Sent idag igen. Bortamatch med BJ 2 mot Rimbo. Blev en mycket härlig 6-2 seger. Kul att se glädjen hos samtliga spelare, kul att se att ni lyssnar på instruktioner, tar till er och går ut på isen och utför dessa. Riktigt kul att se. Jag hoppas på ett fortsatt sammarbete och många härliga tvåpoängare i både 96 och BJ. Att lyckas är min drog.

Jag blir alltid otroligt trött, både mentalt och fysiskt efter match. Tror det är för att jag lever mig in så mycket, coachar med passion och engagemang och bjuder på massor utav energi till spelarna. Något som jag trivs med och det fungerar uppenbarligen. Jag är smått allergisk mot tränare som står med armarna i kors och vägrar att förändra. Är man ledare måste man våga visa passion, hur ska man annars få spelarna att göra det om man själv frusit fast i båset?

Fast jag är samtidigt pigg, pigg på alla nya utmaningar jag har framför mig. Jag får så mycket energi av att bara kliva in i en ishall. Jag älskar verkligen mitt jobb och det är få förunnat att leva på sin "hobby", 21 år gammal. Något jag försöker ta tillvara på och hela tiden njuta av. Så, nu kör jag. Jag vill vara en del av svensk hockeys utveckling och jag tänker fortsätta jobba hårt för att komma ännu längre.

---

Till en annan sak: Jag lovade en liten text om supporterskap och tänkte behandla förra veckans debatt i frågan. Det var nästan pinsamt att se debatt angående "våldsamma" supportrar. En programledare helt utan kunskap i ämnet, trodde att man åker ur allsvenskan när man vinner den, säger fel namn osv. Själva debbaten i övrigt var inte mycket till debatt. Hot mot tränare är väl ingen för så det blev liksom aldrig någon riktigt debatt.

I frågan hot mot tränare förstår ni var jag står. Jag tillhör själv den kåren och jag hoppas aldrig att jag någonsin får ett hot mot mig eller min familj. Samtidigt måste man förstå att som tränare på elitnivå finss vissa krav. Det är prestera eller dra som gäller. Sen kan man lägga över ansvaret på spelarna men enligt min syn så är det tränarens uppgift att leda spelarna och få dem att vilja gå ut och ge allt. Jag har inte sett Borgqvist göra det. Jag har inte sett en idé eller tanke och jag hade hoppats att han själv insåg detta men han hängde kvar. Det är olyckligt att det förekom hot från vissa håll, personliga sådanna. Det är inte okej. Men att visa sitt missnöje med banderoller, sång och manifestationer ser inte jag som något negativt. Det är vi supportrar som byggt klubben och det är vi som är den. Vi har rätt att ställa krav på styrelse, tränare och spelare. Tar man på sig den grönvita kostymen är det prestation på match som gäller. Annars är man välkommen att ta sina saker och sticka.

Våra olika styrelser på 2000- talet orkar jag inte ens kommentera, får ångest bara jag tänker på det. Hammarby Fotboll har missköts å det grövsta under en längre period och då måste man förstå att som supporter bryr man sig. Vissa mer än andra, jag bryr mig mer. Jag har levt, och lever, för klubben Hammarby och jag kommer fortsätta göra det tills den dagen jag dör. Jag kommer alltid stå där och jag tycker mig ha rätt att ställa krav på de personer som fått i uppgifta att sköta, träna och spela i klubben. Jag hoppas nu att vi får en kompetent styrelse, att vi ger Roger F tid att plocka upp spillrorna efter Borgqvist och forma sitt lag. Jag hoppas att vi 5-6 tusen som alltid kommer följa laget sluter upp bakom fanan och enas om samma sak; vi ska upp. Till varje pris. Till er medgångsupprotrar som sitter hemma nu när det går sämre; ni kommer inte få min uppskattning den dagen vi vinner igen. Jag såg många på studenternas i våras som jag aldrig sett på vare sig fotboll, hockey eller bandy tidigare. Ni är i min mening inte äkta. Till er som står där varje match oavsett resultat; Ni har min respekt. Ni är äkta. Vi gör det här tillsammans, det är vi som är!

Se debatt så förstår ni vad jag menar. Ungeför som att debatera barnmisshandel. Vem är för? Nej precis. Personhot mot tränare? Just det.

Vem är för passion och lidelse på läktarna? Alla ja.

Sedan måste jag även avsluta med en, kanske, känslig grej. Jag har aldrig, under mina åtta säsonger på söderstadion, hovet, zinken och eriksdal varit rädd för att gå dit. Jag har aldrig upplevt det som hotfullt. Kvällstidningarna målar upp svarta bilder om att fotbollen dör så fort det flyger in en mugg på plan. Jag har aldrig upplevt det som hotfullt, jag har upplevt passionen hos tusentals initierade Hammarbysupportarar som lever för klubben dag ut och dag in. Däremot har jag varit rädd för vakter och poliser. När ska vi börja granska dem och deras atbete runt matcherna? När ska vi börja granska de verkliga huliganerna, nämligen styrelserna som förstör våra klubbar mitt framför ögonen på oss fanatsika supportrar? Det är saker som gör mig rädd, inte passionerade fotbollsfans. Svårt att förklara för er som aldrig upplevt eller varit en del av. Ni tycker säkert att jag är dum i huvudet, men det är verkligen inte farligt att gå på fotboll. Är du rädd för känsloyttringar? Då kanske det är farligt. Men hotfullt? Nej.

Så nu kan ni börja ösa kommentarer om att jag är dum i huvudet som tycker så men gå på en match så förstår ni mig.

Blev ett långt inlägg men hoppas det är intressant. Imorgon blir det bokjakt, möte, hockeygym och träning med laget. Härliga onsdag!

Nu ska jag försöka sova så jag kommer upp i tid imorgon.


Jag älskar den här platsen, den ger mig allt.

Av mig, till er,
Jimmy