Finsk i alla ära, den är inte fy skam. Men tänkte beröra en svensk idrottsorganisation vid samma namn. Jag ska inledningsvis reservera mig för eventuella faktafel och felaktiga uppfattningar. Jag är nämligen inte alltför insatt i ämnet ännu.

 

SISU är i vilket fall en organisation som dels skriver böcker om idrott, och är ute hos klubbarna och föreläser om olika saker och ting som är kopplat till idrotten. Jag tänker in gå djupare in på vad dem egentligen gör, för det kan ni mer lättförståeligt läsa om här: www.sisuidrottsutbildarna.se

 

Jag har stött på SISU en del gånger under min korta tränarkarriär. Jag ska villigt erkänna att jag ofta tyckt att det varit onödigt, "det där kan vi ju redan" och larvigt. Så som man ofta tycker när man tror sig kunna det mesta om allt. Men under veckorna uppe i Furudal fick jag se SISU från dess rätta och bästa sida. Det ska väl också tilläggas att SISU, som alla andra organisationer, har både sina för och nackdelar. Men i Furudal insåg jag hur mycket SISU har att lära oss inom idrotten, inte bara genom att man kan få pengar för möten utan även i värdegrunder, ett väl uppbyggd koncept och tydliga värderingar.

 

Just värdegrunder och värderingar är något jag insett på senare år saknats inom idrotten i allmänhet och hockeyn i synnerhet. Det är lätt att bli hemmablind men SISU får en verkligen att lyfta blicken bortom resultat, träningar, coaching och en halvsjuk hockeyvärld. Det krävs självklart en duktig föreläsare för att locka publiken, och att få barn och ungdomar i alla åldrar att lyssna och förstå.

 

En sak som slog mig igen, som jag även skrev om här förra året, var att det här ska spelarna förstå. De ska förstå att man inte bänkar spelare vid 11 års ålder, de ska förstå att man inte ska acceptera att bli sparkad innan man ens hunnit lära sig knyta skridskorna och de ska förstå att hockeyn ger så mycket mer än bara vad som står på tavlan när matcherna är över. Men det här MÅSTE (här finns inget vill) föräldrar och tränare förstå. Det är vi vuxna som formar miljön för våra blivande spelare och människor. Hur ska vi kunna se oss själva i spegeln när vi krossat deras drömmar innan de ens kan stava till drömmar?

 

Jag ska återigen erkänna att jag själv kan ha krossat någons dröm på vägen, jag har varit ännu yngre och ännu dummare. Men jag tror ändå att jag trots allt alltid försökt se hockeyn som något större än bara resultaten, konstigt vore väl annars då jag själv varit i den situationen. Vi har någonstans ett ansvar att i första hand utveckla bra människor med ett intresse för idrott, i andra hand jobbar vi för svensk hockey och i tredje hand för det lag och klubb vi verkar i. Aldrig någonsin kan vi verka för vårt eget bästa, men om du utvecklar bra människor som i sinom tid kommer utvecklas till bra spelare kommer du som ledare att bli bättre och få större utmaningar på ditt bord. Det är en sanning jag nu mer än någonsin förstått.

 

Vi kan aldrig komma ifrån att vi håller på med det här för att vinna, men man kan vinna på olika sätt. Jag personligen föredrar att vinna som ett kvitto på att människor växer och blir skickligare. Vi kommer heller aldrig ifrån att ju äldre man blir ju tuffare blir kraven, och så ska det även vara. Det jag vill, är att alla som vill ska ha möjligheten till att utöva ishockey så länge som möjligt. Aldrig tas ifrån chansen att uppnå sina drömmar. När man blir äldre kommer man inse sina begränsingar (jag är ett exempel), men jag fick i alla fall spela hockey så länge som jag ville. Nu valde jag en annan väg, jag blev tränare och det har jag många ledare att tacka för. De gav mig chansen att utveckla ett annat sätt att se på hockeyn.

 

Alla har vi våra brister, och alla gör vi våra fel. Vissa lär, andra inte. Hockeyn behöver få i sig lite ny energi, den behöver få sig ett lyft i rätt riktning. Och då pratar jag inte om forechecking, styrspel eller powerplay. Det finns det många som kan. Utan den energin jag eftersöker är i form utav ett nytt sätt att se på barn och ungdomsishockeyn i synnerhet. Sen kanske det inte spelar någon roll vilka som kommer in med det, men jag fick en känsla av att SISU har mycket att lära oss i det avseendet.

 

Blev långt det där, men här är en av mina hjärtefrågor. De hockeyspelare som fått chansen och inte räckt riktigt ända fram är fantastiska människor som jag hoppas företag plockar upp. De har egenskaper som få andra besitter. Tar vi bort dem tidigt missar vi halva grejen med det vi håller på med. Pratar vi elit på junior och seniornivå finns andra värderingar som jag också stöttar. Där ska de bästa få bäst förutsättningar, men de som är under ska kunna spela om de vill i andra typer av klubbar. Det kommer urvattnas ifall vi tar bort dem vid tidig ålder, innan de ens nått dit. Här är något som föräldrar också borde fundera på, istället för att elda på och köra runt sina barn till 711 olika klubbar för att vinna i en ålder av 12 kanske det skulle vara sunt att låta dem spela med sina kompisar och utveckla ett intresse för sporten? Istället för att leva sina föräldrars dröm. Detta gäller givetvis inte alla, inte i närheten, men jag har under min korta tid i den här branschen sett alldeles för många exempel där så är fallet.

