Idag nåddes jag av ett oerhört tungt besked. Jag stog i ishallen och tittade på en träning, mellan mina, när en bekant kom fram och började prata. Han berättade att en av mina gamla spelares pappa gått bort igår. Jag fick panik, dom berömda kårarna sprang uppför ryggen och jag stelnade till. Det kan inte vara sant var min första tanke, men det var det.

Du var en underbar person. Du hälsade alltid på mig, vi stod och snackade ofta. Länge. Vi pratade om hockeyn och vi pratade om hur allt gick nuförtiden. När jag var tränare i laget var du alltid där och hjälpte till. Men jag kommer alltid minnas dig för den person du var i isahllen, den person som alltid tog sig tid. Jag hälsade på dig i helgen, nu finns du inte mer. Jag kommer alltid att minnas dig, det kommer jag verkligen. Så nu frågar jag återigen: varför tas dom bästa bort? Först Sebbe, nu Anders. Jag förstår inte.

Livets gång, jag vet att det är så. Men det är så ofattbart obegripligt när folk går bort för tidigt, det är så orättvist.

Ägnar många tankar åt din familj nu.

-------

Ska ändå dela med mig av några roliga saker.

Jag är idol till en liten grabb på gatan. Gick förbi lekplatsen när han kom springande och skrek " vänta vänta, visst är du hockeytränare?" "Ja det är jag, svarade jag" " Ja för du är jämt i ishallen, var hans nästa kommentar". Resten av samtalet berättade han om att han ville bli som mig när han blir stor och att han skulle börja på hockeyskolan nu. Grabben var inte mer än fem år och hans glädje gjorde mig otroligt glad. Tänk att en liten kille sa till mig att jag är bra. Han ville att jag skulle komma och titta på honom och det ska jag fanimig göra. Det minsta jag kan göra för honom. Fast bli som mig när han blir stor kanske inte är att sträva efter haha.

Var på mitt förra jobb idag, Cahbo. Har inte satt min fot där sedan jag slutade för ett och ett halvt år sedan. När jag klev in genom den tunga plåtdörren fick jag en grova flashbacks. Det var nästan läskigt. Var på väg in i omklädningsrummet för att byta om innan jag fick hejda mig. Hälsade på en del gamla jobbarkompisar, fan det var kul att se dom. Men jag saknar inte själva jobbet; det var tungt, trist och jobbigt. Lovade att komma och fika någon dag, det ska jag göra. Vi hade ändå en del roliga stunder där uppe, speciellt jag och Oskar.

Men för att komma till poängen med historien. När jag gick in i verkstaden förstod jag verkligen hur bra jag har det nu. Jag gnäller ibland att det är så slitsamt och mycket, men när jag såg hur det är där uppe; ett plåtskjul, man är ingstängd hela dagarna och när man är klar är det mörkt ute. Då förstod jag på riktigt hur previligerad jag är som får jobba med det jag älskar och faktiskt tjäna hyggligt med pengar.

Nu ska jag se på Paradise. Ja skratta ni, och ja jag vet att min image som bildad får sig en rejäl törn när jag erkänner det men skit samma. Men jag ska se det, sen sova. Har en tenta att ta tag i imorgon.

Vi hörs mina vänner,
Jimmy