Bloggandet sker mer sporadiskt just nu, tyvärr. Jag har inget bra svar på varför. Ska försöka ta mig i kragen och knåpa ihop en del texter för er som är intresserade.

En av svensk hockeys största profiler är död. Stefan Liv har lämnat jordelivet. Ett helt hockeylag har utplånats, 43 unga männiksor har mist sina liv. Lokomotiv Jaroslavl har spelat sin sista hockeymatch på ett bra tag framöver. En hel hockeyvärld, ja till och med en hel värld har en besk smak i munnen och en klump i magen. Hur kunde detta hända? Vad hände? Varför? Det finns många frågor och för få svar.

I dessa stunder inser man att livet är värt så mycket. Man får perspektiv. Man inser att livet är skört och måste tas tillvara på. Oavsett vad man har för mål eller mening här liviet så är det oerhört viktigt att man lever sina drömmer. För helt plötligt kan det vara försent...

Stefan Liv gjorde precis det. Han var en fantastisk människa, en fantastisk lagkamrat och en sjuhelvetes hockeymålvakt. Han vann allt; OS, VM och SM. Han var nygift och hade två små barn. Han var en ambassadör för svensk hockey och var med under eran när Sverige återigen tog tag i taktpinnen. Han kunde storspela i målet, dra ett par skämt för journalisterna för att sedan gå ut och dansa för fansen. En sann glädjespridare och en sann idrottsman. Hans liv fick ett abrupt slut bara 30 år gammal. Stefan Liv är död, men i samma stund som hans hjärta slutade slå blev han odödlig. Ingen kommer någonsin glömma dig Stefan. Ingen kommer någonsin glömma allt du gjort för den finaste sporten i världen. Och du, hälsa Sebbe!

Hockeyvärlden har sorg. Vi måste vara starka tillsammans och vi måste fortsätta spela. Det vet jag att de hade velat. Kärleken till hockeyn är något vi kan ge dem. Låt oss även sluta gnälla över småsaker, låt oss sluta gnälla över en missad passning eller en tappad poäng. Det finns större saker i livet. Just livet.


Glädjespridaren.

Med sorgen i halsen,
Jimmy