Att vara ledare är i mångt och mycket det roligaste jag vet. Jag älskar att leda människor, att få dem att utvecklas. Att få skratta tillsammans med en grupp hockeyspelare, att få vinna tillsammans och att få vara en del av laget. Det är det bästa jag vet. Men det finns baksidor av ledarskapet som är ack så viktiga att kunna hantera.

Att lägga upp en matchplan, ett spelsystem eller en träning är kul. Att ge feedback till de bästa är enkelt. Men hur säger man till en spelare att han inte riktigt håller måttet? Hur ärlig ska man vara mot en spelare? Hur sparkar man en spelare på bästa sätt? Hur bänkar man?

Som ni märker finns det situationer i en ledares vardag som inte är så stimulerande. Men, de är ack så viktiga att behärska. Jag har utvecklat den biten på senare tid. I början var jag alldeles för "lam" och vågade inte ta de obekväma besluten. Nu klarar jag av det, det är en del av mitt jobb. En del av alla ledares jobb. Visst, det är en sak att göra det roliga bra, men behärskar man inte det tråkiga och jobbiga är man inte en homogen ledare enligt mitt sätt att se det.

I min bransch, hockey, är en tränares situation ständigt hotad. Det finns i stort sett inget långsiktigt tänk och tränare sparkas hela tiden. Det finns en otrygghet i det, en arbetsmiljö som kan vara jobbig att prestera i när du vet att du ständigt har kniven på strupen. Samtidigt är det en drivkraft. Du vet att du måste jobba hårt och vara duktig för att få jobb. Det finns två sidor av det myntet.

Jag kommer aldrig tycka det är roligt att säga åt någon att han eller hon är för dålig. Jag kommer aldrig någonsin sträva efter att få göra det. Jag vill utveckla och det är de som är sämst just nu som har störst utvecklingskurva framför sig, inte sant? Men det finns en sak jag har som krav; du måste brinna, du måste brinna för hockey!

Jag har ett till inlägg på gång, det handlar om supporterskap. Kommer senare...

Jimmy