid upp, för en tränare utan körkort. Tack! Belöning kommer.
Lag - Hammarby Bandy. Jag gillar underdogs. Har alltid tagit jobb med utmaning i. Hammarby var nederlagstippat, men har bevisat för sig själv. 12-0-1. Säger det mesta, om att harmoni och lagbygge är viktigare än pengar.
Gud förbannat - Snorungarna som skickade in äggen i min lägenhet. Vem fan går runt med ägg i fickorna i vasastan. Tydligen har man fördomar.
TV-program - På spåret. Alltid på spåret.
Roligaste - Att skriva matchreferaten efter matcherna. Mitt språk har förändrats, mina ideer må vara sjuka. Kult det i alla fall. Vilket andra också verkar tycka. Tack till er som värmer!
Mår bra av dig - Du.
Hårda jobb - Att varje dag försöka övervinna rädslan för mitt problem. Tack till er som hjälper mig var dag. Ni som vet, ni vet.
Bästa - Alla som ger mig kritik i mitt skrivande. På sociala och privat. Det utvecklar och stärker på många sätt.
Hobby - Att skriva. Testa, det är hur kul som helst.
Sms - Ronnys. Det värmde så in i helvete. Jag växte och förstod, att något bra kan jag åstadkomma.
Ögonöppnare - Jobbet på SISU. Där och då förstod jag att jag utvecklats och uppskattas. Brottas varje dag med mitt dåliga självförtroende. Det gav mig istället tro. Tackar jag å det ödmjukaste för.
Mest underskattade - Att ge varandra kärlek och beröm. Jag vet hur bra det känns, men för att då måste man ge. Värm varandra, säg att du älskar någon. Det är så lätt, det ger så mycket.
Mest överskattade - Erik Hamrén och Per Mårts. Att hitta på häftiga ord är de i och för sig bra på. Men roligt är inte alltid bra. Bra är ta mig fan alltid roligt.
Sportögonblick - Får nog bli Roger Rönnberg, ståendes på bänken, och skrika ut sin välförtjänta glädje. Romantik.
Tack som fan - Till er alla, som hjälper, glädjer och stöttar. Som ser lösningar, ger feedback och värmer. Att utvecklas som människa kräver bra personer i sin omgivining. Som kan säga när det är dåligt, men berömer när det är bra. Så man växer, tror jag i alla fall.
Dra åt helvete - Ni som gör precis tvärtom.
Nu stänger vi butiken - 31 december, 23.59, 2012. Det var inte mycket till lista det här, men det jag kommer på såhär spontant. Nu stänger vi 2012, och ser fram mot ett år fyllt av nya utmaningar.
Fyll på!
Årets bild. Århundradets plats.
I staden vankar män, i kvinnor frodas kärlek. Ett möte, en blick, ett bröllop, ett barn. I kylan viskar mässan, om skillnader och svårigheter. I värmen blåser övervinnande, och kärlekens källa på nytt. - Jimmy Anderström 2012.
31 december 2012. Det regnar ute, luften är påtagligt frisk här ute på landet. Bland träd, buskar och stora hus. Jag är hos min mamma och Micke för första gången sedan 23e augusti. Det blir så, när man har det jobb jag har. Vi hälsar på min morbror, äter kaningryta och matar ankorna till lunch. Pratar gamla minnen, skrattar i massor, lyssnar på morbror Stefans historier, tar ett par rackare. En stor idol. Föresten har han vunnit SM i dart, två gånger. Här om veckan gjorde han comeback, och trots ett långt uppehåll vann han DM, bara en viss typ av människor som kan göra så. Vi bestämmer att ses oftare, jag hoppas.
På kvällen klär vi upp oss, tar bilen några träd bort och äter oxfilé, dricker öl, rödvin, wiskey, vitt vin, gin och tonic. Ser han som snubblar över lejonhuvudet, pratar om all möjlig skit, skrattar ibland. Några kompisar ringer, frågar vad jag gör. Undrar om jag ska komma på fest. Visst vore det trevligt svarar jag, men jag är ute i skogen, 12 mil bort och är med min kära mamma. Vi spelar bingolotto just nu. Jag tror dem förstår. Eller så tror dem att jag blivit alldeles åt helvete för dum i huvudet. Mig kvittar det, för mig är huvudsaken att man trivs i sig och sina val. Jag trivdes alldeles förträffligt igår, det behöver inte vara större för mig. Varför kommer jag till lite senare.
Klockan går, det är ett jävla kackel om någon maskin Micke har för avsikt att bygga. Hans gode vän Tommy häcklar honom för att det är mycket snack men lite verkstad. Vilket jag i och för sig kan förstå, Micke vill bygga ett skyddsrum under huset. Han vill även bygga en "cerburator". En slags ångmaskin som genererar all den ström man behöver. Eller som Micke sa "När den är klar så tänker jag klippa den där jävla kabeln till Mälarö energi". Vi får se hur det blir med det.
Hallstahammar heter byn vi är i. På dagen var vi inne i centrum för att köpa oss ett par flaskor vin till den kväll jag nyss refererat. Det var en upplevelse i sig. Tänk er filmen "den sista färden". Fast på riktigt. INgen har bråttom, ingen stressar i onödan, folk pratar annorlunda, ingen har speciellt stora ambitioner att förändra sin tillvaro. Det är lite som en annan film, "fucking Åmål". Dem som ville förändra har redan flyttat. Jag ska inte säga att jag föraktar, eller på något vis förminskar dem som väljer att leva såhär. I ett samhälle utan vettiga förbindelser till civilisationen. Men jag kan tycka att det möjligen skulle bli lite långtråkigt. Hur som helst, jag respekterar människors rätt till ett eget beslut, om sina egna liv. På något vis är det också befriande.
