Hela dagen var en lång väntan. Väntan på att årets viktigaste match skulle sparkas igång. Hela superettan har jag inte känt någon nervositet, bara ilska riktat mot spelare, tränare och styrelsemedelmmar. Men sedan Roger Franzén tagit över skeppet, någotsånär lugn skådats i styrelserummet och spelare som uttalat sig likt "nu jävlar", har även jag börjat andats optimism inför framtiden. Inte minst vad det beträffar cupsemifinalen. Jag kände ett sug när jag klev in på söderstadion idag, samtidigt en obehaglig nervositet.

Matchen startade, och jag vet egentligen inte hur jag ska beskriva de kommande 3 timmarna i mitt liv. Det var den absolut sjukaste, roligaste och mest ångestladdade fotbollsmatch jag någonsin skådat. Hammarby går ut och krigar, de spelar stundtals briljant fotboll och har en 2-0 ledning i paus. Hela söderstadion kokar. Någonstans kände man ändå "det är Bajen, allt kan hända", men man ville ändå njuta av läget. Så kom också 1-2, och 2-2. Man kände sig som vanligt; besviken och arg. Jag var helt övertygad om att Kalmar skulle göra både tre och fyra innan matchen var över.

Men på något sätt lyckades gruppen ta sig samman, gå ut i förlängningen och faktiskt bjuda på en bra fotboll, en solid defensiv och en skånsk vägg kallad Johannes. När Mattson, för övrigt URUSEL, blåser för straffar hade man redan slitits mellan hopp och förtivlan i 120 minuter att det nu var slut. Vi kommer inte vinna den här matchen...

Andreas Dahl, förövrigt också han usel, stegar fram och slår en av de sämsta straffar jag sett var jag helt nerkörd i botten. Från en 2-0 ledning till ett helvete. Ni hade gjort oss så stollta, nu var det över...

Henrik Rydström, förövrigt en av de största f..... i svensk fotboll, drar den i stolpen. Vi är med, pulsen i 200. Sätter nästa, Kalmar missar och nu börjar även jag känna att fan, fan vi kan vinna det här. Vi kan verkligen ta oss till final och rädda en i övrigt usel säsong.

Det är elva meter mellan oss och cupfinal, det är Marcus Törnstrand som ska göra det... Han missar. Jag trodde inte man kunde uppleva mer ångest i den här matchen, men tydligen. Pulsen: 240. Christer Gustafsson gör mål och nu står en nästan två meter lång Johannes elva meter från bollen, han kan ta oss till cupfinal.

Han behöver aldrig ingripa, bollen landar på andra sidan nynäsvägen och hela söderstadion exploderar i ett glädjerus av sällan skådat slag. Inte sedan den 21 oktober 2001 har jag sett söderstadion, mina bröder och systrar, explodera så.

Efter en helvetisk match, på alla sätt och vis, har vi på ett nästan mirakulöst sätt klängt oss fast vid den cup som ska komma att bli vår räddning säsongen 2010, skitsäsongen, som nu (kanske) förvandlats till en europasäsong 2011.

Jag har inte riktigt smält alla intryck än, men en sak är säker: Jag skrev igår att det kunde gå åt helvete, eller det kunde bli klassiskt. Det gick bra, det gick åt helvete, bra igen, åt helvete. Till slut stod vi där, 6000 trogna själar i ett glädjerus med en bättre kick än alla droger i hela världen kunnat ge oss. Det blev; KLASSISKT!

Roger Franzén, amen.

Jag älskar dig, mitt underbara Hammarby.


Jimmy