Ja visst finns det i oss alla? Ett mörker inom oss som skriker av smärta. Det kan vara allt, och ingenting egentligen. En känsla av ofullständighet, en känsla av att man inte gjort klart. Att man inte är färdig med något. Det kan vara att man kommit efter i skolan, att man förlorat en glidit ifrån en mycket nära vän eller förlorat en match.

Det finns där i oss alla tror jag, mer eller mindre. Större eller mindre. På olika grunder. Tror det är det som kallas ångest eller saknad.

Jag vet också ett sätt att få det att krympa och inte kännas. Att ta tag i saker man inte gjort, att våga ringa det där samtalet till din gamle vän, att göra klart den där saken i skolan eller. Men det viktigaste är nog att aldrig ge upp.

Om man aldrig ger upp krymper det där hålet. Om man aldrig ger upp kommer man att lyckas. För lycka är att aldrig ge upp. Lycka är att uppskatta de där små sakerna i livet. Att uppskatta en färdiggjord uppsats, att uppskatta en vunnen match som om det vore din sista eller att fika med den där vännen igen.

Oavsett var du hamnar i livet eller vad du kommer att ta dig för i framtiden, så hoppas jag att du aldrig ger upp!

Genom att skriva den här texten har mitt svarta hål krympit. Ett av mina sätt att må bra, att skriva.

---

Idag var vi i den nya, för mig, coop norrbotten arena. En mycket, mycket fin arena för ishockey. Man ser bra och är nära isen. Så som det ska vara. Även fast jag är hockeymissbrukare och tittar på hur mycket hockey som helst så var det här min blott 4e elitseriematch på plats. Allsvenska hockeymatcher jag varit på kan jag inte räkna. Jag är Hammarbyare, jag bor i stockholm. Där har ni svaret till den ekvationen.

Min hemresa till Stockholm och arbetet var planerad till imorgon. Men nu får vi se hur det blir med den saken. Dagmar gäckar SJ, SJ är oförmögna att lösa problemen. Inväntar besked men är inställd på nån dag till häruppe.

Med det sagt säger vi god natt och läser Zlatan.

Jimmy