Känslan jag hade igår visade sig såklart stämma. Hur kan det alltid vara så? Inställning förmodligen. Försov mig lite trots att lagledaren ringde och väckte mig halv nio. Trött som fan släpade jag mig upp till ishallen och morgonvärmning innan match. Blev ett lätt pass med en del skott.

Matchen mot Täby är väl inget att orda om. Dom var mycket, mycket bättre än oss. Vi tar med oss första och tredje då vi faktiskt spelade jämt. Andra perioden är inte bra någonstans. Till slut skrevs siffrorna till 7-0 (0-0, 6-0, 1-0).

Upphämtad av Tempel för direkt färd mot Järfälla ishall och seriepremiär med BJ 1. Där gör vi en fruktansvärt bra insats. Vi går på kort om folk i 60 minuter, domaren var KATASTROF. Jag brukar sällan gnälla på domarna men det här var helt sjukt. Han hade inte ett rätt på hela matchen och i en övrigt ganska "snäll" match lyckades han med konstycket att hitta runt 120 minuter. Det blev 6-6 efter att Järfälla fått spela sex mot tre sista minuten och forcerade in kvitteringen med nio sekunder kvar. Surt, absolut. Men man får se det för vad det faktiskt var; En bra utbildning för spelarna. Vi måste lära oss att hålla oss kalla och inte hetsa upp oss hur dålig domaren än är eler hur mycket deras tränare än skriker.

Måndag imorgon; Ny vecka, nya möjligheter. Ska ner på skolan en sväng och göra lite "pappersjobb" och fika. Ska ta tag i mutt eget pluggande nästa vecka. Har varit så mycket så det har kommit lite åt sidan vilket inte alls är bra. Missade en inlämning idag för att jag inte hade rätta böckerna, lite ångest faktiskt. Men man kan inte titta tillbaka så mycket. Man får lära sig av misstagen och blicka framåt. Måste styra upp kalendern ordentligt och börja se alla saker igen. Min egen skola och jobbet är viktigast.

Låg nivå på mina texter nu. Så trött att jag inte ens orkar slå på tangenterna. Måste rycka upp mig nu, måste sköta vila och kost mellan alla aktiviteter.

Men återigen, jag älskar ändå min tillvaro. Få förunnat.

Den 31 oktober är en dag jag längtar efter. BJ derby i ishallen. Vallentuna mot Ormsta. Min nya klubb mot den som fostrat mig som tränare. Även det laget som gick bakom ryggen på mig i våras. Jag ska göra allt för att vinna den matchen och få revansch. Eller jag kanske är för ung?

Ormsta kommer alltid att ligga mig varmt om hjärtat, jag kommer aldrig att glömma er som hjälpt mig att ta mig hit. Men jag kommer inte heller att glömma er som stack kniven i ryggen på mig och dömde mig. Ni som alltid ställde upp, ni är hjältar i mina ögon. Jag är evigt tacksam.

Framåt vänner, vi ska framåt. Inte bakåt. Alltid blicka framåt mot nästa dag, mot nästa uppgift. Tänk att när det är som värst finns det alltid någon som har det värre. När det är som värst kan det barra bli bättre, inte sant?
 


Vi ses,
Jimmy