Klockan närmar sig tolv. 23.59-00.01 måste vara årets två mest mytomspunna minuter. Det ska lovas, fyrt och heligt, att nästa år ska jag faktiskt börja träna. Samma personer som den 1 januari står först i kön till pizzeria Milano. Det ska skjutas raketer för tusentals kronor. På tal om det, Tommy och Micke är ett bra exempel på två personer vars vänskap är stark, men där behovet av att på ett kärleksfullt sätt slå varandra i allt är stort. Nu gällde det fyrverkirerna. Vems "låda" var egentligen störst, bäst och vackrast? I min värld slutade den matchen 0-0. Under de där minuterna ska det även skålas i dyr dryck, pussas och sägas jag älskar dig. Sen är det slut. En siffra har blivit till en annan. Tiden gör sitt för att föra oss framåt.
Jag är inte emot något av det. Jag kan dock tycka det är märkligt att så många, så sällan gör det man gjorde igår. Att säga att man älskar någon, torde ske även de övriga 355 dagarna. Att unna sig en god köttbit och ett glas bättre rödvin, torde man göra även en tråkigt söndag i mars. Men det är klart, det är en kväll att fira. Att ringa ut det gamla, och symboliskt börja det nya. Men att gå från de där orden, till handling, är en annan historia. Det är också klart, att den där dagen är till för 63 bilder på en hummer och en champagne. Ut på Twitter med det, och man visar att man är framgångsrik. Inget fel i det, jag kan till och med tycka det är upp till var och en.
När klockan stod där, på årets sista minut, skrek jag ut mitt löfte. Över skog och mark, till vargar och hästar. Till hillbillies, punkare, smokingklädda, direktörer, sportchefer, snickare. Alla hörde nog. Jag skrek det jag alltid velat skrika, "Jag lovar, att jag aldrig mer ska lova något". Det har legat mig i fatet så många gånger, att jag lovat saker som jag inte mäktat med att klara av. Jag har tränat tre hockeylag samtidigt som jag jobbat på gymnasiet. Jag har velat alla det bästa, men nu tänker jag försöka vilja mig själv det bästa också. Mig och grabbarna, jag vill göra dem och Hasse rättvisa. Och det gör jag nog bäst genom att ha energi, kraft och engagemang. Det har stegvis blivit bättre, nu ska det bli bäst.
En sak ska ni nu komma ihåg, när året blivit 2013 och Sverige är ännu mer känslomässigt kallt; Ge varandra kärlek, omsorg och respekt. Ta hand om varandra, se varandra, ta inte folk för givet. Rätt vad det är har du förlorat, då kommer du ångra att du inte sa "Jag älskar dig" fler gånger. Tro mig, jag vet precis hur det känns. Samtidigt som alla behöver en spark i baken ibland, behöver samma person höra att "Fan vad bra du är" någon gång. Jag hoppas, trots att jag inte gillar nyårsafton och försöker avdramatisera det där sifferbytet, att 2012 kan ge 2013 sitt allra bästa, och att 2013 kan ge oss det som är ännu bättre. Att vi tillsammans gör vår tillvaro lite bättre och mycket roligare att leva i. Det är ingen annan, bara vi, som kan fixa det.
Det här är ingen sanning, utan en högst presonlig reflektion och för alla en text att tolka som man vill tolka den. Just det, en sak till. Det finns bara ett måste i livet. Från den dagen till den sista väljer du allt själv. Du måste inte gå till jobbet, men du väljer att ha lön. Du måste inte älska någon, men du vill bli älskad.
Som avslutning vill jag sia om två saker. Jag hittade min "årets..." skrivet i januari 2011. Det vill säga för två år sedan. Längst ner spådde jag idrottsåret 2011, jag skrev följande: Sverige vinner JVM och kvalificerar sig för EM i Polen/Ukraina. Slump? Vet inte. Jag får i vilket fall tacka Ola Tovionen och Mika nånting för det. Eftersom det gick ganska bra, ska jag väl prova på att titta in i kristallakulan igen.
2013 går det på vallentunafria.se, en februarikväll, att läsa: "Här festar Vallentunas J20. Återtåget spårade inte ur iår. Vallentunas J20 lag är tillbaka i elit. Vi säger grattis, och lycka till 2013/2014." I slutet på oktober går det att på sportbladet.se läsa: "Här festar Hammarby fotboll. Återtåget spårade inte ur iår. Hammarby är tillbaka i allsvenskan. Det var på tiden, Hammarby behövs i högsta serien, framförallt får vi återigen se sveriges bästa supportrar i högsta serien igen, skriver Simon Bank."
Där har ni den, min nyårskrönika. Återkommer såsmåningom med mina tankar om året som gått, och vad den gett mig och min omgivning. Även en lista ska hinnas med, men det får vi ta tids nog. En brasklapp, ursäktar mig för eventuella stavfel.
***
Huvudet högt, förändringens vindar blåser. När ångesten och obehaget blir en parantes, när hanterandet av rädslan blir större än rädslan själv. Stunden då man vinner ett krig, livets krig.
August Anderström.