 

Glädje...

 

Jag ska, som avslutning på ett maratoninlägg bjuda er på en dikt jag fått av en hockeytränare och vän som symboliserar precis det jag skrivit om. Förövrigt den bästa tränare jag någonsin träffat och som lärt mig mycket om både hockey och livet. 

 

”Det gjorde ont när jag förstod att jag skulle få sitta kvar på bänken en match till. Men jag förstår nu att du led ännu mer. Det gjorde ont när vi fick ta emot medaljerna och även jag blev hyllad som segrare. Men jag förstår nu, att jag inte såg till dig, bara för att du inte ville visa mig dina tårar.

Det gjorde ont att åka hem i en buss full av segeryra med ett svart hål i bröstet. Men jag fattar först nu hur mycket det betydde att du satt tyst tillsammans med mig.

Det gjorde ont när vi kom hem och folk frågade hur många mål jag hade gjort. Men det kändes underbart när du ryckte in och pratat bort dem. Det gjorde ont när du tog mig med och vi talade ut med ledarna. Men det var skönt att känna att du stod på min sida.

Det var svårt att besluta sig men det var skönt när du som älskar ishockey ändå bara sa; ”Tänk noga igenom vad du skulle vilja göra istället, så ska jag hjälpa dig”.

Det var svårt att leta sig fram på nya vägar. Men det kändes aldrig svårt för du fanns där hela tiden. Jag vet att du ville att jag skulle bli det du skulle kunnat bli, jag vet att du drömde om att en dag se mig spela i a-lagets dräkt.

Jag vet att du haft dåligt samvete för ishockeyintresset som du tror att du tvingade på mig. Men så var det inte, pappa. Jag blev aldrig någon bra spelare men jag lärde mig mycket annat.

Många av killarna i laget är fortfarande mina bästa vänner fast jag inte spelar ishockey. Jag fick uppleva hur jag hela tiden blev bättre fastän jag aldrig blev bra nog. Att inte platsa i ett lag kan vara katastrof om det inte finns något mer. Men jag hade dig som ledde mig vidare till nya intressen. Som hela tiden förklarade och uppmuntrade.

När du nu packar upp din present på Fars dag så förstår du kanske varför du får mina skridskor från 1992. De har aldrig gjort några mål, men de har hundratals gånger knutits av en underbar pappa. Jag vill på det här sättet visa att all den tid du tillbringade med mig på träningar och matcher inte var förgäves.

Du gav mig ett intresse som fostrade mig och du hjälpte mig vidare den dagen det intresset tog slut. Tack pappa för att du alltid fanns och för att du fortfarande finns.”

”Din son på bänken”

 

Ja, jag tänkte mig en comeback här. För vilken gång i ordningen vet jag inte men jag skriver väl härifrån och framåt när andan faller på helt enkelt. Håll till godo med det.

 

Finns mycket som hänt, och som händer, runt mitt liv sen jag skrev sist. Vi har avslutat en säsong på det mest smärtsamma sätt, jag har skrivit på ett nytt kontrakt, jag har mått bra och jag har mått sämre, jag har varit i Furudal och träffat härliga ungdomar och underbara tränare, jag har varit i Leksand och firat midsommar, jag har varit på Legends i Leksand och sett folk behandla en människa som gud (med all rätt för övrigt) och jag har fått den äran att flytta in i en lägenhet för en stund.

 

Mer än så behöver vi väl inte gå igenom tycker jag, blir bara tjatigt. Här tänkte jag istället skriva om personer, fenomen eller saker som betyder något för mig. Jag tänkte skriva om saker eller personer som jag anser är värda att belysa. För mig har det aldrig varit viktigt hur många som läser eller "gillar" det jag skriver, jag försöker skriva med humor, värme och en glimt i ögat. Gillar ni det? Ja, då är ni mer än välkomna att läsa utav det.

 

Har en del uppslag på lut, men jag måste bara formulera det ett sådant sätt så det blir läsbart. Så jag ber att få återkomma i en del ämnen såsom sociala medier, regn, semester och hockeyspelare. Ja, den ramen jag tänkte skriva inom visste tydligen inga gränser.

 

Avslutar det här inlägget, min comeback, med en fråga: Hur kommer det sig att hockeytränare som är på toppen, hockeytränare som är oerhört framgångsrika och hockeytränare som är där uppe där jag också önskar vara om ett par år är så in i helvete ödmjuka och villiga att dela med sig? Hur kommer det sig att de tränare jag träffar som är i min ålder och lite äldre, inte kommit så långt och har ambitionen att göra karriär är så in i helvete dryga och tro sig veta bäst vad det gäller allt?

 

Nu kommer den här frågan bli ledande men jag tycker, och tror, att lite mer ödmjukhet bland dagens unga tränare skulle vara klädsamt. Jag kan villigt erkänna att jag också trott att jag kunnat allt och inte behövt ha någon hjälp tills jag insåg att jag verkligen inte ens kan 10% av det jag behöver kunna. Jag insåg det för något år sen när jag träffade ett par tränare på elitnivå, det fick mig att inse en sak; att utan ödmjukhet kommer du ingenstans i den här branschen.