Ja, jag tänkte mig en comeback här. För vilken gång i ordningen vet jag inte men jag skriver väl härifrån och framåt när andan faller på helt enkelt. Håll till godo med det.

 

Finns mycket som hänt, och som händer, runt mitt liv sen jag skrev sist. Vi har avslutat en säsong på det mest smärtsamma sätt, jag har skrivit på ett nytt kontrakt, jag har mått bra och jag har mått sämre, jag har varit i Furudal och träffat härliga ungdomar och underbara tränare, jag har varit i Leksand och firat midsommar, jag har varit på Legends i Leksand och sett folk behandla en människa som gud (med all rätt för övrigt) och jag har fått den äran att flytta in i en lägenhet för en stund.

 

Mer än så behöver vi väl inte gå igenom tycker jag, blir bara tjatigt. Här tänkte jag istället skriva om personer, fenomen eller saker som betyder något för mig. Jag tänkte skriva om saker eller personer som jag anser är värda att belysa. För mig har det aldrig varit viktigt hur många som läser eller "gillar" det jag skriver, jag försöker skriva med humor, värme och en glimt i ögat. Gillar ni det? Ja, då är ni mer än välkomna att läsa utav det.

 

Har en del uppslag på lut, men jag måste bara formulera det ett sådant sätt så det blir läsbart. Så jag ber att få återkomma i en del ämnen såsom sociala medier, regn, semester och hockeyspelare. Ja, den ramen jag tänkte skriva inom visste tydligen inga gränser.

 

Avslutar det här inlägget, min comeback, med en fråga: Hur kommer det sig att hockeytränare som är på toppen, hockeytränare som är oerhört framgångsrika och hockeytränare som är där uppe där jag också önskar vara om ett par år är så in i helvete ödmjuka och villiga att dela med sig? Hur kommer det sig att de tränare jag träffar som är i min ålder och lite äldre, inte kommit så långt och har ambitionen att göra karriär är så in i helvete dryga och tro sig veta bäst vad det gäller allt?

 

Nu kommer den här frågan bli ledande men jag tycker, och tror, att lite mer ödmjukhet bland dagens unga tränare skulle vara klädsamt. Jag kan villigt erkänna att jag också trott att jag kunnat allt och inte behövt ha någon hjälp tills jag insåg att jag verkligen inte ens kan 10% av det jag behöver kunna. Jag insåg det för något år sen när jag träffade ett par tränare på elitnivå, det fick mig att inse en sak; att utan ödmjukhet kommer du ingenstans i den här branschen.